Fick den här kommentaren: ”Min tvåårige son ammar sina gosedjur, kör med dockvagn, bäddar och tröstar dockorna, bär dom i bärsjal, pysslar med småsaker, lagar mat, gillar att fixa mammas hår.”
Toppen tycker jag. Inget konstigt med det. Det är väl ashärligt. Flera av mina väninnors söner tycker det verkar vara roligare att vara Lucia än stjärngosse. Inga konstigheter, visst ska de vara det om de vill. Vill tjejerna brottas så får dom väl göra det och vill dom dansa till Justin Beiber och fläta varandras hår så får dom väl göra det med. Vill killarna vara med och dansa, just do it! ALLT är okej. Då återvänder vi igen till frågan:
Om allt det här jag gav exempel på innan redan genomförs och tillåts av ”traditionella” förskolepedagoger. VAD är det i sådana fall en genus-förskolepedagog ska addera? Jo. Utbilda och belysa könsolikheter för de vuxna, inte barnen men genom barnen. Men hur yttrar sig då det rent praktiskt?
Är det i grunden så att sonen som beskrivs i kommentaren uppmuntras till amning av gosedjur men avråds till att busa med killarna? Eller är det någon som säger till honom. ”Du när du är färdig med det där så kan du spela boll med de andra.” Det tror inte jag man gör.
Är det så att flickorna som flätar varandras hår och ibland busar med grabbarna avråds från att fläta håret men att busa ännu mer med grabbarna? För det är ju det som är problemet. Genusmedvetenhetens grund bejakar inte flickighet, den anses som en sort könskuvning. Pojklekar anses som ett sorts patriarkatuppvigling så det ska inte heller uppmuntras. Därav skapar genus en sorts mellanväg där vi inte kan göra något rätt, för det är så fruktansvärt jävla ängsligt. Borde vi snarare inte bejaka styrkorna hos pojkar och flickor och ladda könen med positivism och möjligheter, fritt från gamla synder. Snarare än att skapa en ospontan mellanväg med ett ingenting fyllt av omöjligheter?
Genuspedagoger ser inte på lekar på samma sätt som du. Att spela boll är inte en pojklek, att fläta hår är inte en flicksyssla. Därför uppmuntrar eller avråder de inte barnen till något överhuvudtaget, utan bollarna ligger i ett hörn, målarpenslarna i ett annat och så får barnen välja själva vad de vill leka med.
De flesta här inne utgår ifrån att flickor beter sig på ett sätt och pojkar på ett annat, en genusmedveten pedagog eller förälder förstår att det är vi som skapar barnets beteende och intressen. En pojke föds inte med ett bilintresse, men många pojkar uppfostras från födseln att tycka om vissa saker och att bete sig på ett visst sätt. Se bara på kommentarerna här, de flesta här utgår ifrån att dockor är för flickor och bilar för killar och att genusmedvetenhet är att ’omvända’ barnen. De har totalt missuppfattat vad genusmedvetenhet går ut på.
På samma sätt har vi det i oss sen urminnes tider att vissa sysslor är för flickor och andra för pojkar = kvinnor får mindre lön och mindre chans att klättra i karrären än män.
Det handlar inte om att omvända någon, det handlar om att inte pressa ner dom i sina fack från första början.
Jag håller med dig Anita, tycker att ungarna ska få leka som dom vill. Vill en tjej leka ”pojklekar” ska hon få göra det, och vill hon dansa och leka med dockor så är det ju lika ok. Traditionella tjejlekar är såklart lika värdefulla som traditionella pojklekar!
