Återigen så slås jag av attityden runt föräldraledigheten när det kommer till kvinnor och män. När den moderna tidens man möter en generation ”omodern” attityd när det kommer till föräldraledighet då uppstår något spännande. Den omoderne mannen tror lite att föräldraledighet det är tid man sitter av för husfridens skull. Lite för att göra kärringen glad.
En styrelse började gapskratta när en manlig bekant sa att han VILLE vara föräldraledig i sex månader? De förstod inte, de trodde han skämtade. När de hämtat sig från chocken att så var fallet så tog en av männen i styrelsen honom åt sidan och skulle ha ett man to man talk med honom. Han sa att styrelsen backade upp honom till hundra procent och förstod att det kunde vara lite körigt hemma första tiden med barn och så. Han tackade för förtroendet och stödet men förklarade att det inte alls var körigt. Mannen i styrelsen sa till honom att eftersom han var en sån oerhörd tillgång på jobbet så skulle de gladligen bekosta nanny för hela perioden och väntade på att min bekant skulle jubla och applådera och alla skulle bli lyckliga i alla sina dagar. Men nej så var inte fallet. Min bekant fick repetera för sin styrelse att han tackade men nejtackade för erbjudandet för att han faktiskt VILLE vara hemma med sitt barn. Det kunde inte de här omoderna männen ta in. För dom hade minsann alltid varit tillgängliga. Inte för hemmet alltså utan för jobbet. Vadå VILJA vara hemma med sina barn? Det var något nytt för dom.
Men vi kvinnor då? Som alltid är tillgängliga. Vars fördel är att vi har en simultanförmåga som kan liknas med ett Excel ibland. Samt att vi har en liten bekräftelsekossa som måste matas då och då. Hade vi varit lika starka i beslutet som min manlige bekante, eller hade vi velat göra både styrelse och bebis till lags? Eller hade det ens ifrågasatts på samma sätt som man gjorde med honom?
Väldigt bra skrivet! jämnställdhet går inte ihop med karriär och småbarn tyvärr!
Jo men inte för mina skattepengar. Svensk mammaförsäkring göder någon slags arbets-apartheid för kvinnor. Vem genomför en dyr head-huntingprocess för att sen välja en trettiårig nyexaminerad kvinna som planerar tre konsekutiva barn där hon tänker ta ut hela föräldraledigheten samt allt vabbande följt av deltid tills ungarna är större? Skulle du göra det? Hur många år är hon egentligen på arbetet de kommande tio åren? Är det inte extremt mycket troligare att head-huntern istället anställer hennes man som tänker ge järnet i karriären de närmaste tio åren? Det kan han ju lugnt göra med barn och marktjänst fixad via den svenska mammaförsäkringen.
mariab: kan inte folk bara få välja själva ?
Intressant frågeställning. Och märklig reaktion från styrelsen. Eller märklig och märklig, jag hör de märkligaste reaktioner på barnafödande och arbete, allt från kvinnor som inte anställs pga misstänkt (!) blivande graviditet till kvinnor som friställs av samma skäl. Obligatorisk delad föräldraledighet. NU.
Hehe , så är det med såna människor.
Det hade inte ifrågasatts alls på samma sätt om det varit mamman. Normer.
Alla människor har ”en liten bekräftelsekossa” som behöver matas, män som kvinnor. Jag tror det är viktigt att man känner sig så pass trygg i sig själv att man inte behöver identifiera sig med sitt yrke och tjänsteposition, utan att man istället kan se till vad man anser vara viktigt här i livet. Är karriär viktigt och du inte kan tänka dig att tumma på det – satsa på det! Men då kanske man inte ska sätta barn till världen som förväntar sig uppmärksamhet,tid och kärlek.
Jag tror ett stort problem är att man vill ha både och, barn och karriär. Man bränner ut sig själv i båda ändarna om man försöker vara alla till lags. Det säger sig självt att något måste bli lidande, oavsett hur många föräldrar som intygar att det går att kombinera. Dygnet har 24 timmar, se till att du tillbringar de timmarna på det sätt du tycker är givande!