Jag skrev ett inlägg för ett tag sen om att Penny ska börja förskola nu i maj när hon är dryga året. Är det märkligt? Börjar inte barn på dagis då? I maj har jag varit mammaledig i över ett år. Jag vet inte men så superskoj är det ju inte att alltid vara hemma. Visst mysigt och lyxigt, men man är ju ganska utanför vardagens sammanhang. Lördag hela veckan liksom.
Nu har jag ju jobbat en dag i veckan hela hösten men skulle gärna jobba två kanske till och med tre. Dessutom är det helt omöjligt för mig att kunna starta upp och satsa på en egen karriär från hemmet mellan Pennys powernaps. Sånt kräver tid. Dessutom är helt klart ansträngande för ekonomin att ha en och en halv inkomst istället för två hela. Jag vet inte om ni har råd med det. Vi har det definitivt inte så länge till. Nu är det så att Penny ska börja på förskola halvtid maj och juni. I augusti blir det heltid. Är det så fruktansvärt?
Ena stunden rasar man över ”hen” och pratar genusolikheter och kvinnokamp i nästa är man sur på att ”kvinnan lämnar hemmet” i förtid. Hur ska ni ha det?
Nu orkar jag inte läsa igenom alla 82 kommentarer här, och kommenterar dessutom ett gammalt inlägg – men har inte barnet en pappa som kan vara hemma några månader? Eller är ni ett sånt par där han har ett viktigt jobb och inte kan vara med sitt barn men ändå vill ha barn så kvinnan får avstå från sitt lika viktiga jobb för att vara hemma med barnet?
Hej!! Första gången på din blogg men känner genast att jag måste kommentera.
Din lilla tjej tror jag inte alls mår dåligt av att börja på dagis, oops förskolan heter det ju numera, så tidigt.
Har själv tre barn och de har alla börjat vid ca 1 års ålder och de har mått inte dåligt av det. Tror dessutom att det nog kan bli svårare med separationen för barnen ju äldre de blir. Visst mina har också varit lessna när man lämnat dem, men vet också att de tystnat så fort de inte längre ser mig.
Samtidigt måste man ju gå efter sitt eget hjärta, mår du bra så mår som regel också barnet bra.
Du är alltså gift med en man som har sålt företag för miljoners miljoner. Menar du på fullt allvar att du på något sätt har det ekonomiskt svårt?
Hej,
Blanda inte in kvinnosaksfrågor i detta. Det här handlar om vad som är bäst för väldigt små barn.
I all välmening:
Tyvärr verkar det som att folk läser på mer om man skulle skaffa en hund än när man får barn. Eller ska den barn- och utvecklingspsykologiska vetenskapen inte tas på allvar? Och visst kan man chansa på att den (i stort sett) samlade barnpsykologkåren har fel, eller så kan man läsa vad den säger om små barns utveckling, empati, anknytning, etc. Boken ”Förskola för de allra minsta – på gott och ont” har fått sorligt lite uppmärksamhet. Länkar till ett referat och intervju: http://www.lararnasnyheter.se/…
Till er som tror att barnen blir mer sociala, ”vill vara med andra barn”, lär sig en massa saker, etc. Snälla läs ovan. Små barn (upp till 2 år i alla fall) behöver er som föräldrar!! Sen har de såklart jättekul på tex öppnaförskolor som är toppen, för både barn och vuxen 🙂
Det är chockerande tyst om situationen i förskolan, men här kommer en nyligen publicerad artikel som vittnar om hur det kan se ut. Och ser ut på såå många ställen, även om föräldrarna inte vill se: http://www.gp.se/nyheter/debat… Det här är verkligheten, sen kan man påverka politiker men det är trööögt (jag lobbar i min kommun men får inget gehör). Och undertiden offrar jag inte mina barn, utan väljer att vara hemma extra länge.
