Som jag nämnt tidigare har jag varit inne i en ganska identitetstärande del av föräldraledigheten. Det är ju konstigt att jobba i 180 km/h och sen landa på noll ett helt år. Det säger ju sig självt att det kan vara lite identitetsförvirrande. Jag tror absolut att det är bra och man kommer nog tillbaka med dubbel kraft när man väl är tillbaka. Men jag kan inte förneka att det varit en liten prövning. I alla fall för mig.
På det stora hela så har det ju gått bra. Jag klarar av det med beröm godkänt, trots att det periodvis varit tungt. Jag har ju ett naturligt band till Penny hon har ju legat i min mage och jag har gett henne min mjölk. Vi har ju ett osynligt band starkare är stål. Det har liksom inte känts konstigt att hon helt plötsligt finns hon är ju en del av mig i allra högsta grad. Hon kom ju ur min kropp. Men så har jag pratat med två pappor jag känner och de har varit hemma i fyra månader med sina barn. Samma typ av arbetsknarkare som jag och efter två månader har de båda gått in i ganska djupa depressioner. Visst har jag varit lite nere men långt ifrån deprimerad dessutom kickade det in för en månad sen (dvs efter 10 månader). Men jag är redan ur det.
Det som hänt papporna är att de liksom gått från brunt till beigt. Ifrågasatt sin existens, tappat lusten och meningen med allt. Gått ner i vikt och slutat bry sig om sitt yttre.
Min fråga är alltså klarar män en föräldraledighet sämre än kvinnor eller är de här två ett undantag? Kan det finnas en effekt av det biologiskt fysiska bandet mellan kvinnor och barn att vi ”klarar mer”? Vad tror ni och vad har ni för erfarenheter?
Jag tror att det mest av allt beror på personlighet. Vi har tre barn och har delat lika på alla tre föräldraledigheterna (9-10 månader var). Jag har blivit rastlös, uttråkad i perioder men min man har älskat att vara hemma och vår familj har varit som mest harmonisk under hans föräldraledigheter 🙂 Sedan vill jag bara slå hål på myten att det enbart är Sverige som har en lång föräldraledighet – Tyskland har exempelvis sedan ett par år tillbaka infört i princip samma modell som Sverige med 80% av lönen under 12 månader och öronmärkta pappamånader.
Ha ha! Dessa paralleller till biologin. Med NOLL historiskt perspektiv. Läs vad Jenny nedan skriver. När jag var på Bali för nio år sedan jobbade båda föräldrarna, mormor delade amningen med mamman. Jag såg pappor som gick med sina barn i bärsjal på stranden och sålde smycken medan mammorna sålde pannkakor på familjens restaurang. Herregud, vilken värld lever ni i?
Är det verkligen en börda att vara hemma med det finaste man har? Hur är det möjligt att bli deprimerad efter att ha spenderat två månader hemma, eller tio med för den delen! Har vi kommit till en tid där föräldrar är så självupptagna att de inte klarar av att placera sig själva i det andra rummet. Jag ryser…
Min man har varit hemma över ett halvår med båda våra barn och han gillade det skarpt. Jag tror som någon annan här att det handlar om inställning till sitt arbete och till sin papparoll.
Nej, jag tror det har att göra med att kvinnor har mer socialt liv under mammaledighteten. Jag var mammaledig på en plats är jag inte kände någon och kände mig ensam och utanför jobbet. Blev klart nedstämd väldigt tidigt och tyckte det var urtrist, kände mig menlös. Min kille kände inte alls så, han tyckte det var superskönt att få ta det lugnt med babyn.
Skriv din kommentar här! Bär man ett barn i 9 mån och sedan föder fram det så är det klart att det påverkar, finns det verkligen dom som tror att det går spårlöst förbi. märligt. Jobbigt med människor som inte klarar av att det finns 2 kön.
Om vi bortser från manligt och kvinnligt så tror jag att föräldraledigheten är tuff just för att det blir så tomt. Du inser att någon annan kan göra ditt jobb och att du inte är oumbärlig. Sedan pratas det väldigt lite om baby blues, varför vågar man inte erkänna att man kan må dåligt efter att man blivit förälder? Det har inget att göra med känslorna för ens barn, det är hormoner och andra faktorer som spelar in.
