Anitha Schulman

Ska dom slå?

Penny blir allt mer våghalsig i sina utspel och verkar tappat det helt när det kommer till att vara rädd för saker. Någonstans så vill man ju att hon ska lära sig att det är läskigt och gör ont att ramla ner för att akta sig. Lite ”Ronjaprincipen” men å andra sidan vill man ju inte att det ska vara läskigt och att hon ska slå sig så det gör ont. Ja hur ska man göra det där egentligen?

Sen är Penny inne i någon ny jäkligt jobbig fas där hon river och slår mig i ansiktet. Man ska tydligen, även om de är så här små förklara att det gör ont och att man blir ledsen. Om de blir ledsna ska man trösta.
Men det värsta är väl att det inte bara är mig hon river och slår. Utan även andra barn på Öppna Förskolan. Alltså efter de tar tillbaka saker hon redan snott från dem. Asjobbigt. Tydligen så hänger det ihop med en frustration över att inte inte kunna gå än. Men även där måste man säga att det är fel har jag förstått. Men inte anklagande utan mycket pedagogiskt att det gör ont och ”Pelle” blir ledsen. Det värsta med det är ju att de andra föräldrarna mulnar. De kan ju inte officiellt bli sura på Penny så det blir de ju på mig. Ja jobbig det där.

Hur ska man förhålla sig till det? Är det ok att säga ifrån eller ska barn få lära sig den hårda vägen?

20120403-194933.jpg

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. annika

    Förebygga o om det ändå händer, lyfta undan så att det slipper bli trist stämning är vad jag kört med. De kan ju inte kontrollera sig än.

  2. Dalle

    Hej, flera som kommenterar nedan har visst inte lärt sig vad man kan förvänta sig av en liten 1-åring. Man kan inte ”uppfostra” en 1-åring och en 10-åring på samma sätt(!) Jag säger som ”Lady Dahmer” nedan, du får vara steget före och förebygga, stoppa henne ”in action”. Så små har ingen impulskontroll, det är inte lönt att bli arg eller säga ifrån ”på skarpen” till en 1-åring! Bara hindra hindra hindra, avleda – och så småningom – när de är mogna för detta – försöka vägleda i termer av rätt/fel.

  3. Aggi

    mb, kunde inte sagt det bättre 🙂
    Exakt så är det. Ikväll gav min dotter mig en riktigt hård smäll, jag sa ifrån på skarpen, hon började gråta och jag förklarade att det inte var ok, sen visade jag att man kan klappa mamma på kinden istället och så klappade jag även min dotter på kinden. Inte svårare än så.

  4. Anna S

    Jag tycker du använder en bra metod nu. Så länge du är observant, närvarande och markerar tycker jag att andra föräldrar också kan vara nöjda. Jag kunde själv irritera mig över barn som det var lite klös i när de kolliderade med min äldsta dotter som var mild. Nu står jag här med skägget i brevlådan, min andra dotter var som Penny. Vad andra föräldrar tycker är väsentligt men inte det viktigaste. Föräldrar som grupp är jobbiga, och det blir inte bättre när barnen blir äldre. Vissa tonårsföräldrar på Kungsholmen där jag tidigare bodde köpte ut vin, andra inte, vissa var drogliberala andra inte. Vissa hade föräldrafria helger när barnen bara var 12, andra inte. På skolan Norra real där jag tidigare arbetade, var det enda föräldrarna kunde komma överens om att det inte behövdes gemensamma förhållningsregler gällande alkohol, droger och sex.

