Ja det talas mycket om anknytningsteorier i vårt avlånga land. Nu senast hos Malou med Louis Hallin. Men jag måste fråga kunniga. Då jag känner mig så vilse i frågan.
Om nu två och ett halvt år är den perfekta anknytningen mellan föräldrar och barn för att de ska bli trygga starka individer, må så va! Jag köper det. Det låter vettigt. Men då bör alltså barn nummer två i skaran komma efter de två och ett halvt åren har passerat för att barn nummer ett ska bli tillräckligt sedd och inte få problem med anknytningen. Man bör absolut inte börjat på förskola innan. Om man vill uppnå en perfekt anknytning, eller?
Men en anknytning är ju så oerhört sårbar alla kanske inte kan eller gör enligt den ”optimala modellen” av olika anledningar. Jag ställs inför lite frågor här:
1. Bör man inväga abort om man blir gravid nummer två efter när bebis nummer ett är tio månader? dvs att bebis nummer ett får ett syskon innan den är två och ett halvt år? Vad händer om föräldrarna separerar inom de här två och ett halvt åren? Någon anhörig går bort och familjen drabbas av sorg. Ekonomiska problem, sjukdom eller annan misär, alternativt olycka slår ner. Kanske en babyblues? Allt med anknytning känns oerhört bräckligt. Det är svårt att lyckas göra rätt helt enkelt. Det måste ni hålla med om.
Alla kanske inte kan utav olika anledningar vara den perfekta föräldern men att barnet får den ultimata tryggheten man kanske önskar dem. Kan man ge det ändå trots om detta ovanstående inträffar? Jag tänker också på andra länder mindre privilegierade än oss eller där man av tradition eller samhällsnorm inte kan vidta, två och ett halvt år modellen?
Men det jag fortfarande inte vet är vad konsekvenserna av en ”störd” anknytning är. Har man lättare att bli anorektiker, hata sig själv rent allmänt, eller är man en risig partner som är notoriskt otrogen? Kriminell? Ständigt otrygg i alla situationer eller har man lättare att falla ur leden och frestas av gränslöshet? Självmordsbenägen?
2. Vad är EFFEKTERNA på barnet som barn och i vuxen ålder av ett anknytningsproblem? Det vill jag veta samt om det finns det någon möjlighet att det kan påverkas i senare år också, exempelvis av en separation eller sämre hemförhållanden för dåliga partners, misshandel, alkoholism etc. Eller är alla dom faktorerna i” livsvalen” konsekvenser av en sämre anknytning.
Snälla någon sakkunnig i ämnet kan ni reda ut det här, så man förstår vilka risker man utsätter sina barn för. Detta är inte ironiskt. Men det känns som det finns en hel del frågetecken kring det här. Man pratar bara om att anknytningen/tryggheten är viktigt, såklart den är men finns det olika sätt man kan göra det på. Utesluter det ena det andra och vad är resultatet av en sämre anknytning?
3. Kan man påverkas i senare år i livet genom olika trauman även om man hade en trygg barndom? Hur blir en vuxen som hade uppenbara anknytningsproblem, hur yttrar sig det?
Tack på förhand.
Skriv din kommentar här!
Läs boken ”Kärlekens roll” av Sue Gerhardt
sånna här inlägg gör att jag ännu en gång slutar läsa din blogg, herregud
Den viktiga anknytningen pågår fram till barnet är ungefär tre år, och sen blir den annorlunda. Det är inte längre den känslomässiga kontakten som är det absoluta för barnet. Att barn som har en trygg anknytning klarar sig bättre är väl forskat på, och trygga barn står emot svåra situationer bättre än dom med nån form av trygg anknytning. Man har en självklar trygghet ”inbyggd” när man fått den redan från start. Det finns också mkt forskning som tyder på att man ska vänta tre år innan syskon, det kan antas ha med anknytningen att göra, men också att barnet rent intellektuellt förstår mer. sen tror jag du har rätt i att alla gör sitt bästa för sina barn. Men för att citera en känd anknytningsforskare – ”man mammar som man blivit ammad”, det är nåt som kommer automatiskt. Och om barnet får en trygg anknytning kommer det alltså att spegla sig på dennes egna föräldraförmåga, bland annat. det kommer också påverka framtida relationer, enligt forskare. Men alla har sitt perspektiv. Hallin, som är en underbar person har ju sitt utvecklingsteoretiska perspektiv, och utifrån det har hon rätt i att man ska vänta i 2 1/2 år. Barnet återanknyter till sina föräldrar under en period då dom flesta börjar på daig. Hur detta påverkar, om det nu gör det vet jag inte. Mycket finns att läsa i ämnet, otroligt intressant! Men alla gör så gott dom kan efter SIN egen förmåga, och så är det bara. Men jag tror människor påverkas enormt av en god anknytning och positivt samspel med föräldrar. Såg också att nån i en kommentar tipsat om Anders Broberg bok om anknytning, den är läsvärd! Annars tycker jag att det är bra att du tar upp såna här ämnen som av nån anledning är så tabu att prata om. Ett ämne som egentligen är det mest naturliga av dom alla!
