Det var intressant att det finns så mycket åsikter om anknytningar och tack för en hel del utbildande och vettiga kommentarer. Jag tror vi alla gör vårt bästa utifrån våra förutsättningar. Vi alla vill ju alltid vårt barns bästa och alla barn är ju olika. Så man får väl bedöma fall till fall eller barn till barn. Jag tycker hela anknytningsteorin är lite godtycklig, grundpremisserna är enkla. Men det kan som sagt finnas en massa orsaker som kan rubba anknytningen även senare i livet, enda upp till sju års ålder därav är den lite bräcklig. Med det sagt känns det som att det är lättare att göra fel än rätt och så ska det ju inte vara.
Dels är jag själv adopterad och har blivit ”lämnad” jag kom till Sverige vid 2,1/2 år, bra tror jag absolut att man väntade så länge. Men jag gick runt och letade efter min amma/nanny (som tog hand om mig från första dagen) i en månader och idag har jag har separationsångest. En tår på en flygplats, men mer än så är det inte. Dessutom tror jag eller snarare vet av egen erfarenhet att barn är oerhört bra på att anpassa sig till de flesta situationer.
Jag måste dessvärre sätta upp ett varnande finger här i luften då vissa av kommentarerna var det hög trollvarning på. Detta mästrande om att andra gör fel och man själv gör rätt. Inte konstigt att man är ängslig som mamma idag det är ju lättare att göra fel än rätt. Jag tänker på Karin Jämtin när hon frågade runt bland sina Socialdemokratiska vänner efter Juholts avgång vem som vill bli partiordförande. Klart ingen ville det som kanske anlitat en svartjobbare någon gång eller köpt hembränt alternativt har en ”prick”. Man orkar liksom inte med det drevet. Vem är den perfekta felfria människan som vi håller på att skapa? Detta monster som tar över och sätter oss i ett underläge mot oss själva.
Som mamma är man ju ständigt i underläge till den perfekta ”mamma-monstret”, übermutti ett ord jag nu myntat och henne ska vi tillsammans kollektivt hänga. För hela mödraskapet drivs av en ängslig ”bästa mamma tävlingen”. Yes vårt barn började inte på förskolan före två och ett halvt år, haha jag vann. Visst kan man vara hemma med sitt barn i olika omgångar i två och ett halvt år för att ge barnen perfekt anknytning by the book enligt vissa. Men om det ständigt bråkas i hemmet då för man är frustrerad är det så ”bra”. Man gör det som känns rätt och så gott man kan. Som sagt jag tror inte att det ena utesluter det andra och man kan ge kärlek, grundtrygghet och omtanke på massa olika uttryckssätt och det det finns inga rätt och fel inom dom premisserna.
Vi ska inte axla en roll vi inte har mandat till, vi måste sluta gå runt att tro att vi är bästa morsan. Det är där problemet ligger för är någon bäst då blir någon annan sämre och dessutom är det jävligt jobbigt att leva upp till sig själv som bäst, då det är en självutnämning. Alla gör väl vad som funkar för deras familj och deras barn, nationalitet och tradition. Vi måste sluta döma andra och oss själva. Vi är alla bra vi vill väl men fan inga übermuttis. Låt våra barn vara ”jury” i vårt föräldraskap i framtiden om vi så gärna vill bli bekräftade.
det kommer bli jättebra! den där jävla skuldbeläggande tävlingen som pågår är vidrig. usch och fy, ni borde skämmas. hade jag läst all skit när min då förstfödda ettåring började förskolan för snart fyra år sen hade jag säkert blivit osäker. det hade antagligen påverkat hur inskolningen gick. oro och osäkerhet gör barnen oroliga. det gick hur bra som helst och jag är glad att hon började då. nu är det lillebrors tur och det är så skönt att jag kan låta bli att bry mig om denna löjliga tävling. hade jag nog tyvärr gjort om det var första barnet.. njut av era barn istället för att döma varandra!!! ps. man träffar sitt barn tillräckligt mycket även fast HEN är på förskolan några timmar om dagen.. det viktigaste är vad man gör med den tiden. puss
Kanske upplever du det som en tävlöing för att du verkar vara en tävlingsmänniska själv? Vet inte hur många du har träffat som säger ”kolla jag vann jag var hemma superlänge med barnen” men jag har inte stött på några. Varför inte bara sluta jämföra sej med andra o göra som man sjäklv vill, och visa respekt för de som inte fattar samma beslut/kommer fram till samma slutsats som en själv?
Om en vill/kan vara hemma 2,5 år med sitt barn ska det vara lika okej som att barnet börjar dagis vid ett år. Vi föräldrar är lika olika nu som vi var innan vi fick barn, det är väl inget konstigare än så. Respekt ska visas från båda hållen: den som vill va hemma länge ska inte behöva bli kallad supermorsa etc, av de som väljer annorlunda. Och tvärtom.
Själv har jag ofta upplevt att folk (andra mammor) tycker att jag är knepig som inte har något större beov av att vara borta fr barnen, åka på spa osv. Det sägs inte högt men jah misstänker att jag upplevs som ”präktig” och ”en sån som inte har ett eget liv”. Lite nedtryckande så där, bara fär att man tycker olika. Superirriterande. lite off the topic kanske, eller kanske inte ändå?