Jag har en vän som jobbar som förskolelärare på sk ”genusdagis”. Där har de en handledare som hjälper dem se mönster i deras pedagogik som de själva inte tänker på. Tex märkte de att pojkarna alltid hade sparkcyklarna vid utelek. De kom fram till att det berodde på situationen vid påklädningen. De som stökade mest (oftast pojkar) klädde de på först så att det skulle bli lugnare. Därör kom de ut först och kunde välja leksaker först. Lösningen blev att de inte klädde på ett barn förrän den själv bad att få bli påklädd och kunde sitta still. På det sättet kom tjejerna (och de lugna killarna) ut först och kunde välja leksaker. De stökiga barnen (pojkar) lärde sig dessutom att om de ville komma ut fick de uppföra sig och be om hjälp. Så det hjälpte också pojkarna att premiera ett visst beteende.
Sluta blogga! Du gör bort dig…
Du är inte en härlig kvinna som bloggar om det du tycker. Du är en ohärlignkbinna som bara utrycker sig fel.
Ta dig i kragen å lägg ner.
Ja denna överdrivna genus-flugan kommer snart nå sitt slut. När folk inser att man inte kan förändra världen genom att klä sina söner i klänningar och uppmuntra dom att leka med dockor. Det håller inte i längden att tro att man kan skapa förändring genom färger på kläder och lek, och sen tro att man är en fantastiskt insatt förälder! Vissa verkar ju tro att om dom vägrar klä sin dotter i rosa och uppmuntrar allt annat än typiskt ”flickigt” så kommer hon inte bli hemmafru utan statsminister!
Kan man inte se på sig själv ett tag och tänka att ”fick jag leka med vad jag ville när jag var liten? Fick jag ha på mig det jag tyckte var fint?”. Det fick jag i alla fall. Och fick inga men för livet av det! Nuförtiden ser man inte på pojkar som ”stora och starka” och flickor som ”små och puttinuttiga”, det är ju det genus-fanatikerna utgår ifrån och vill förändra.
Och barn fick vara barn och ha vilka egenskaper dom ville och vilka framtidsdrömmar dom ville INNAN deras föräldrar ville klä dom könsneutralt. För vem nekar sitt barn det?
Människor som säger att man ”stöps i former” och placeras i fack verkar ju vara dom som ser negativa saker i att vara man och kvinna. Vi ÄR olika! Det enda vi kan göra är att uppmuntra barnet i sina val, för oavsett om man är man eller kvinna så är man fortfarande individer. Så människor borde sluta koncentrera sig så mycket på vilka färger man sätter på sina barn och vilka leksaker det är bäst att leka med, så länge man uppmuntrar barnet i vad han/hon tycker är roligt och är bra på, så gör man ett bra jobb som förälder!
Att via beteende, språk och uppmuntran lära barnen att de kan välja intressen, saker, egenskaper, framtidsdrömmar fristående från vad man förväntas göra, tycka, tänka, gilla utifrån om man är flicka eller pojke.
Utöka möjligheter, inte begränsa dem. Inte förneka sitt kön men inte heller styras av det.
I dag hänvisar vi vuxna dagligen barn med mycket små ord, kroppsspråk, fingervisningar och framförallt vårt eget beteende flickor och pojkar till ”sitt fack”.
I förlängningen bidrar detta till att kvinnor och män hamnar i stöpta former som sedan i vuxen ålder visar sig göra oss alla till förlorare, både män och kvinnor på olika sätt.
Nu, tack och hej.
Och där förlorade du mitt intresse och stöd för din blogg.
Jag undrar över ditt syfte med dina genusinlägg och ditt val att gång på gång nonchalera poängen med genuspedagogik. Förstår du inte? Vill du provocera? Motarbeta en pågående samhällsutveckling för jämlikhet? Får du en kick av vassa kommentarer, andra personers reaktion? I vilket fall kan jag inte längre bidra med läsarsiffror till din blogg.
Tack för en överlag underhållande blogg. Jag hoppas verkligen att du en dag kan få lite distans till genusdebatten och förhoppningsvis bli bättre upplyst och förstå poängen med genusarbete.