Du kan inte jämföra med att få ett syskon!? Man älskar ju och tar hand om sitt första barn även fast man får ett till…. Då har man ju som mamma två istället för ett barn med sig hela tiden. Man lämnar ju liksom inte det ena och bara tar hand om det andra. Vänta du med dagis till Penny för om nu Penny får problem i framtiden kommer du att anklaga dig själv att det berodde på den tidiga dagislämningen. Jag märker det eftersom du funderar så mycket runt det så gardera upp dig och vänta!
Herregud, man behöver inte läsa en 5-poängskurs i anknytingsteori för att vara en vettig och bra förälder. Hur gjorde våra förfäder, tror du? Det finns teorier om allt och de är – just teorier. Herregud Anitha, använd ditt kloka bondförnuft och dina känslor och gör så gott du kan utifrån dina omständigheter. Det blir bra så!
Kram från en småbarnsmorsa på 80-talet som väl lyckades rätt hyfsat utan teorier
Barnpsykolog Anna Norlen pratar (här; http://urplay.se/167282) om att separation kan vara väldigt traumatiskt för barn och att barns återhämtning bara finns i närheten med anknytningspersonerna.
Här är några citat från Anna Norlens förelsning (tror 32.21 och 53.20) som advocate barnens rätt. Kan ju tolka dem som att traumat att bli lämnad går att läka tillsammans med sin anknytningsperson? Bra att du öppnar för reflektioner:)
”… och när barn blir rädda så går de till sina föräldrar – eller sina anknytningspersoner, vilket oftast är föräldrarna – det är det enda sätt som små barn kan reglera och hantera svåra känslor på – När man är liten så kan man inte trygga och lugna sig själv, det behöver man lära sig och få hjälp med via sina föräldrar, eller anknytningspersonerna – de som tar hand om én. Och därför går man till dem, och anknytningsbeteendet är ju något som inte är valbart för ett barn, utan det är ju ett starkt biologiskt kopplat beteende, det är som en reflex, nästan: ”När jag blir rädd när jag är liten, då går jag till mamma och pappa så hjälper de mig”. – Det kan barnet inte göra en logisk analys av… ”
Har hört att forskning visar på att barn är mogna att bli syskon först vid 3 års ålder (har dock ingen studie att hänvisa till) och det skulle ju stämma in med det Louise säger. Om det är kopplat till anknytning vet jag inte men det låter troligt.
Sen tycker jag då att det är synd att en institution som Försäkringskassan går in och premierar mammor som blir gravida innan barnet är ett år och nio månader (för att få behålla SGI) när det då ger emot forskningen.
Enklast verkar vara att gå på sin egen känsla. 🙂
Lycka till!
Skriv din kommentar här! Du är ju själv adoptivbarn eller hur? Känner du dig störd eller så. Nej just det. Louise Hallin är överdriven. Människor är olika eller hur? Min dotter började på dagis när hon var 9 mån. Vuxen idag och oerhört psykiskt stabil, lever i lyckligt förhållande. högutbildad.
Människan är ju ett oerhört anpassningsbart djur, så också vår avkomma. Barn fixar väldigt mycket bara de känner sig helt säkra på att det finns åtminstone en person (gärna fler) som de kan lita på och som ser till deras intressen.
Läs vad Psykologen och Cecilia skrivit här nedan. De har bra koll på anknytning. ”Good enough” föräldraskap är det de flesta av oss kan sikta på (eller kanske alla, för vem är eller vill vara en perfekt förälder. att visa att vi har känslor och gör både bra och dåliga saker är definitivt inte nåt fel för en förälder.) och det är också gott så.
Ja hur har mänskligheten överlevt i alla tider. Och hur överlever barn i länder där man inte har kommit fram till sånt här?
Hela kontinenter med barn som föds hippt som happt. Hur MÅR egentligen människorna där?
När jag var 11 månader fick jag två systrar. Mamma blev alltså gravid när jag var 3 månader gammal. Ingen av oss har haft några som helst problem med anknytning till mamma. Hon älskar oss alla lika mycket och vi älskar henne! Behöver jag säga mer… No worries! 🙂
Chill out. Du borde börja jobba nu. Heltid. Du har alldeles för mycket tid över för att sönderanalysera. Du som brukar framhålla de vidare perspektiven. Du är in i din bubbla. Du har fått ett barn. Det är ok. Men läs och lyssna på tips och råd och teorier med viss distans . Ja, den ena tycker si och den andra tycker så. Låt det vara. Finns ingen mening med att försöka övertyga varandras ” sanningar”. Lycka till. Vi är i samma båt, alla föräldrar.