  5. Varpå

    Har en dotter på 3 år, och jag har konsekvent (nästan) sagt i från med ett lite skarpare tonläge när hon har gjort ”fel”. Ibland blir man ju verkligen trött på sitt eget tjat, men det har gett resultat! Hon har faktiskt inte gett speciellt många tjuvnyp, varken på oss eller kompisar. Dagispersonalen har berättat att hon själv säger till när någon ger henne en smäll att man inte får slåss och att det gör ont och man blir ledsen, istället för att hon slår tillbaka. Synd bara att det är så oerhört trist att tjata å gnata 🙂

  6. Ess

    trpr mera på ”positiv förstärkning” med känslan av att lyckas istället för att inte ”curla undan” anledningar till att markera. Kan vara så att barn som är understimulerade intellektuellt blir så uttråkade att de ”freakar/agerar ut”. Det där att koppla att den strategin innebär ”trubbel” tror jag barnen behöver finna själva, utan vuxnas arga markeringar – Bättre med ”motiverande samtal-idén” att bolla tillbaka och reflektera över sina känslor, gissar jag. Allt gott:)

  7. Mia

    Det är klart att ditt jobb som mamma är att lära ditt barn rätt och fel. Att hon inte är mogen att förstå än spelar ingen roll. Hon måste ändå börja lära sig empati och sådant. Små barn har ingen empati, det är vi som lär dem det. För det vill du väl att hon utvecklar?
    Skulle bli knasigt om du helt plötsligt började sätta gränser, från ingenstans liksom…

    Det blir säkert jättebra!
    Lycka till!

  8. Malin

    Schysstare om du som förälder lär ditt barn rätt och fel själv istället för att andra ska göra det. Dagisfröknar orkar nog inte tillrättavisa lika pedagogiskt som du och sen kommer ju barn att slå/riva/bita tillbaka menar jag. Mitt tips är att du snörper ihop munnen, tittar strängt och säger ett tydligt NEJ, MAN GÖR INTE SÅ! samtidigt som du lyfter bort henne. Lär henne också att säga förlåt och klappa barnet på kinden istället.

  9. mb

    Självklart ska vi uppfostra våra barn, hur ska någon – och allra minst ett litet barn – förstå vad som är rätt och fel om ingen vägleder? Det måste ju vara oerhört förvirrande att få slå, riva och bita sin mamma (hör ni hur det låter?) utan att hon blir arg eller börjar gråta, och sen är det plötsligt fel att göra samma sak mot andra barn. Hur i fridens namn kan fokus ligga på att den som slår inte får bli ledsen när han blir tillrättavisad, fokus ska vara att det är totalt oacceptabelt att slå andra. Det måste alla lära sig och det blir _inte_ lättare med tiden. Avledningar är en feg väg, återigen, att undvika att visa vad som är rätt och fel av någon slags missriktad välvilja drabbar bara barnen i längden, både de barn som blir slagna och det barn som slår.

  10. Anne

    Till dumma kommentatorer – grattis om ni aldrig funderat över hur man ska göra i föräldraskapet. De flesta av oss är osäkra ibland, helt normalt. Tipsar om boken föräldrahjälpen av liv svirsky. KBT i det dagliga livet. Läser den eftersom tolvåringen har en livskris, men jag önskar jag hade haft den när barnen var små. Så bra!

  11. Anna

    Jag tycker det känns ganska naturligt för en förstagångsmamma att vara osäker och behöva bekräftelse kring uppfostran. Då Anitha är modig nog att visa sin osäkerhet och frågar oss läsare om tips tycker jag det känns väldigt elakt att kommentera att hon har dåligt självförtroende etc. Jag tycker snarare att det tyder på gott självförtroende att våga visa osäkerhet.

  12. Mamma

    Jag har bråkat så mycket på min son, 1,5, för att han ständigt knuffar sin lillebror, 7 mån, som då ramlar och slår bakhuvudet i golvet. Har nu insett att det, precis som LD skriver inte spelar någon roll hur mycket jag än skriker (har ju sagt åt honom en miljon gånger, både argt och lugnt, utan nämnbar effekt) eftersom det ändå är impulsen som styr en sån liten. Fokuserar nu på att förebygga och när det ändå händer lägga energi på att trösta lillebror istället för att tappa humöret och skrika och gorma. Min kille gör oftast detta när han är lite uttråkad och inte bådvändigtvis frustrerad. Självklart är det skillnad på att uppfostra en ettårig och en femåring.

