Kan man dela på allt, är det ojämställt i hemmet ifall någon bara gör en syssla och den andre bara gör en annan? Eller tar det ut varandra och blir jämställt. Ska man dela lika på precis allting?
Penny vaknade innan sex i morse och Calle jobbade till nio igår kväll. Borde jag gått upp med henne och låtit Calle sova ut? Eller gjorde vi rätt att gå upp ihop med tanke på att jag fick lägga och natta själv. Borde Calle gått upp? Nu är vi ju båda lika trötta så på så sätt är det rättvist. Men är alltid rättvist bra för kärleken? Svårt det där.
Hur gör ni?
Herregud, den här frågan ”jämnställhet” tas bara upp här i Sverige. Kan inte alla familjer bara göra som vi vill! Det är precis lika jämställt mellan en kvinna som städar och lagar mat där mannen jobbar mer som det är om det vore omvänt. Jämnställhet är olika för alla och handlar inte enbart om lika löner och sysslor det handlar om kärlek och respekt!
Livet är ju inte speciellt rättvist, och i relationer är det viktigare att kunna ge och ta än att uppnå något slags rättvise nirvana. I vår relation (24 år) har vi jämkat våra karriärer, och växelvis satsat på den ena eller den andra. Vid utlandstjänst då båda haft krävande jobb med resor så har vi haft aupairer. Det blir lättare när barnen blir större, och jag rekommendera att anlit så mycket hjälp ni kan och ha råd med för städ, mat, barn hämtning etc
Vi har alltid kört varannan natt från det att jag slutat nattamma. Från start har vi tagit varannan nattning och morgon. Vi har även delat lika på all föräldraledighet. Så barnen är lika tryggga med oss båda och vi är fortfarande lyckligt gifta efter 18 år och fyra barn.
Om det nu är så att ni båda är morgontrötta och det är jobbigt så kör varannan dag.. inte så svårt.. Är någon sjuk eller bortrest så får ju givetvis den andra ställa upp.. men hallå kan det vara så svårt? Supersöt hon är Penny!.. Ha en riktigt fin helg!
Vi råkar ut för detta dilemma titt som tätt hemma men det brukar alltid lösa sig på bästa sätt. Millimeterrättvisa tror jag aldrig man skall sträva efter som småbarnsföräldrar. Kan nog ställa till det värre än det var tänkt.
Den som är föräldraledig tar hand om barnen anser jag. Men det är klart att i väldigt jobbiga perioder kan man behöva dela på det litegrann. Hade aldrig orkat jobba och samtidigt ta nattvak, det fick min man göra eftersom han var pappaledig. Sedan sov han när bebisen sov dagen därpå. Alla glada!
Eftersom jag inte har barn sjalv och antagligen lar be nerskjuten om jag yttrar mej som ”naiv” bad jag min ytterst kloka van Linda, med 4 smabarn, att skriva sin asikt efter att ha last ditt inlagg. Glad att jag inte har barn, for jag hade aldrig kunna sagt det lika bra
http://metrobloggen.se/lindampili/2012/03/15/rattvisemarkt-karlek/
Skitenkelt. Nej, man kan aldrig få millimeterrättvisa. Och frågan är även, VILL man verkligen det? Den det passar bäst gör. I bland får man kompromissa. Men millimeterrättvisa? Skitlöjligt.
Detta är ett ämne som jag riktigt intresserad av.
Jag bor i Tyskland och jag sköter all mark service och nätterna. Min man jobbar, är advokat med egen firma och jag är hemma fru just nu. Jag är sångerska till yrket. Jag tycket det är ok. att göra det jag gör och är inte frusterad. Vi håller ihop ändå och nattar och engagerar oss i barnen tillsammans. Vi grälar aldrig om detta eller är sura på varandra för att vi inte ”delar lika”. Jag trivs som mamma och fru och vill att hemmet skall vara fint när han kommer hem så att vi får tid till familj och till varandra. Då skall man inte göra hushålls sysslor..tycker jag. Då vill jag prata, äta och mysa. De flesta tycker jag är konstig. Men vi är en lycklig familj och vi delar såhär och det är okej för oss båda. Jag tror att det är viktigt att man vet vad man har för ”roll” och att man får ut det man förväntar sig av ”dealen”. Och att båda skall ha bestämt hur det skall vara i vardagen är viktigt.
Äsch, det där känner man ju själv, el hur?! Vem är tröttast? Vem har gått upp mest på senare tid? Man måste ju turas om. En trött partner är en grinig partner. Om man vet att man bjussar på sömnen, åt båda håll, och är GENERÖS mot varandra så gynnar det alla. Och motverkar en separation. Jag har hört så mkt om karlar som inte tar sin del av föräldraansvaret och inte sällan har de relationerna havererat till slut. Jag älskar min generöse och jämtställde man, och framförallt – han fattar att vi är två om det här, oavsett kön.