Men gud, du har aldrig tänkt på att låna en bok och läsa själv? Eller bara googla lite? Lat:p
Cecilia: nu sa jag inte att de spelade ngn roll vad som händer när man är liten. självklart om det händer ngt så formar de personen. men jag tror INTE att man blir en sämre människa inombords av att man är på dagis från man är 1 år. isåfall hade 90 % av svenskarna varit förstörda.
Jag är så jävla trött på Louise Hallin för hon kan bara (till skillnad från malin alfven) se saker svart eller vitt. Min dotter började skolas in långsamt när hon var ett år och jag vet att det har varit och är jättebra för henne för jag känner mitt barn utan och innan. Hon älskar att spendera några timmar på dagis och hon får en massa närhet och trygghet där. det vet jag genom att hon äter bra där, sover bra där och är en glad unge som får leka och utforska en massa nya saker. Alltså jag fattar inte varför Louise måste gå ut med sådan dynga när det uppenbart inte gäller för alla barn? Jag känner mig tack och lov helt trygg i vårt beslut men stackars dom som känner sig lite osäkra och då hamnar i Louise Hallins resonemang. Om man ska lyssna på henne så ska man ju inte skaffa syskon tätt heller men herregud livet ser olika ut för alla och det är väl jättebra! Jag anser att det är lyxproblem att sitta och snacka om när det är okej att skaffa syskon när barn i andra delar av världen lever i ett rent helvete. Hur skulle ett syskon som kommer tätt kunna ge allvarliga konsekvenser? ärligt talat, det är ett sjukt resonemang. Jag gillar radioprogrammet knattetimmen för att de alltid pratar ur barnets perspektiv och visst kan det vara smärtsamt som förälder ibland men samtidigt måste ju vi vuxna och få fatta beslut om när vi vill skaffa eventuella syskon. Jag gillar Malin alvens resonemang mycket bättre om att livet ser olika ut och man gör rätt och man för fel och man är ledsen och man är glad, lika bra att bjuda in barnet till det från början för det är det som är verkligheten.
Anitha, du som var barnhemsbarn till 2,5 borde kunna lita pâ ditt eget omdome. Lider du av detta idag? Skulle vara jatteintressant att hora din historia. Sen gor val alla som de vill. Min son borjade som 7 manaders (vi bor inte i Sverige) och jag tror inte att han har lidit av det men vet forstas inte hur det hade varit om han borjat senare. Klart att han aven idag som 3 aring ibland hellre vill vara hemma ,med mamma o pappa. Jag skulle ocksa vilja vara hemma fran jobbet ibland, men samtidigt tycker jag att det ar bra att lara sig att att gora vad man maste. Uppfostrar hellre ett pliktbarn an ett lustbarn. Forovrigt existerar denna diskussion bara i Sverige, kanske ar forskoleverksamheten samre i Sverige?
Sakkuning eller ej så handlar ju denna fråga om ett personligt ställningstagande och inte teorier hit eller dit. Och i.o.m. att du tydligen vill ha svar på frågan om vad som är rätt eller fel tyder ju på att du vacklar i frågan. Och tvekar du så lär det ju inte vara rätt att sätta ditt barn på dagis för tidigt (typ innan dom är 2 år). Men är du beredd att testa för att överbevisa andra människor och på så vis använda ditt barn som exempel är det ju såklart fritt fram.
Men alternativet att ha sitt barn hemma ett tag till lär du eller ditt barn aldrig ångra. Vissa verkar ju tro att typ spädbarn ska knyta an och bygga broar med andra barn och vuxna. Men tro mig dom har inget utbyte av det alls innan dom är minst två år.
Sen att jämföra med människor i andra (fattiga) länder, med sjuka eller alkoliserade föräldrar haltar ju betänkligt. Då ju alla vet att människor som växer upp i kassa miljöer rent procentuellt får det svårare i vuxen ålder oavsett om dom börjar på dagis när dom är 12 månader eller inte gått på dagis alls…
Sen är det ju så att det inte finns speciellt mycket forskning på ämnet ”varför människor som inte behöver ha sina barn på dagis 10 timmar om dagen från 12 månader fast dom inte behöver”.
För det är ju så att vi bor i Sverige och där har man oändligt med val. Och jag ahr mycket svårt att tro att ni av ekonomiska skäl behöver sätta ert barn på dagis (för tidigt). Det handlar ju alltid om en prioritering och då är det ju oftast så att man väljer en utomlandsresa före att stanna hemma ett halvår extra med sitt barn. Dessutom verkar det ju också vara så att många är skraja att bli bortglömda på sitt jobb och därför skickar in barnen för tidigt på dagis. Men det är ju inte speciellt många som är ovärderliga. Men är man i mediabranschen så glöms man bort snabbt…
Då jag jobbar i psykiatrin känner jag mig manad att svara:
I barn och ungdomspsykiatrin pratar man om anknytningsstörningar, i vuxenpsykiatrin om personlighetsstörningar. Ca 10% av befolkningen i vårt land har en så pass allvarlig personlighetsstörning att det har svårt att fungera socialt och i relationer. Men självklart finns det stora gråzoner. Många människor med tvångstankar, social ångest och andra ångestsyndrom, har en personlighetsstörning, som i barndomen uttrycktes som en anknytningsstörning.