  13. Lotta

    Jag brukar låta min dotter känna och ta på andra barn men om hon börjar göra illa dem allt för mycket säger jag ifrån till henne, hon är snart 8 månader nu och kryper ju fram till vem som helst och hon är hårdhänt. Jag vill samtidigt att hon ska se vad som händer när man tar i andra barn, de blir ledsna och kanske gråter och kryper iväg. En del föräldrar blir ju sura/kränkta bara min dotter tar på deras barn men om de inte kan tolerera att deras barn interagerar med andra bebisar så kanske de inte har på öppna förskolan att göra brukar jag tänka. Men jag tycker att man ska markera till barnet att det inte är okej att slå riva eller nypa. Även när de är som min dotter 7-8 månader.

  14. Aggi

    Det spelar väl ingen roll om Penny är 1, 5, 10 eller 15.
    När jag skriver säga ifrån så menar jag att ett aj,aj inte så brukar oftast räcka. Jag har själv en 1 åring som ibland slår mig eller min man i ansiktet. Vi skulle aldrig välja att ignorera det beteendet utan säger nej på ett snällt sätt. Det för mig kallas uppfostran/vägledning på vad som är ok eller inte. Tom förskolepersonalen säger ju till barmen när dom river, slåss eller bits och dom barnen är 1 år och större. Det är ju för fan inte Rocket Science vi pratar om!

  15. Maja

    Det är väl självklart att du som förälder ska markera rätt och fel? Tycker du inte det själv? En unge som river och klöser andra barn behöver lära sig det. Fattar inte heller vad som är så himla jobbigt med det som kallas uppfostran nu för tiden, ängslighet över att säga ifrån? Föräldrarnas roll är väl till stor del att visa kärlek och gränssättning och på så vis forma sina barn till empatiska individer? Man är inte en dum förälder som säger ifrån när barnet gör fel….

  16. Louise Pettersson

    AGNETA. fan vad jag älskar din kommentar. du har så rätt så jag bugar för dig. äntligen ngn vettig människa.

  17. Hanna

    Man säger ifrån helt enkelt, lyfter bort sitt barn, säger tydligt att det gör ont. Men det viktigaste, visa hur man gör istället. Ta barnets hand mot din eller kompisens kind eller arm och hjälp barnet att klappa. Så säger man tex. klappa fint, åh så gott. Visa tydligt att barnet gör rätt. Sen gör man lika dant varje gång det händer, vilket det kommer att göra. Men sen efter kanske tusen gånger börjar dom små liven förstå… Förhoppningsvis 😉

  18. Marie

    Självklart ska du markera och bli arg, det man lär sig från späd ålder är det som sitter kvar hela livet. Det är inte ok att ha ett utagerat sätt och det måste man som vuxen lära barnen. Bli arg och stå för det, hon blir ledsen för att hon inte förstår och spelar på dina känslor.

  19. Lady Dahmer | Postpatriarkal Feministfitta

    Anitha, du tänker helt rätt ang. att hon behöver få slå sig för att lära sig att det gör ont. Barn som skyddas för mycket blir oftare våghalsiga och risktagande och kan i slutändan göra sig jävligt illa. De har liksom inte fått lära sig sin kropps begränsningar ELLER hur man ramlar ”bra”. (dvs rullar ihop sig till boll osv)

    När det gäller situationer där hon slåss så ska du se till att FÖREBYGGA. Alltså, var där INNAN det händer. Du är Pennys mamma och kan garanterat förutspå. Penny är bara frusterad. Inte bara för att hon inte kan gå utan snarare mer för att hon saknar sätt att kommunicera på. Ge henne ord och verktyg. Prata kring hennes känslor. ”nu blev du arg för att kompisen tog din leksak” osv.

    Men framförallt, förhindra INNAN det sker. Andra barn ska inte komma ikläm när ditt barn utvecklas.