Lilla My
Hmm, nej det kan jag faktiskt inte riktigt relatera till. Jag tyckte inte alls att min man gick från ”brunt till beigt” och ”tappade lusten och meningen med allt” när han var hemma, och då var han ändå hemma i ett år. Hade min man gått in i det du kallar en djup depression efter TVÅ ynka månader med sitt eget barn så hade jag verkligen börjat ifrågasätta varför han ville ha barn. Det är klart att det inte är kul jämt, och att det går upp och ner, men va fasiken! Deprimerad och gå upp i vikt för en sån sak? Hur ska dessa män klara sommarlovet när de tvingas umgås med barnen flera veckor i streck? Men det är klart, när jag hör såna historier så förstår jag varför vissa familjer som trots att de har råd att vara hemma/gå ner i tid, väljer att låta barnen börja tidigt på förskola, och sen gå långa dagar (och nix, det är inte för att vi inte har prestationsbaserade yrken, vi är båda forskare). Usch, jag känner mig lite dömande nu, men jag blev faktiskt lite illa berörd av detta. Visst kan det vara så att vissa personer behöver bekräftelse genom sitt arbete, och därför inte ser ngt värde i att vara en bra pappa – men då får man ändå anstränga sig och jobba lite med det. Jag tror att små barn verkligen behöver en längre sammanhängande tid med sin pappa.
Du bygger din tes om att det är något biologiskt på TRE personers erfarenheter… Köper jag inte för fem öre. Själv känner jag många, många kvinnor som under åtminstone en del av föräldraledigheten mått dåligt. Är övertygad om att det handlar om hur prestationsinriktad självkänsla man har, inte x- & y-kromosomer.
Det var ett väldigt konstigt resonemang tycker jag. I så fall skulle ju alla föräldrar som adopterar ”klara av” föräldraledigheten mycket sämre än de som burit sina barn och gett dem sin mjölk. Och så är det väl verkligen inte. Eller??
Konstigt att du skriver så om ”legat i min mage” och ”gett min mjölk” när du själv är adopterad. Tror du inte själv på att känslan är densamma som adoptivförälder? Jag är adoptivförälder till två barn och det är ingen skillnad, tro mig. 🙂
Hur många män har hört historier från deras vänner om när de var pappalediga? Hur många män är pappalediga mer än 2-4 månader under sommaren? Ju fler män som är pappalediga ju fler kommer att få höra inspiration, höra om det positiva och samtidigt det jobbiga med att vara hemma med barn. Det som vi kvinnor redan hört hundratals gånger innan vi själva får barn.
Under tiden mamman ammar tror jag kvinnan har lättare att klara av att ”bara” vara med sitt barn, där hjälper oss hormonerna.
Men sedan tror jag inte det är ngn skillnad utifrån kön, det beror på vår personlighet, självbild och om vi har en prestationsbaserad självkänsla eller ej – som ju (tyvärr?) många i vår generation har.
Mitt barns papap var hemma 4 månader och tyckte den tiden var en av de bästa i hans liv.
Jag hade något likande som du beskriver medans min man tappade sig själv lite. Han tyckte att det var jobbigt att vara hemma med barnen, fick dåligt samvete över det och trodde att det gjorde honom till en dålig pappa. Sen han började jobba är det som vanligt och han är världens bästa engagerade pappa på alla sätt. Jag vet inte. Jag tror att det är svårt för alla, sen är det nog lättare för vissa typer av personer att hantera denna enorma omställning, som det faktiskt är.
Måste bara skratta lite åt dessa aviga kommentarer om att det i naturen är handjur som försörjer och hondjur som tar hand om ungar. I de flesta fall är det väl honan som tar hand om ungarna men själv ändå får jaga ihop mat åt sig? Hanen är väl knappast en MED i ekvationen efter själva parningen? Och när dom är det så hjälps ju honan och hanen ofta åt, även om ju honan diar ungarna såklart, svårt att ändra på det. Några få djurarter håller ju ihop hela livet men på de flesta håll så skiljs ju honor och hanar åt antingen när parningen är klar eller när ungarna är stora.
OCH många djur lever ju i flock och då tar flocken tillsammans hand om ungarna också.
Jag vet inte….varifrån kommer denna föreställning om att hanen jagar och honan tar hand om ungar ifrån? När man tänker på det är det ju helt galet…kan inte komma på många rovdjur där honan INTE jagar själv, även när hon har ungar. Och människan är egentligen inget rovdjur sägs det ju och har man då någonsin sett ett gäng apor där hanarna är på vild jakt efter bananer och honorna sitter i gräset och väntar? 🙂
Jag tror inte biologi har något med detta att göra alls.
Snarare så är det väl så att i vår tid så identifierar vi oss för mycket med våra karriärer och kanske män har fått göra det till lite större del och då blir det svårt.