Miljöfaktorer kan till viss del väga upp, men det är tveksamt hur mycket. T.ex. stabila, kärleksfulla vuxna påverka ett traumatiserat barn i positiv riktning, men såren vill alltid finnas där.
Ibland tror jag att alla föräldrar på något sätt misslyckas, hur väl de än vill. Det behöver inte sluta i psykiatrin för det. De brister vi upplever som barn, använder vi hela vårt vuxna liv till att tillfredsställa!
du kan ju testa med förskola – Om Lillan själv väljer och vill vara där efter att hon fått en, verkligen underbar, ”inskolningsperson” och fått gråta i hennes famn tills hon vågar känna att ”inskolningspersonen” finns där som famn och trygghet ”good enough”, enligt Lillan själv, så är det kanske jättebra.
Om jag kände mig uttråkad och därmed tråkig hemma så skulle jag våga testa med – OBS! trygg inskolningsperson – i ungefär två eller tre veckor. Jag hade inte prioriterat någon prestige i att ”inte hoppa runt”. Om det inte funkar så hittar du bättre alternativ. Allt gott:) PS. Psykoterapeuten Egil Linges och journalisten Dan Josefsson förklarar hjälpsamt anknytning och anknytningsmönster i böckerna Hemligheten och Den mörka Hemligheten, DS,
lpj: du behöver inte oroa dig. Vi pedagoger sliter varje dag som djur för att alla små barn ska känna sig trygga och sedda. Våra famnar räcker tyvärr inte till och de allra minsta har ju som bekant ett stort behov av omvårdnad och tröst. Och ja, få barn är så stora som 2,5 när det börjar förskolan. Men man kanske inte måste börja precis när man fyllt ett heller?
Det finns nog fler ”faror” i Pennys uppväxt som är värre än anknytningsproblematiken. Tänker på dina problem som du själv reflekterar över, som konsumtionshets, statusjakt, att du aldrig är nöjd m hur du ser ut eller vad du har, o överför detta på P. Hon får ofta bli alibi för konsumtion (=kompensation, för vad..?), ditt hobbyprojekt får man intryck av, snarare än att hon får ta plats som individ. Det sätter säkert sina spår. Sen nåt som inte anses bra för barn är ju att använda ironi mot dem, det gör dem osäkra. Du o Calle verkar ofta håna o göra er lustiga på Pennys bekostnad, kanske (delvis) är därför hon är så labil o otrygg som du beskrivit? Dagis med lite tryggare vuxna skulle nog göra henne gott.
En liten parentes bara. Måste säga att jag stör mig oerhört på alla förskolepedagoger som hävdar att barn far illa på deras förskola. Byt jobb för guds skull om ni har den inställningen. För det måste väl ändå vara väldigt få barn som inte börjar förskolan förrän vid 2,5 års ålder. Och då måste det vara förfärligt som förälder att behöva lämna till personal med den inställningen.
!Trevlig Lördag till er alla! Mammies!
Och ta det lugnt. everything gets better
besök min nya blogg
trueromancebyfelice.blogspot.com
Du skriver att du vill fråga kunniga, då menar du alltså att Louise Hallin inte är det? Eller är det snarare så att hon inte sa det du vill höra? Det är så uppenbart att du vill att vi ska skriva att det är helt ok att lämna Penny vid ett års ålder. Det beslutet måste ni själva fatta. Jag får uppfattningen att du egentligen inte vill ha svar, du vill ha rätt. Visst kan jag som förskollärare på en småbarnsavdelning berätta för dig att jag tycker att ettåringarna är alldeles för små för stora barngrupper och att våra famnar inte räcker till till alla ledsna småbarn. Men du vill inte höra det Anitha. Du har skrivit att Penny utvecklas så mycket och har så roligt på öppna förskolan, ja men fortsätt att gå dit då! Men tro inte för ett ögonblick att det går att jämföra med ”vanlig” förskoleverksamhet där man inte har sin förälder i närheten. Om ni känner er så osäkra på detta med när förskolestarten ska äga rum så föreslår jag att ni väntar ett tag. Det verkar ju som att ni har möjlighet att göra det.