Jag är föräldraledig och min man sambo jobbar. Vi turas om med nattning och att gå upp på nätterna. Eftersom jag har ansvaret för vårt barn hela dagarna så tycker vi att jag behöver få sova minst lika mycket som honom. Vår son sover inte alls mycket på dagarna så chans till vila finns inte här. Om jag inte är dödstrött så är jag ju en mer tålmodig, påhittig och rolig förälder. På helgerna turas vi om och får varsin sovmorgon. Från början gick vi upp ihop men sedan kände vi att det är bättre att få sova ut varsin gång istället!
jag tycker att den som är föräldrarledig ska ta nattning, gå upp på natten och morgonen. den föräldrarlediga har förmånen att kunna vila under de tider barnet vilar under dagen. den som arbetar sliter på jobbet och ska därför inte behöva ha en massa sömnlösa nätter el gå upp tidigt då denne kan få sova ut för att klara av att jobba.
o ja, att vara hemma med ett barn är ett jobb i sig och man behöver avlastning. MEN när den som jobbar måste sköta även de ”jobbet” som det innebär att ta hand om barnet samtidigt som sitt jobbschema tycker jag de är dubbelt arbete och i längden är de ohållbart.
sen tycker jag att man ska diskutera sådant redan innan man planerar o blir gravid el under graviditeten om hur man ser på sådant här så slipper man bråk om vem som ska göra vad. nu menar jag inte att man ska göra schema innan barnet ens är fött, men så att man är beredd vad både förväntar sig av varandra. sen uppstår de ju såklart situationer som man inte kan förbereda sig på.
men, som jag precis sa, den som är hemma med barnet tycker jag ska ta de ”tråkiga” bitarna med att gå upp. varför ska båda göra de och vara trötta när den ene jobbar. man vet ju hur det kommer bli med sömn innan man skaffar barn, så varför inte bara bita i de sura äpplet och acceptera att ens sömn kommer få vara lidande under småbarnsåldern?
Vad gäller vem som ska ta morgonen tycker jag det bästa är att man redan innan på kvällen har bestämt vem som tar det, att diskutera det på morgonen är sällan givande, haha! Varannan dag tycker jag funkar utmärkt just vad gäller morgonen. (sen beror det ju på hur man har delat upp med hämt och lämn på dagis, båda måste ju hinna jobba sina timmar också)
Vad gäller vad som är ”rättvist” så är ju millimeterrättvisa oftast inte så praktiskt av olika skäl. Det viktigaste tror jag är att ingen går runt och upplever att han eller hon (hen?! 😉 ”offrar sig”, det är otroligt destruktivt i längden.
Jag tror inte heller man ska gå runt och tro att den andre kommer kompensera en senare och sånt, utan jag tror det är viktigt at tha en levande dialog. Man kan tänka på att man själv har jäkligt bra koll på vad man själv har gjort, men ofta sämre koll på vad partnern faktiskt gör.
Chipp!
Jag brukar säga att småbarnsföräldralivet för förhållandet är som om man hade radikalt olika politiska åsikter – och så skulle man tala om politik dagarna i ända och emellanåt hela nätter.
Näe, här gäller mer ”försök att stå ut, såra varandra så lite som möjligt, ha tålamod och förståelse för varandra och försök ha roligt in emellan”.
(Jag tror att förhållanden som pre-barn var väldigt jämställda lider mer av föräldraskapet än andra förhållanden. Det blir så illa irriterande att naturen skiter i jämställdhetskampanjer och ”kvinnor kan”….)
Jag tror att man bedrar sig själv om man minsann ska se till att den andra är minst lika trött som en själv. I stället vinner man på att vara generös och låta den andra sova ut, göra roliga saker utanför hemmet etc. Och så turas man såklart om, jag menar inte att bara den ena ska slita. Men dumt att båda sliter lika mycket samtidigt hela tiden – vem ska då orka tillföra lite energi och extra kärlek till småbarnstillvaron?
Rättvist och rättvist. Jag tror att alla familjer gör det som är och känns bäst för dem. Så länge ingen känner sig förfördelad så är det väl inga problem tycker jag?
Milimeterrättvisa är sällan rättvis för den tar inte hänsyn till andra faktorer. Det är bara när man absolut inte kan komma överrens eller hitta balans som jag rekommenderar det.
Man får ge och ta. Försöka göra samma saker, även sånt som är svårt och tråkigt och dela upp.
Har man små barn finns inga ursäkter. Jobbat till nio? Jaha? Vaddådå? Ditt barn behöver dig.
Jag tycker inte jämställdhet och rättvisa alls måste vara synonymt med att göra precis samma saker. Jag städar hellre än att laga mat och tvärtom här. Att hjälpas åt även om det innebär olika uppgifter är väl rättvist? Sovmorgon turas vi om lite med, ställer upp för varandra. Måste det krånglas till mer än så?