Werans inlägg nedan är väl värt att upprepas. Skriver under på varje ord:
Heder åt dig att du försöker debattera ett ämne som du ju uppenbarligen intresserar dig starkt för, men varför i hela världen skaffar du dig inte mer information innan du kläcker ur dig allsköns rappakalja? Alla texter du skrivit i detta ämnet överskuggas ju av din uppenbara brist på kunskap och det som till en början var naivt men med hjärtat på rätta stället börjar ju nu bli en fars utan slut eftersom du inte kommer vidare i tänket utan rör dig i cirklar. Världen är full av information, ta del av den!
Håller helt och hållet med dig Anitha!
Du har ju småbarn så du är väl inne i dagisvärlden men försök att vidga ditt perspektiv lite och se på samhället som en helhet. Poängen är alltså att vilka leksaker barnen har när de är små är ändå en väldigt liten del av det som borde diskuteras i genusdebatten! Läs lite om löneskillnader mellan män och kvinnor till exempel…
Hej! Jag måste tyvärr kommentera detta. Jag tycker att du förenklar genusdebatten så mycket att den blir helt poänglös att diskutera med dig. De flesta barn har det bra i Sverige och det är jättebra. Men ute i vuxenvärlden kommer de att upptäcka att det finns vissa saker som är orättvisa. Tycker du att man ska gömma alla världens orättvisor för barnen eller tycker du att man ska diskutera dem? Idag i Sverige 2012 så behandlas inte kvinnor och män lika i arbetslivet, medvetet eller omedvetet eller både och… Varför saknar 4 av 10 börsföretag i Sverige kvinnor i ledningsgruppen? Jag tycker det är svårt att förstå. I USA som man kan jämföra med saknar 1 av 10 företag samma. Är det inte konstigt att Sverige som ska vara så jämställt ligger så långt efter? Läs AllBright-rapporten 2012 om du är intresserad av detta. Jag känner att något måste göras åt detta och om man kan åstadkomma förändring redan på dagis-nivå så tycker jag att det är någonting bra, även fast dagis enbart är en mycket lite del av samhället. Men, Anitha, du måste verkligen läsa på lite om du ska föra den här diskussionen, argument ska komma från fakta om de ska kunna besvaras.
Du är så dubbel Anita! Först skriver du inlägg om att du aldrig är nöjd med din kropp och att det är så tråkigt att banta och att vara missnöjd. Sedan gör du ett inlägg om att det är positivt med kurviga modeller och pratar bekymrat om att dagens ungdomar lägger ner så mycket tid på tyckande och har modebloggar vid elva års ålder, vaxar benen innan de ens har något hår osv, vilket verkar bekymra dig. Ändå avslutar du inlägget med uppmaningen att de ska gå ut och köpa ett läppstift och ställa sig framför spegeln och slänga med håret och inte tycka så mycket?!! Samtidigt så gör du inlägg på inlägg om att genuspedagogik är fullkomligt överflödigt och att alla får vara som de är!? VARFÖR tror du att unga tjejer inte är nöjda med sina kroppar och lägger ner massor med tid på bantning, smink och div kroppsbehandlingar? Ser du inte att det beror på att de får höra av samhället och andra i omgivningen att det är så man ska göra och bete sig för att vara en ”riktig” kvinna idag. Kvinnor som inte sminkar sig eller rakar sig under armarna framställs ofta som konstiga och okvinnliga. Ska man vara ”okvinnlig” så ska man bara vara det till en viss gräns eller på ”rätt” sätt. Annars döms man av både kvinnor och män. Skulle t ex du Anita ha modet att gå på en strand utan att raka dig under armarna om du var för trött för att göra det den dagen? Skulle Calle och dina vänner inte tycka något om det? Precis som L skriver nedan så har barn inga förutfattade meningar om vad som är tjejigt och killigt, men de får väldigt snabbt höra från andra barn i omgivningen (vuxna med för den delen) att nu har de ”fel” saker på sig. Barn är inte dumma, de vill höra till. Om de får flera indikationer om att något de gör är avvikande och konstigt så slutar de. Då väljer de inte utifrån vad de själva vill utan utifrån vad omgivningen förväntar sig istället. Detta blir svårare och svårare att stå emot ju äldre man blir, och precis som du tog upp i ditt tidigare inlägg så är det ett ännu hårdare klimat nu jämfört med när du var tonåring. Hur kan du då förespråka att genus och genuspedagogik är överflödigt??