Ang dina frågor så tror jag det är lite svårt att svara kategoriskt på hur någon med anknytningsproblem ”blir” som vuxen. Man vet att barn också föda med olika förutsättningar i form av temperament, känslighet etc. Och det i kombination med otrygg anknytning är oftast det som resulterar i ogynnsamma följder, relationsproblem, svårigheter att hantera känslor etc. Men det går inte att säga kategoriskt att en och samma miljö påverkar på ett visst sätt. Det är mkt som samverkar, ”det beror på”, som är vårt favorituttryck inom psykologkåren. Men visst finns det forskning som tyder på att en otrygg/desorganiserad anknytning har menliga följder. Det är dock ibland svårt att skilja på genetiska faktorer, som ju också kan bidra till psykisk ohälsa (och i sin tur ligga bakom det bristfälliga föräldraskapet…) och uppväxtfaktorer.
All modern barnpsykologisk forskning tyder på att barn är resilienta, d v s de har en förmåga att anpassa sig efter rådande förhållanden och utvecklas optimalt under många olika typer av uppväxtvillkor/betingelser, förutsatt att dessa villkor/betingelser är ”goda nog”. D v s rena missförhållanden så som fysisk/psykisk misshandel,à neglekt, eller att barnets grundläggande behov inte tillgodoses, räknas ju självklart inte som ”gott nog”. Men barn ÄR motståndskraftiga och de flesta föräldrar i Sverige skulle jag tro faller inom normalområdet vad gäller ”Hood enough” föräldraskap. Man kan göra på olika sätt. Jag tycker Louise Hallin läser anknytningsforskningen som fan läser Bibeln om jag ska vara ärlig, när hon påstår att barn inte är redo för dagis innan 2,5 års ålder. Det råder ingen konsensus vad gäller detta inom anknytningsforskningen och jag tycker det är sorgligt när Louise, som är en person som många föräldrar lyssnar och litar på (och med rätta många gånger, för hon har mkt klokt att komma med också), påstår att denna åldersgräns gäller kategoriskt, för alla barn. Det stämmer helt enkelt inte.
1. Abort om man blir gravid igen? Nej har man båda barn hemma så funkar det ju hur bra som helst. Anknytning handlar inte om att sitta och tokumgås med sitt barn, utan lika mkt om att vara närvarande, barnen sover ju i omgångar och man hinner se två hemmavarande barn om man är hemma med dem på heltid.
Fråga 2 och 3 har du ju fått bra svar och vetenskapliga referenser på.
Jag förstår att du ställer dig dessa frågor. Det gjorde jag också. Jag hade tänkt att min lille kille skulle börja förskola vid 18 månader, men sköt sedan upp det till 2 år efter att ha läst på lite. Vi flyttade till ett lite billigare boende för att ha råd med det + att ha honom bara 50% på förskola.
Anknytning
En del människor har lätt att leva i tvåsamhet, andra trasslar ständigt till det. Anknytningsmönster kan vara en stor del av förklaringen: Hur vi lärde oss att relatera till vår närmaste omgivning från födseln har en tendens att bli det mönster vi följer resten av livet. Om vi inte gör någonting åt det…
Vi lär oss att skapa relationer genom erfarenhet. Den eller de personer som tar hand om oss när vi föds är livsviktiga för oss eftersom vi är helt hjälplösa utan dem. Det har en tendens att prägla vårt sätt att relatera till andra människor för resten av livet. Vi utvecklar ett anknytningsmönster, ett karaktäristiskt sätt att relatera till andra människor, som kännetecknar hur vi formar relationer även i vuxen ålder. Tydligast blir detta i de relationer som är viktigast för oss.
Detta anknytningsmönster utvecklas särskilt under de första två levnadsåren, men befästs eller förändras av erfarenheter under hela uppväxten. Även om detta mönster har blivit relativt beständigt i vuxen ålder är det fortfarande möjligt att förändra.
De flesta har tillägnat sig ett anknytningsmönster som tillhör en av dessa kategorier:
1. Trygg anknytning
2. Otrygg-undvikande anknytning
3. Otrygg-ambivalent anknytning
Trygg
Trygga barn litar på att föräldern (eller den som huvudsakligen tar hand om barnet) finns där och försöker hjälpa barnet i svåra eller skrämmande situationer.
Som vuxna har de lätt att komma nära andra människor, men trivs också bra i eget sällskap. De har lätt att fungera i långvariga relationer.
Otrygg – undvikande
Barn med otrygg-undvikande anknytning förväntar sig att bli avvisade och bortstötta när de behöver hjälp. Därför lär de sig tidigt att inte söka närhet och stöd, utan att klara sig själva. De tänker sig fram till svar snarare än känner efter.
Som vuxna är de ofta omtyckta och fungerar bra i mer ytliga relationer. I nära relationer håller de distans – de kan vara svåra att komma inpå livet, och drar sig ofta undan när de upplever krav på närhet.
