Jag är hemmamamma hela dygnet utan avbrott förutom sömnen. Calle är på jobbresa tills imorgon kväll. Penny och jag gick upp halv sju sen var det full rulle fram till åtta och en timmes sömn till nio. Men då var ju jag såklart tvungen såklart att skotta undan en massa smågrejor så ingen sömn för mig.
Sen var vi på playdate hos Malin och Belle. Men när vi kom så somnade Belle så Penny fick leka med mig och Malin istället och det gick ju bra det med såklart. Sen kom vi hem och Rami kom hit och hängde och slängde. När han hade gott tog Penny en powernap och jag passade på att jobba och laga mat.
Sen var det skrikfest blandat med skratt i två och en halv timme till halv åtta. Då var det nattdags för Penny. Nattningen tog över en timme och då var jag riktigt sur. Penny med, men tillslut somnade hon. Den här ljudbilden man skaffat sig att hela tiden ha något som låter och uttrycker sig vare sig den har något att uttrycka eller inte, jag chockerades i Köpenhamn av all tystnad. Sådana här dagar vill man ju typ sätta sig i fönstret och röka nitti cigg och dricka rötjut. Men det gör man ju inte. Istället kopplar man av med ett par partier Wordfeud, kranvatten och surfar på Sista Minuten resor. Nu ska jag snart gå och lägga mig så jag får en indirekt sovmorgon.
Hatten av alla ensamstående. Fan vad ni är starka. Känner mig utmattad eller snarare dränerad. Ett 36-timmars pass är ju jäkligt intensivt utan avlastning. Nu kommer man väl vara helt slut resten av veckan. Ses imorgon.
Kanske ingen bra idé med en ensam-resa med P…….
Var har du hittat de fina cupcakesgardinerna i Pennys rum? Jag letar ihjäl mig efter liknande. Snälla svara! Tack!!
jag håller med, när min sambo är borta på jobbresor i ett par dagar i sträck behöver jag vila ett par dagar efteråt. Alla ensamstående gör ett beundransvärt jobb med att ro hela skutan själv.
Och du skulle sticka iväg med P ensam på en sista minuten-resa?
Anitha du är skön! Jag sitter här med 4 barn men en går i skolan och det gör det bara till tre barn hemma idag. Fem, fyra och 6 månader gamla. Min man jobbar en hel del på vardagar så jag är ofta ensam med barnen. Jag har tyvärr ingen mormor/morfar eller farmor farfar till barnen som avlastning. Jag vill bara säga att jag kände precis som du när jag bara hade 1 barn. Hur i helsike gör dom som har två eller fler? Det går faktiskt bra och man växer med uppgiften och på något sätt så måste det ju gå. Men ibland när min man kommer hem så bara måste jag gå ut ibland för att få vila nerverna lite!
Lycka till med allt!
Tack för en fin blogg Anitha, du är grym!
Tack för en fin blogg Anitha, du är grym!
Kram från Köpenhamn
Allt är en vanesak. Vänta bara till du får ett barn till, då blir det full rulle lovar jag. Men å andra sidan känner man efter mindre då, det är min erfarenhet. Första barnet är man superkänslig och ojar sig över allt och är rädd för att vara trött och hej och hå. Andra barnet – då kör man bara på, känner in mindre och förvånas över att man hunnit med typ 3 gånger så mkt som man gjorde med ett barn. Så skaffa en till, så känns det bättre 😉 nej, men skämt å sido, var glad att Penny är frisk, att du o Calle är friska, att ni har mat för dagen o bla bla. Kanske låter töntigt, men jag tycker själv det mesta känns bättre när jag är tacksam över allt jag har men kanske tar för givet.Jag tänker främst på alla dom som har barn som är sjuka på olika sätt, funktionshinder mm. Där man kan verkligen snacka full rulle och ständig oro. Man klarar så mkt mer än man tror!
Haller med dig. Kanske far ta en tankestallare att aka ivag en vecka helt sjalv med Penny. Jag skulle inte gora det. Jag bor utomlands och tanken att bara flyga sjalv med barnen ar skrammande och jag vantar tills den minsta ar atminstone 3.
Ja, det är tufft! Heja Anitha! Just det där med sömn och skrik brukar lugna sig rejält när de är ca två, så håll ut!
ABsolut hatten av för alla enstamstående. Men jag tror , som med allt. Att man vänjer sig vid sin situation.
Visst är det tufft att vara själv med de små. Min man jobbade i Norge 10 dagar i sträck, hemma fyra när vår första var liten. Det gick, man vänjer sig. Brukade tänka att det mest var synd om pappan som missade så mycket…
Tack för en bra och tänkvärd blogg!