Men som någon skrev här…i många länder idag jobbar ju alla och flocken hjälps åt med barnen och DET tror jag är biologi…om något…
Vad jag inte förstår är att Du associerar ett barns uppfostran med beige(=tråkigt, oinspirerande etcetc), och ett jobb med brunt. Är det verkligen såååååå hemskt att vara med sitt eget barn??
Jag hittar stor självkänsla i jobbet och tycker att det ät jobbigt att vara hemma tidvis. men samtidigt så vet jag om detta och försöker att lära mig att ha få bättre självkänsla utan mitt jobb, mycket nyttigt för mig. är hemma med mitt andra barn nu och upplever det lättare nu än med första barnet.
Men det där med att mammor genom tidernas lopp varit hemma är en myt. Undantaget ett par korta årtionenden 50-60-tal i västvärlden (plus överklassen i alla tider) så har män och kvinnor varit tvugna att jobba, barn eller inga barn, på fälten, i ladugårdar, i 1800-talets framväxande industrier. Ungarna passades av äldre som inte orkade göra dagsverken, sina syskon etc. Så ser det fortfarande ut i en stor del av världen. Det vi har i Sverige med en mammaledighet som kan dras ut uppåt två år existerar ingen annanstans. Jag vet inte om Sveriges modell är bra eller dålig, mest bra tror jag, men unik är den och övriga världen verkar överleva utan den och ungarna blir bra ändå.
Jag tror att jobbet för män i högre grad är sammankopplade med deras självkänsla än för kvinnor (generaliserande såklart). De behöver bekräftelsen på jobbet för att må bra och vi kanske är bättre på att bygga ett ”nytt” socialt nätverk under föräldraledigeten?
En pappa har väl lika mycket biologiskt band till sitt barn som en mamma, barnet kommer ju faktiskt lika mycket från båda föräldrar! Dessutom tror jag att det där, precis som Lady D säger, är ett socialt problem i allra högsta grad, och att det dessutom är väldigt individuellt. Och även som Lady D säger, män förväntas att fortsätta prestera på jobbet fast de fått barn, medan kvinnor förvänts vara hemma.
Det tror jag absolut inte. Det handlar helt om personlighet, inställning och vad man bygger sin självbild på. Kanske också hur mentalt förberedd man är? Om man ser föräldraledigheten som en FRÅNVARO (från jobb och delaktighet i det) snarare än en NÄRVARO (för sitt barn) kan det nog bli rätt jobbigt för självkänslan.
Ladydahmer, varför skulle det INTE kunna vara biologiskt? I naturen så är det ju precis så: kvinnorna tar hand om familjerna medan männen jagar och försörjer familjen. Jag tycker snarare att det är väldigt trångsynt att förneka att det finns biologiska skillnader när det är så uppenbart i djurriket (förutom t.ex. lejon och pingviner där det är det motsatta). Vi människor HAR biologiska instinkter och att förneka detta är bara vansinnigt. För att vi ska kunna nå ett jämlikt samhälle måste vi även vara öppna med de skillnader som faktiskt finns. Naturen ÄR inte jämställd. Så vad som vore jämställt vore att anpassa samhället efter detta.
Anitha, jag tror att du har en poäng. Glöm vårt skapade samhälle för en stund. I naturen så skulle män inte vara hemma och ta hand om barnen, de skulle vara ute och jaga och finna maten. Man kan inte förneka att vi har dessa instinkter naturligt, sen om detta påverkar i en större grad är en annan fråga. Men instinkterna finns där – BIOLOGISKT.
Min man har varit pappaledig med våra två söner och båda gångerna tycker jag att han har blivit vresig och deppig av att gå hemma! Ingen depression, men låg har han varit!
Det är nog olika det där. I vår familj mådde jag dåligt av att vara hemma och barnets pappa dåligt av att försöka hitta sin papparoll samtidigt som han arbetade. Vår familj blev inte hel och mådde bra förrän pappan var föräldraledig och jag arbetade.
Biologiskt? Hahaha nej. Förstår inte varför man alltid ska leta biologiska orsaker till uppenbart sociala problem.
Däremot så fostras vi olika och synen på manligt vs kvinnligt påverkar hur vi också hanterar verkligheten. Män växer upp med en förställning om att riktiga män jobbar hårt och presterar. De förväntas göra det och de förväntas fortsätta även när de blir pappor. Den pressen försvinner inte när de är hemma med barn utan kan snarare bidra till att de bränner ut sig. Kvinnor å andra sidan har inte samma press på sig att jobba och skaffa karriär.
osv.