Otrygg – ambivalent
Barn med otrygg-ambivalent anknytning bär med sig en erfarenhet av att ibland bli omhändertagna, ibland avvisade när de söker hjälp och tröst. Osäkerheten gör att de känner separationsångest och rädsla. De är i stor utsträckning känslostyrda.
Som vuxna uppfattas de ofta som kreativa personer som har nära till sina känslor. I nära relationer skrämmer de ibland iväg människor med sin starka önskan om närhet. En del är så rädda att bli övergivna att de istället undviker nära relationer.
Otrygg – desorganiserad
Det finns också en fjärde, mer ovanlig kategori, som kallas otrygg-desorganiserad. Detta anknytningsmönster utvecklas ofta hos barn som växer upp med fysisk eller psykisk misshandel, eller har föräldrar med svåra upplevelser från sin barndom och som därför inte kan tolka sitt barns signaler på rätt sätt. De kanske bli arga eller rädda när barnet gråter, så att barnet upplever föräldern som skrämmande – ändå behöver barnet knyta an.
Detta leder till särskilt svåra relationsstörningar även i vuxen ålder. Behovet av professionell hjälp för att kunna bryta detta mönster är störst i den här gruppen.
http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=261&Anknytning
Louise Hallin är en klok kvinna,mycket av det hon säger är ju sant! Kanske känner du dig träffad?!
Någonstans inom dig tror jag att du vet att det inte är ok att låta en ettåring börja på dagis.
Jag har för mig att Louise nämnde något om att studier gjorts i Canada,på barn som börjar tidigt på dagis.Och fler studier lär ju komma.
Vi har haft föräldrarkooperativ till våra tre barn och därmed stor insyn i verksamheten…Jag skulle aldrig lämna ett barn under 2 1/2 år på dagis! Dom vill vara med sina förädrar punkt slut.
Dagens föräldrar är så rädda att deras barn ska ”komma efter”,missa något…
Så är det ju inte…Man behöver ju inte isolera sig från omvärden,för att man har sina barn hemma lite längre.Jag lovar att det blir ett helt normalt barn ändå! 🙂
Nu verkar ju ni tagit beslutet att eran lilla tjej ska börja på dagis.Ja men kör på det då!
Våga stå för det…Lycka till.
Louise Pettersson: Det spelar visst roll vad som händer när man är liten, även om man inte har några konkreta minnen av det.
Anknytningsteorin är inte något svenskt påfund, eller något som Louise Hallin hittat på. Det är en högst vedertagen teori inom den moderna psykologin, en teori som förenar beteendeterapeuter, psykoanalytiker etc. Däremot är det inte någon sträng modell man ska följa, utan en förklaringsmodell som beskriver samspelet mellan barn och föräldrar, vilket är oerhört viktig för den psykologiska utvecklingen.
Jag studerar till socionom och har läst väldigt mycket om anknytning och de konsekvenser anknytningen får för det fortsatta livet. De flesta problem som uppstår i barndomen, för att sedan få förödande konsekvenser, härrör till anknytningen. Men man kan även såklart få problem senare i livet även med en trygg anknytning. Men anknytningen är irreversibel från en viss ålder och om man skulle lägga mer fokus på att ”plocka upp” de barn som har otrygg anknytning tidigt skulle mycket svåra situationer och smärta kunna förhindras.
Anknytningen är som viktigast till barnet fyller 6 år, även om det kanske anses extra viktigt de första åren. Barn knyter an till sina föräldrar även om de försummar barnen fysiskt eller psykiskt då de inte kan låta bli helt enkelt. Inom anknytningen talar man om trygg, otrygg/ambivalent, otrygg/undvikande och desorganiserad anknytning som beror på hur samspelet mellan barnet och föräldrarna har sett ut. Desorganiserad anknytning är den värsta sortens anknytning då förhållandet mellan barnet och mamma/pappa bygger på rädsla eftersom föräldrarna utsatt barnet för psykisk eller fysisk misshandel/försummelse. Barn behöver en trygg bas vilket innebär att barnet har en trygghet hos föräldrar då de uppfyller barnens behov. En säker hamn handlar om att barnen vet att de alltid kan komma tillbaka till mamma/pappa när de ”undersöker” världen som barn gör. De olika typerna av anknytningen yttrar sig olika beroende på anknytning och ålder. Jag skulle rekommendera dig att läsa två fantastiska böcker; Barbro Hindbergs bok ”Sårbara barn: att vara liten, misshandlad och försummad”. Den handlar om anknytningen, vikten av att upptäcka barn med dålig anknytning i tid och konsekvenserna av de olika typerna. Men även ”Anknytning i praktiken: tillämpning av anknytningsteorin” av Anders Broberg, Pia Risholm Mothander, Pehr Granqvist och Tord Ivarsson. De är två jättebra böcker som ALLA borde läsa för att förstå hur stor vikt de tidigare åren i barns liv har och hur oskyddade dessa barn är.