Det bästa är att vi fortsätter låta vanligt sunt folk ta hand om våra barn. Så välj ett dagis som inte fokuserar så mycket på genus.
Du missar poängen om och om igen…
Tänkte på dig och dina kragar när jag såg den här bloggen, det är tydligen på modet med avtagbara kragar nu 🙂
http://isabeladrian.chic.se/
Håller med dig Anitha!
Ingrid, håller med dej i det du skriver. För mej är det inte heller konstogare än att man uppmärksammar barnen för de de är, snarare än utifrån opm de är pojkar eller flickor. Det är verkligen inget fel med att tjejer gillar rosa och prinsessor och att killar leker superhjältar, men om det är det enda alternativet som presenteras så blir det skevt, eller hur? Att arbeta efter genuspedagogiken är väl inget märkligare än att erbjuda hela spektrat för både killar och tjejer i stället för att köra på det gtraditionella (diockor för tjejer och bilar för killar typ). Över detta har jag svårt att bli upprörd, känns bara sunt och självkilart i mina ögon. Det handlar ju inte om att släta ut könen utan att låta tjejer och killar få möjlighet att välja utan att bli utpekad som konstig.
Heder åt dig att du försöker debattera ett ämne som du ju uppenbarligen intresserar dig starkt för, men varför i hela världen skaffar du dig inte mer information innan du kläcker ur dig allsköns rappakalja? Alla texter du skrivit i detta ämnet överskuggas ju av din uppenbara brist på kunskap och det som till en början var naivt men med hjärtat på rätta stället börjar ju nu bli en fars utan slut eftersom du inte kommer vidare i tänket utan rör dig i cirklar. Världen är full av information, ta del av den!
Min son hade önskat sig ett par höga läderstövlar, som hjälten i spelet Zelda har. Nu verkar det inte tillverkas såna stövlar med tanke på killar. Jag köpte ett par på loppis, läder med snygga, snirkliga mönster och snöre där bak, typiska ”äventyrsstövlar”. Men gjorda ”för flickor”, förstås. Han blev jätteglad. Jag höll andan och väntade. Första gången han hade dem på dagis fick han av sina kompisar veta att det var ”tjejstövlar”. Han försökte att inte bry sig men nöttes förstås ner. Nu vill han aldrig mer ha dem. För att nånting med prefixet ”tjej-” är nedsättande för killar. Det är så himla sorgligt. Med genuspedagogik kan våra och barnens förutfattade meningar så småningom ändras…kanske.
och jo Anitha, man bejakar både ”flickiga” och ”pojkiga” egenskaper (traditionella sådana). Men hos ALLA. POjkar behöver nämligen också få träna på att sitta stilla och samtala om känslor, vänner, tankar. De behöver också få sitta och pyssla, rita. Man undrar desperat varför pojkar hamnar efter i skolan, men det är ju för att de aldrig får träna på att sitta still och lyssna på samma sätt som flickor. Detta ÄR ett stort problem.
Flickor å andra sidan behöver få träna på konflikthantering och gruppdynamik. De får hemskt gärna sitta och fläta varandra (positiv kroppskontakt uppmuntras, men även hos pojkarna. Istället för att utgå från att pojkar brottas när de kramas så utgår man från att de kramas)
Det är ingen som stoppar barnen i sin lek. Däremot så lägger man in olika projekt och aktiviteter (som förskolor gör oavsett inriktning) som kanske hjälper de barn som behöver träna på nåt annat än det gamla vanliga. För barn fastnar lätt i mönster. De grupperar sig. POjkar med pojkar och flickor med flickor och det i sin tur förstärker rollerna eftersom att barn också härmar varandra. (eller mörkhyade med mörkhyade som man upptäkt i arbete med integrering i usa)
problemet Anitha, är att förskolor cementerar könsrollerna. Inte medvetet på det sätt som du exemplifierar i ditt inlägg utan subtilt. Kanske genom att ge prata lite mer och med lite svårare ord med flickorna och kanske hjälper pojkarna lite mer vid påklädning och mat. osv. Kanske låter flickorna få vänta mer eller hjälpa till mer. Kanske använder flickor som stötdämpare (sätter dem mellan pojkar som är stökiga) och kanske tillåter pojkarna att härja lite mer för att ”så är de ju”.