När det gäller skolresultat är det intressant att titta på Finland. Deras skolresultat blir bara bättre, och där har de en helt annan familjepolitik, högre vårdnasbidrag och en minoritet av barnen går på dagis under 2,5 år. I Sverige går vi stadigt ner i PISAs undersökningar över skolresultat. Det korrelerar väl med de barnen som gått i förskolan sedan -90 talet då barngrupperna ökade.
Om man inte är en väldigt ung mamma har man mest troligt gått på dagis under 80-talet, och då var situationen en helt annan. Mindre grupper och betydligt kortare dagar för de flesta. Nu går många 14-månaders barn över 40 timmar i veckan. Att tro att barnen inte påverkas är naivt.
För en ett- och tvååring är tryggheten och anknytningen till en vuxen fortfarande det allra mest centrala och om inte den tillfredsställs finns en risk att barnets utveckling hämmas. Läs också om anknytningsteorier – dessa knyts under de första tre åren och ”skador” där behöver inte märkas förrän barnen blir vuxna och ska bilda egna relationer och familj.
Dagis kom till för att föräldrarna (mammorna) skulle ut i arbetslivet. Det är INTE till för barnen som de allra flesta tycks tro.
Det är en prioriteringsfråga för många, säkert inte för alla, men om de som kunde skulle ha sina barn hemma lite längre skulle det ju avlasta förskolan för de som verkligen måste gå.
Tror väldigt få på sin dödsbädd ångrar att de inte jobbade mer. Däremot tror jag många kommer att ångra att de inte var hemma några månader, eller år, extra när barnen var små. Det är ett så försvinnande kort litet ögonblick.
Det beror väldigt mycket på hur man ser det. Som arbetande i förskola på en avdelning för 1-3år, fast tyvärr utan egna barn, har jag ju bara förskoleperspektivet på saken.
Självklart är förskolan en bra och trygg miljö som verkligen gynnar barnens utveckling positivt, yngre som äldre. Det vore konstigt om jag förespråkade någonting annat. Dock kan jag inte säga annat än att det alltid gör lite ont i hjärtat när de allra yngsta (dryga 1 år) lämnas tidigt och hämtas sent. Lite krasst sett kan man ju faktiskt säga att många av dessa barn spenderar mer (vaken) tid med oss på förskolan än vad de gör hemma med sina föräldrar.
Denna diskussion kan egentligen pågå i all oändlighet med psykologiska teorier hit och dit och forskning som underlag här och där, men kort sagt så skulle jag säga att förskolan är bra i lagom dos. Men så fort det handlar om att man lämnar de små för längsta möjliga ”barnpassning” kan det lätt bli för mycket. Det går inte att komma ifrån att en vanlig dag på förskolan är helt olik den med dig där hemma och ofta i ett helt annat tempo. Så mitt tips är, satsa på korta dagar och kanske inte alla dagar i veckan så brukar det gå strålande för även de yngsta! Lycka till!
Ö: Mina föräldrar minns som tur är min första dag på dagis och kunnat berätta för mig. Annars har jag många fina minnen från dagistiden från när jag var runt 3 år.
Klart Penny ska börja på dagis i vår!
Min A började dagis nu i januari, då 14 månader gammal och hade vi fått vår vilja igenom och dagisköerna inte varit så långa hade hon börjat redan i höstas, strax efter ettårsdagen. I vårat fall för att vi båda tröttnat på att gå hemma och precis gå runt ekonomiskt. Dessutom, viktigast av allt, vi märkte ju att A var så ohyggligt trött på att bara umgås med oss mest hela tiden, hon är en helt ny unge efter att ha gått på dagis i dryga två månader och träffa andra i sin egen ålder.
Man märker på sitt barn om det är redo för dagis eller inte, och man är verkligen ingen dålig människa bara för att man skickar iväg ungarna till dagis när de är ett år.
http://www.modernpsykologi.se/bokhandel/forskola-for-de-allra-minsta.htm
Tycker du till att börja med kan läsa den boken och tänka ett varv till kring ert beslut. Sedan kan du fråga iom du får vara med och praktisera/observera en vecka eller två på en genomsnittlig svensk förskola.