Hej igen!
Jag tycker inte att någon mamma är usel för att man lämnar sitt barn på förskola när barnet är ett år! Som jag tidigare skrev tror jag att alla föräldrar vill sina barns bästa och då ser man till att lösa det på det sätt man kan inom sin familj! Precis som du skriver finns det ofta ingen annan möjlighet för ensamstående mammor att vara hemma längre än ett år men jag anser inte att man är en usel mamma för att man ser till att ens barn har mat och tak över huvudet. MEN utifrån anknytningsteorin så hade det varit bättre för BARNET att vara hemma med sin mamma! Vad är det som är så farligt med att säga det???? Nu vet ju dock mamman att hon TROTS det måste prioritera andra saker före barnets behov utifrån anknytningsteorin för i första hand är det faktiskt hennes ansvar att se till att barnet överlever. Det kanske hade varit bättre att diskutera detta mer öppet ur ett barns perspektiv för att få till stånd samhälleliga förändringar som kanske på sikt ger mer valmöjligheter till ensamstående mammor. Jag har aldrig hört någon säga att en mamma är usel för att barnet börjar förskola då. Det jag blir helt matt på det är att man tar en allmänt erkänd och beforskad teori och uttrycker ”att det tror jag inte på” eller ”så var det inte för mig så det kan inte stämma”. Du öppnar upp till en debatt och jag för min del skulle så gärna vilja att det också blev en öppen debatt kring det men det går inte att komma dit om man tjafsar om sakfrågan dvs huruvida anknytningsteorin är något man kan ”tro” på… För som flera skrev innan så finns det väldigt många fler komponenter för att man ska få en trygg anknytning än om man börjar förskola när man är ett år. Du har också barnets genetiska och medfödda egenskaper att ta hänsyn till och det absolut mest viktiga är ju hur du är som förälder den övriga tiden! Tänk vad intressant det hade varit med en diskussion kring detta och kring de prioriteringar som vi ibland måste göra i vårt samhälle för att det ska fungera över tid. Att vara förälder är ju både något av det mest självklara och det svåraste man kan vara med om och jag hade gärna sett att det fördes en öppnare debatt men där man faktiskt kom framåt istället för att hamna i ”det där tror jag inte på”… Jag tror inte att folk vill dig illa eller att man vill vara elak men jag förstår frustrationen när man inte når fram till dig med vad man menar. Kanske är jag som är otydlig?
Slutligen vill jag säga att jag tror att du och Calle alltid kommer att STRÄVA efter att göra vad som blir bäst för Penny utifrån eran situation och era förutsättningar, likaså kommer jag att göra det och alla andra som läser den här tråden. Jag vet att trots min STRÄVAN att göra det bästa så kommer jag att göra fel, misstag och dåliga bedömningar och en del val kanske mitt barn kommer att ifrågasätta om 20 år. För helt ärligt så finns det väl ingen som alltid gör rätt och som har haft helt fullkomliga föräldrar?
Anitha: Du skriver att vissa här inte har skam i kroppen och sedan förolämpar du alla som är hemma med sina barn i 2 1/2 år och påstår att de inte är vettiga om de klarar av att vara hemma så länge ekonomiskt/emotionellt. Men vet du vad? Alla blir inte uttråkade av att vara med sina barn. Och att det skulle handla om överklasslyx? Knappast, de som stannar hemma så länge lever förmodligen allt annat än i lyx. Inga manikyrer/pedikyrer/utlandsresor och krogkvällar. Jag tycker verkligen inte att man är en usel mamma om man lämnar sina barn i förskola när de fyllt ett, men jag tycker inte det är rätt att dissa alla som faktiskt kan och vill vara hemma längre med sina barn.
Men stackars alla ensamstående som ska veta hur usla mammor dom är för att de tvingas lämna sina barn på dagis för att få ihop det att gå ihop? Fattar ingen att det är en överklasslyx med nanny på hel/halvtid. Ingen är ju hemma i 2, 1/2 förstår ni väl? Det är hyckleri att påstå något annat. Om man inte arbetslös eller gravid inom 15-månader. Inga vettiga arbetande människor klarar av att vara hemma så länge ekonomiskt/emotionellt. Vad lever ni i för värld?
JAG struntar väl i vad NI anser JAG bör och inte bör göra med Penny. Det löser vi inom familjen som känner henne på ett annat sett än genom en blogg.
Fyra timmar några dagar i veckan på förskola tills hon är ett och ett halvt är nog inte farligare än ha en uttråkad förälder eller nanny samma tid i två och ett halvt år. Det är så vi gör, vad ni gör är upp till er. Jag skulle aldrig säger vad ni bör och inte bör. Skulle aldrig falla mig in, det vore rent av oförskämt. Men skam i kroppen är det sista vissa av er har.
Man måste alltid zooma ut och se allt från ett helhetsperspektiv stirrar man sig blind på detaljer så missar man mycket på vägen tror jag. Häpp!