En jättebra bok som jag verkligen rekommenderar att du läser är ”Anknytningsteori” av Anders Broberg m.fl. Den är matnyttig och lätt att förstå. Om du verkligen vill skaffa dig kött på benen i ämnet så läs den. kram
Vet inte hur d är m anknytningen å hur mkt d påverkar en senare i livet. Vad ja däremot kan säga är att om ja hade barn skulle jag inte vilja lämna dem till dagis före två års ålder om möjligheten att slippa fanns. Jag jobbar själv på en förskola på en grupp m ett å två-åringar å d ja kan säga säkert är att 2 åringarna verkligen har d bra, leker å utvecklas å myser. Medan däremot ettåringarna inte borde ha varit där. De kommer i kläm när d större barnen busar å brakar fram, ettåringarna sitter mkt å tittar m stora ögon, lite skrämda å undrar va sker?! D hinner lixom inte med. Livet för småttinsarna är inte så där härligt rosenrött som man vill framställa d. D e såklart bättre å sämre dagar men i d stora hela kan va svära på att d skulle ha d bättre hos mamma å pappa..tyvärr, hoppas ja kommer ha råd å genomföra detta när den bår tur, får antagligen dra ner lite på den ’härliga’ livsstilen!
Abort ja, d enda rätta! Jättebra ide å smart lösning om nr 2 kommer för tidigt.
Åhh snälla rara fina Anitha!!! Jag stör mig ibland på dig (förlåt, fast du vill nog det lite oxå tror jag ;-)) MEN nu måste jag INGRIPA!!! Tro på dig själv som förälder. Jag VET att det INTE är ngn fara att börja med förskola el dylikt före 2,5 års ålder. Både jag, mina syskon och min man och hans syskon blev ”lämnade” betydligt tidigare än så. Min man var 6 månader när han fick komma till en dagmamma. Säkert en liten grupp o korta dagar, men ändå. Hans föräldrar arbetade. Jag var med barnflicka och hos dagmamma sen tidig ålder. Mina trauman har INTE med det att göra tror jag, däremot är jag ”skadad” av mina föräldrars uppslitande skilsmässa och deras oförmåga att se oss barn. Men anknytningen var det inget fel på.
Skit i Lousie, jag fattar faktiskt inte vad hennes uttalande bygger på. Skulle vilja höra hardcore forskare om detta, undrar faktiskt om det är så j-la säkert. Forskning och forskning….när gjordes den tex? 1950? 1970? såg inte barnuppfostran överhuvudtaget annorlunda ut då? På barnhemmen låg ju ungarna i sina sängar hela dagarna, knappt ngn kroppskontakt. Sånt ses som vanvård idag!!!
Båda mina barn började vid 18 månader o det har funkat toppen. Vi har massor av kärlek i vår familj.
Det viktigaste är att Penny har tät tillgång till dig OCH Calle, och det kommer hon ju ha, el hur?! Det är ju inte som om hon skulle lämnas for ever?! Nej, skit i det här dravlet. OM du orkar får du gärna dra igång ngn slags undersökning om vad andra psykologer säger, i Sverige o andra länder, och vilken forskning som L Hallin stödjer sig på.
Lycka till med förskolan för Penny, det kommer bli kanon!!!
”teori” du hör ju. de är en teori. alla vi som inte varit hemma med mamma el pappa till vart 2,5 år har knappast anknytningsproblem. de flesta kommer inte ens ihåg sina första år när de blir vuxna. varför skulle de komma ihåg de och bli skadade resten av livet för att mamma började jobba när de vart 1? löjligt. som med allt annat i sverige är de så löjligt och överdrivet. nej, gör de NI känner känns bäst för ER. så länge ni inte misshandlar ert barn så mår de bra. och de mår absolut inte dåligt av att vara på dagis och leka med andra barn. tvärtom, tror de kommer bli väldigt sociala och självständiga barn.
Men ska man leva efter det kan man ju bara skaffa ett barn, för inte kan man ställa in det första barnet i garderoben efter 2,5 år för att sedan knyta an till det nya. Det är bra att det forskas om än det ena och det andra men när det lyfts ut på gatan ger det ofta inget mer än dåligt samvete.
Tror man kommer långt med att älska sitt barn och göra allt för att alla ska må bra utan att ta ihjäl sig, stoppa undan det dåliga samvetet och sen inte lyssna så mycket på ”de som vet”. Gå på magkänslan helt enkelt och oroa dig inte så mycket – det hinner du ändå göra som förälder.
Anknytning är inte en modell man följer och så lyckas man med det, bara man följer modellen. Anknytning är inget du kan tvinga fram, utan det är något som gradvis växer fram naturligt mellan dig och ditt barn. Detta sker genom att du bekräftar ditt barn, speglar dess känslor och på så sätt ger det en ”trygg hamn” att alltid söka tröst i när det behövs. Hur du som mamma gör detta med ditt barn beror till stor del på hur din egen anknytning sett ut till din/dina anknytningspersoner när du var liten.
