Anitha Schulman

Min lilla skatt

Det är en underbar tid i livet just nu. Att vara hemma med en tiomånaders är ljuvligt. Min lilla tjej börjar bli så stor. Vi skrattar mycket och busar. Någonstans vill jag bara hålla kvar och stanna i vår lilla magiska bubbla hon är ju så härlig. Varm och nyfiken. Kramas och vill visa mig nya saker hon upptäcker. Vill vara nära men ändå på väg. Vi är så otroligt i symbios just nu och jag är fruktansvärt förälskad i henne. I det här tillståndet känns det nästan omöjligt att förstå hur man skulle kunna älska ytterligare en liten lika mycket. Att kärleken dupliceras istället för att delas. Kommer hon få det utrymmet hon behöver? Hur kommer hon bli som storasyster?

Är så oerhört rädd om henne. Vill inte att något ont någonsin ska hända henne. Går lite sönder vid blotta tanken. När slutar man tänka på farorna när slutar man hönsa? Jag har verkligen utvecklats som mamma till en person jag aldrig trodde jag kunde bli. Jag trodde jag skulle vara sträng och tuff. Är helt tvärtom. Sätter inte en gräns och är vek.

Jag tänkte på det igår, sen bebishormonerna gick ur kroppen gråter jag aldrig längre. Är ständigt orolig men gråter aldrig. Jag kan verkligen sakna mina tårar.

I maj kommer Penny börja på dagis. Stora tjejen. Över året är hon då. Hon som började krypa vid nyår kommer nog börja gå när som helst. Hon bara rusar framåt törstar efter mer och jag vill bara hålla tillbaka. Den här tiden är magisk men är som sand som rinner mellan fingrarna.
Men det är väl då man pratar om att skaffa barn igen.

20120209-132623.jpg

20120209-132638.jpg
Penny innan och efter en hon smakade på sanden.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Linnea

    Hon är helt ljuvlig Penny!
    Men vill bara påpeka en sak som kan vara väldigt oviktig i din värld, men som i min värld betyder väldigt mycket.
    Benämningen Dagis finns inte längre. Dagis stod för ett komplement för hemmet, vilket idag inte är samma sak som förskola som förenar omsorg, fostran och lärande till en enhet. (Ja, jag är förskolePEDAGOG, inte dagisfröken, hehe) . haha, fy va fjantig jag känner mig! Men jag anser att Dagis-ordet måste bort för dagis finns idag inte i Sverige idag!

  2. Emelie

    Åh, Anitha. Jag började gråta när jag läste ditt fina inlägg. Jag har själv en liten tjej, som dock bara hunnit fylla fem månader, men jag känner precis som du. Och jag behövde verkligen bli påmind om det, efter en dag fylld av skrik. Kramar och pussar.

  3. Bellami

    Är det etiskt försvarbart att fotografera sitt barn som precis fått sand i munnen och förmodligen brister i gråt när som helst, och sen kabla ut över världen? Är det ok att fota sitt barn på toaletten , en dråplig min när magen gör ont? Ett barn som ramlar och stöter sig? Det kan ju se så tokigt ut, så lustigt liksom. Äh, det är väl inte så att de dör av att vara på bild, eller hur? Tänkte bara väcka en tanke. Fundera lite över att exponera någon så utsatt som ett barn. Jag kommer att föraktas för att jag ens nämnde det här, mitt arma pucko. Men hur som helst, vad tycker ni? Finns det gränser…. alls…??? Rent hypotetiskt, vad tycker ni?

  4. Anna

    Man slutar aldrig oroa sig. Det blir snarare värre ju mer de själva är ute i trafiken osv. När de är så där liten vet man var man har dem iallafall. Mamma är man alltid, även fast barnen är stora, tro det eller ej men det känns lika ändå.

  5. a

    För att dom måste ha råd med lägenhet i Sthlms innerstad, bil, sommarhus och resor på fina hotell. Men sen är det ju bra, kul och viktigt att arbeta, det mår alla bra av och man måste ju försörja sig på ngt sätt. Någon gång ska ju barnen komma loss, ut i världen. Man måste ju inte ha dom 8-18 på förskolan el dagmamma el lik. Man kan göra lite både och om man är 2 iallafall. Och du Anitha – tyvärr slutar du nog aldrig oroa dig, det blir bara för nya saker. När dom är 1 är det för att dom ska bli ledsna när man går eller att de ska ramla och slå sig. När dom är 4 är det för att dom får funderingar kring ”dumma” persosonerm eller skriker ”gamla skelettmamma” och säger att du är den värsta mamman-pappan (fast du kanske bara sagt att ”nej, det blir inget mer godis nu”). När dom är 14 så vill dom sova över hos någon som du knappt känner och du tänker – vad är det för folk eg, ska jag verklígen tillåta det, eller surfande på en dator m webkamera…. Kärlek och gränser och så en hel del bra snack om hur världen funkar (anpassat efter ålder så klart) kommer man långt med. Men oron försvinner aldrig. Inte ens när de flyttat hemifrån.

  6. Mona

    Varför är ni inte hemma längre med ert lilla barn? Jag vill inte vara tyken i min frågeställning, är bara nyfiken så hoppas det inte missförstås.

Comments are closed.