Du verkar tycka att alla som inte håller med dig eller vill ge information är ”troll” eller ”mästrande”.. Det ironiska är att du själv är en av de mest mästrande personer jag upplevt..
Men varför tog du upp detta?! D fattar ja verkligen inte. Du tar upp en sak m en frågande ton(dock ej ärligt menat), får lite svar å lite mothugg, du svarar m ett nytt inlägg där dy lägger ner din sanning å vi e tbx på ruta ett. Helt poänglöst. Å så börjar du m dina ’troll’ igen…snart dax å sluta blogga i affekt för att lite senare starta upp en ny blogg. Nog nu!
Förstår inte varför det inte kan få vara upp till varje familj hur man vill ha sitt liv. Ingen familj är den andre lik och alla har olika behov och förutsättningar. Jag jobbar hellre och tjänar pengar så vi kan få göra lite roliga saker emellanåt, med eller utan barn. Jag mår bättre om jag får jobba (halvtid) och blir nog därmed en bättre (gladare) mamma om jag får lite socialt umgänge om dagarna och får tänka på lite annat än blöjbyte.
Varför ska det vara så fult att lämna sina barn (bebisar) nån timme om dagarna? Jag fick själv börja hos dagmamma tidigt när jag var liten (mitten på 80-talet) och har då inte fått några men av det vad jag vet. Jag hade nog inte mått sämre eller bättre av att vara hemma. Det finns barn som mår både bra och dåligt av att vara på dagis eller hemma. Oavsett vad man väljer så är man ingen dålig mamma.
Jag gick sjalv aldrig pa dagis eftersom min mamma var hemmafru och jag har ocksa separationsangest. I England far man betalt att vara hemma 6manader med bebisen och I Litauen har man 2 ars mammaledighet. EU ar fruktansvart orattivist. I England forsokte man att hoja det till 1 ar men da blev det ramaskri och den storsta anledningen vara att det skulle vara svart for mammorna att ga tillbaka till sitt jobb?
Hej Anitha!
Jag skulle önska att du var lite mer ödmjuk inför forskning och beprövad erfarenhet… Enligt forskning uppskattar man att runt 60% har trygg anknytning så det finns uppenbarligen en del som fått en otrygg anknytning men som klarar sig ändå. Jag skulle tycka att det vore befriande om du bara kunde säga att du som förälder har bestämt att din dotter ska börja förskolan TROTS att det finns forskning som visar på att det kanske inte är det allra bästa för henne… Du gör ju dig själv till en ubermuttie när du är så orolig för att göra fel så att du inte kan ta till dig en så vedertagen teori! Jag anser mig vara en bra mamma till min ettåring, men jag VET att jag under hennes uppväxt kommer att göra misstag. Jag vet att jag också kommer att göra medvetna val där följden inte alltid är det bästa för henne. Jag är dock fast övertygad om att jag kommer att vara en tillräckligt bra förälder för henne. Tror du verkligen på fullt allvar att det finns föräldrar som tycker att de är perfekta? Alla kämpar nog med egna tankar och funderingar, kanske inte samma som dina. Jag uppfattar inte det som att andra mästrar dig utan snarare talar de om vad de tror på och vad som är viktigt för dem! Min uppfattning är att alla föräldrar vill sina barns bästa och sen har man olika tankar om vad det är.
Jag får en känsla, som flera andra enligt deras kommentarer, av att du egentligen inte vill ha en diskussion eller ”lära” dig något nytt. Det upplevs som att du hellre vill få dina egna tankar bekräftade och när du får mothugg så blir det jobbigt för dig. Jag blir provocerad när du svarar med ironi och/eller väljer den delen av anknytningsteori som passar in på ditt liv och förkastar resten. Det finns flera stycken som lagt ned tid på att länka till information och även skrivit långa inlägg till dig och det känns som att det kvittar för du hade bestämt dig redan innan för vad du tyckte.
Tyvärr känner jag igen tonen sen en del dina tidigare diskussioner och tycker det är tråkigt! Om du vill gå före i att slippa ubermutties så ta och börja med att erkänna att du själv inte är perfekt!
Med vänlig hälsning, Jenny
Men så är det ju alltid! Det ska skrytas och jämföras i stort och smått. Vem trodde att moderskapet skulle stå utanför tävlingen? Jag har ett hett tips; umgås så lite som möjligt med andra småbarnsmorsor! När jag var barnledig med min lille son undvek jag alla jävla barnvagnspromenader i bredd och mammafikor å skit. Jag kunde njuta fullt ut utan jämförelser och historier om vilket barn som hade skitit och vilket som hade kräkts och vilket som hade sovit hela natten. Alltså, seriöst, vem bryr sig om hur länge någon annans barn sover? Nätet fullkomligen svämmar över av föräldrabloggar som i detalj beskriver varenda natt. Varenda snuva, varenda gråt. Jag vet, vi måste få ventilera när det bubblar inside. Men låt bästa mamma tävlingen pågå. När man kommer över den första irritationen, kan man faktiskt låta sig underhållas av freakshowen!!
Än en gång, läs om ”Good enough mothering” så kommer du att förstå att det faktiskt är lättare att göra rätt än fel när det gäller detta ämne.