Jag är inte riktigt säker på att du vill ha ett ordentligt svar på det här, men om det är så att du är intresserad av vad anknytningsteorin och olika anknytningsmönster innebär så föreslår jag att du läser det här: http://www.foraldrastod.se/barns-utveckling/utvecklingspsykologi/anknytning-86618
Hoppa över texten i början om upphovsmännen, och stilla ner till texten som beskriver anknytningsteorin, olika anknytningsmönster och även hur anknytning ter sig för lite äldre barn och vuxna.
Jag tycker även att du ska läsa på om begreppet ”Good enough mothering”, vilket visar att det absolut finns utrymme för att inte vara perfekt som förälder.
Ytterligare en sak som jag tycker är viktig att nämna är att allt handlar om arv och miljö, inte bara det ena.
Det känns som att du med detta inlägg vill visa upp allt som är fel med louise helins teori, fast på ett passiv agressiv sätt. Du kanske innerst inne känner dig skyldig, för att penny ska börja dagis innan hon fyllt två. Det verkar som att du vill övertala oss om att det är helt ok att penny börjar dagis nu, men problemet är att du inte behöver övertala oss om någonting alls. Utan dom enda som behöver vara övertygade är du och din man, vi spelar ingen roll. Gör det som känns rätt för dig och din familj.
Louise Helin pratar om vad som är det optimala för barnet, inte om det som är absolut och det enda som är bra för barnet. Det är väl klart att barn mår bäst av att få vara hemma med sina föräldrar och syskon. Det är väl ganska logiskt. Precis som att det finns en massa saker som är optimala för oss som vuxna, som vi inte gör men lever bra ändå.
Detta är ju bara sunt förnuft, börjar barnet dagis tidigt, så finns det andra positiva saker med det ochså, så som det sociala och att kanske lära sig lite snabbare genom de äldre barnen. Men å andra sidan kan det ju vara en kamp att lämmna barnen på dagis ibland eftersom dom helt enkelt vill vara hemma ibland. Det kan du väl förstå att det påverkar barnet på något sätt. Att bli lämmnad på dagis 8 timmar per dag som vissa barn är. Det finns bra och dåligt med allt.
Det finns sällan något som är det perfect beslutet. Som mamma gör du det bästa beslut du kan göra under dina omständigheter.
Skriv din kommentar här! Jag förstår att du som är en upplyst intelligent förstagångsmamma tänker mycket på det här… och tyvärr verkar ta intryck av ett i mitt tycke nästan hysteriskt sätt att se på anknytning. Anknytning kan ju i rimlighetens namn inte helt bero på enbart när ett barn börjar i förskolan? Och att det skulle finnas en definitiv gräns på 2,5 år för samtliga barn på denna jord tycker jag låter utomordentligt ovetenskapligt. Nej dags att se rimligheten i det hela och ta bort skuldbeläggandet! Vi som i-landsmammor som är så otroligt priviligierade som mödrar och som vänder ut och in på oss själva dagligen för att vara de bästa föräldrar vi kan måste förstå att vi inte kan förebygga för alla faror i sitt barns kommande vuxenliv. Har inte eventuella svårigheter under uppväxten format oss till de vuxna vi är idag. Jag skulle personligen inte vilja ha levt i en bubbla skyddad från alla tänkbara faror eller problem under uppväxten, eller att mina föräldrar följt någon mall för att skydda mig från allt. Till sist vill jag återkomma till anknytning som sådan och att vi alla är olika. Jag gillar exempelvis långtidsamning och samsovning för det är mina personliga preferenser som mamma men jag skulle aldrig drömma om att tro att de var de enda sätten för barn att få en bra anknytning. Min dotter började som ettåring hos en dagmamma (hon bytte senare till en förskola) och är idag 3 år och hur trygg som helst och älskar sitt kära dagis. Är idag mammaledig med mitt andra barn som föddes i januari och han ska få börja förskola tidigt han med. By the way skulle man utgå från att anknytningsteorin står och faller med förskolestarten skulle väl jag som började som sjumånaders bebis ha knarkat ihjäl mig (eller dylikt för länge sen). Oj det blev långt det här.. Mvh ki
Anknytningsteorin är en utvecklingspsykologisk TEORI, man kan säga ” I de bästa av världar”, något som man bör STRÄVA efter.
Det behöver inte nödvändigtvis vara så.
Men man kan försöka göra det bästa möjliga och vara tillräckligt bra för sitt barn.
Teorin är ju en ytterlighet i sitt resonemang. Tänk mer: en mall att sträva efter men inte följa slaviskt.
Till slut: Provocera inte med man ”kanske bör ta abort” om man blir gravid innan barnen är 2.5. Billigt.
Mvh
Elin