    Säg gärna ifrån till Penny, men tänk på att barn i hennes ålder saknar utvecklad impulskontroll samt konsekvenstänk. Hon kan inte rå för det hon gör. eller styra det. eller förstå vad som händer sen.

  20. Aggi

    Ibland så skriver du så konstiga saker. Det känns som du ständigt tvivlar på dig själv och att du har ett enormt dåligt självförtroende. För att sen slänga ut dig något där du är kaxig och tuff och tror så stenhårt på din sak att vi läsare som tycker annat blir tillrättanvisade eller dumförklarade.
    Just i detta fall så handlar det väl bara om att säga ifrån och förklara att det är fel att hon slåss, det kallas uppfostran och det ska du hålla på med minst 17 år till. Vad är det som är så svårt?

  21. Agneta

    Det hör ihop med Intellektuell begåvning? Det hör ihop med unga föräldrar som är så osäkra så att dom inte vill ta ansvar för vad dom gör med sina egna barn.Det viktigaste för mammor idag verkar vara att köpa den senaste skötväskan, helst från Gucci, om man lever i en värld där vasastan är viktigare än hur man uppfostrar sitt barn, då behöver man nog en hel del råd om barnen.

  22. Ess

    Min kompis flicka slogs, klöstes, bets, petade, puttade och rev och jag kände att jag fick hålla min pojke borta från henne helt. Hon är extremt intelligent, tar studenten nu med A i alla ämnen och är mycket selektiv med vilka hon väljer.

    Jag har också hört att det hör ihop med intellektuell begåvning, gissar att det går att hjälpa de här barnen med att vara med och maximera relationerna med flyt som i sig drar till sig mera flyt. Allt gott:)

  23. Anna

    Du måste säga ifrån! Om hon ofta slår/river barnen hon leker med så får du sitta precis brevid och vara beredd på att gripa in.

  24. Agneta

    Jag blir alltid lika förvånad över att föräldrar har såna problem att vara arga och tillrättavisa sina barn. Det är något som också verkar vara en ”trend” i skolan (mitt yngsta barn går i ettan, min äldsta är 20 år) och jag undrar om vi har blivit så rädda för att verka elaka vuxna.
    Naturligtvis säger man strängt NEJ ! och tar tag i sitt barn om det river eller biter någon annan, barn eller vuxen. Små barn måste lära sig var gränserna går och små barn lär sig fort att ingen sätter dom. Var inte rädda för att visa vad som är rätt och fel, det är en förälders uppgift!

  25. E

    ”lære seg den harde veien” – det er slik det blir skitungar av.. Si i fra og være bestemt! Og ikke begynn å trøst om hun blir lei seg fordi du er streng. La henne heller kjenne på den følelsen en liten stund, slik at hun fostår at det virkelig ikke er ok å slå! Alle barn er igjennom en slik periode og som sagt. Vær bestemt på at det ikke er ok!
    Hun slår/biter ikke andre barn fordi du er en dårlig mamma eller fordi hun er genuint slem. Det er bare helt vanlig utvikling:)
    Hilsen førskolelærer

  26. Milla

    Min dotter är 1,5 år nu och har hållit på så där i perioder. Vår annars så glada, sociala, omtänksamma, underbara unge klöser, rivs, nyps, biter, slåss och beter sig illa. Har med tiden lärt mig att det är frustration, precis som du skriver.
    Ofta i samband med att nya tänder är på väg.

    Jag säger alltid ”nej” och ”så gör man inte!” ”man får inte bitas” osv. Hon skrattar oftast då, förstår inte. Men det är okej, hon är inte så stor ännu.
    Bästa är att avleda henne, ge henne något att bita på och fokusera på.

    Ibland är hon övertrött när hon beter sig sådär med. Som sagt, det beteendet verkar komma vid all sorts frustration.
    (Min mamma sa att barn som är jobbiga när dom är sådär små är intelligenta barn ;p Det är en förklaring som funkar för mig).

Comments are closed.