En genuspedagog är medveten om sina egna föreställningar och jobbar för att vara mer neutral i sitt bemötande av barnen. Man ser när barnen klumpar ihop sig och fastnar i könsmönster och man hjälper dem att ta sig ur och komma vidare.
Om du är nyfiken på mer så föreslår jag att du läser ”pojkar flickor och pedagoger”. Där förklarar de hur genusarbete går till och hur det ser ut på förskolorna idag. Ofta tror man att förskolan är så bra på det här men vid filmade studier så ser man tydliga skillnader i hur förskolepersonal bemöter flickor och pojkar. (man filmar ofta när man jobbar aktivt med genus just av denna anledning)
Jag tror att när barnen överskrider de traditionella könsrollerna (flickor som brottas) så ges de extra postiva förstärkning från pedagogen. ”Vad starka armar du har som kan brottas” ”Vad modigt av dig att klättra så högt upp i trädet”.
Att folk inte ger sig med sitt jävla hentrams och allt vad det heter.
Barn ska inte vara hen, barn ska vara barn.
Tycker du är fantastisk i den här debatten Anitha – all heder åt dig.
Kram från Köpenhamn
Men herregud vilka konstiga resonemang vissa har, låt ungarna helt enkelt få vara sig själva så visar det sig om de är flickflickor, pojkflickor eller pojkpojkar, flickpojkar…. Svårare än så är det inte. Det är inte förskolan som fostrar barnen, det ska föräldrarna göra. Det är NI som ska ge dom självkänslan, normer och värderingar, kärlek, intressen mm mm.
Anitha, du verkar ju vilja veta lite om det här med genus i förskolan. På min sons förskola arbetar de med detta. Nu har förskolan vunnit pris och kungen ska dit och titta (dock mest då för deras reggio Emilia-inriktning)…
Om du nu helt ärligt har frågor och intresse för svar på dessa så kan jag mejla dig om hur deras ”genusinställning” ser ut och kanske du vill hälsa på där och få ännu fler svar…För man lär så länge man lever och pragmatism ska aldrig underskattas 🙂
Helt ärligt, jag vill inte ge mig in i ”kommentars-debatterna” här. Har fullt upp med att få livet att gå ihop med två små härliga barn härhemma- alltså, jag är dödstrött just nu.
Det känns som att du är inne och tummar på insikten att om man utgår från att alla pojkar behöver dämpas och alla flickor uppmuntras till att ta plats så har man redan förutsatt att alla pojkar är stöpta i samma form? Eller misstolkar jag dig?
Det kom man också på efter att man startat de första dagisen med genustema för många år sedan. Sedan dess har man kommit vidare och insett att alla pojkar inte behöver dämpas, alla fickor behöver inte ta mer plats. Det finns pojkar som skulle vinna på att ta mer plats, flickor som skulle må bra av att stå åt sidan etc. Men man håller kvar vid tanken att uppmuntra alla barn att ta del av alla former av lekar och leksaker, att pröva att både ta plats och att stå tillbaka.
Det är egentligen inte mer komplicerat än så. Innan man tänkte i genus så tänkte man inte heller i banor att uppmuntra alla barn att pröva alla vägar. Egentligen inte särskilt provocerande alls kan man tycka.
Oväntat klarsynt inlägg i den här hysteriska debatten tycker jag.