Med det innifrånperspektivet skulle nog få säga att det ligger i barnets bästa att börja förskolan som ettåring. Jag har aldrig träffat någon förskolepersonal som tycker att det är en särskilt bra miljö för de allra minsta med de reurser som finns idag.
Heltid tycker jag inte att något barn borde gå i förskola. Jag skulle inte själv orka med heltid i den bullrika, röriga, stressiga arbetsmiljön och det tror jag inte mina barn gör heller: http://regnavdagar.blogspot.com/2012/01/med-anledning-av-forskoledebatten.html Många föräldrar her en hemsknt naiv bild av förskolan tyvärr.
Det finns förståss de som inte har råd att välja men DU är inte en av dem.
Visst kan man vara hemma några extra månader ifall man drar in på utlandsresor, utemiddagar, manikyr, cellulitbehandlingar, frekventa frisörbesök mm, det handlar ju bara om prioritering!
Ja jäklar… jag kommer få hålla tyst då om det blir barn med pojkvännen i USA. Jag får väl vara hemma ett par veckor efter födseln om jag har tur och det finns inte riktigt på kartan för en amerikansk man att vara pappaledig. Men amerikaner verkar ju bli människor de också? Och likaså holländarna? Det här är ingen fråga som är svart eller vit, älskar man sitt barn och visar det så löser det sig i slutänden oavsett hur man beter sig med föräldraledighet!
Det är väl helt OK! Känns som det är något som man bestämmer själv. Kör hårt!
Jag vill bara ge ett litet perspektiv på det här med att inte har råd att vara hemma med sina barn.. Jag är student och har två barn. Eftersom jag var student när jag blev förälder så får jag 180 kr/dag före skatt i föräldrapenning. Så jag och min man och två barn får således klara oss på hans lön, som definitivt inte är stor. Men det går, om man vill! Det är bara en fråga om PRIORITERINGAR…
(Sen är det ju faktiskt inte bara mamman som kan stanna hemma med barn.)
Det är klart att det är provocerande att skriva att ni inte har råd att vara hemma längre när ni just kommit hem från Miami och du lägger ut bilder på resturanger och skönhetsbehandlingar.
Men man får ju prioritera som man vill. Vi väljer att vara hemma längre än ett år och då får resor, middagar och hotell stryka på foten under den tiden. Det är skönt tycker jag på ett sätt, det blir lite köpstopp och man lär sig njuta av sin familj och sitt hem.
Det är stor skillnad på att vara ett åt och att vara 1,5. Man kan ju till exempel gå stadigt vilket jag tycker är en förutsättning för förskola!
2barnsmamma: vilka alternativ menar du då? vi skulle iaf aldrig ha råd med en barnflicka.
Min dotter var 13 månader när hon började dagis, hon stortrivdes o gör fortf så det så! Nu med sonen ville vi att han skulle börja när han nu blev 13 månader han också men tyvärr fanns det ej plats på samma dagis så han får börja när han är 17 månader ist:-)
Alla gör väl som de vill men i sverige har alla barn rätt att börja vid 1 års ålder så why not liksom!? De har superkul o lär sig massa på dagis,
Svaret är att folk tycker olika! Som i alla andra frågor. Man får titta över sina egna värderingar och prioriteringar i livet, vad är viktigt för oss? Vad gör mig lycklig? Vad gör mitt barn lycklig? Och sedan får man bestämma sig. Det finns inga rätt och fel i den här frågan. Vi har valt att dela, vi är totalt hemma i 18 månader, sedan har jag lyxen att ha ett arbete där jag kan vara med min tjej på dagtid, och arbeta kvällstid. Vi kommer avvakta med dagis och se hur det känns och se vilken person vår tjej utvecklas till. Men jag tänker att de första tre åren läggs grunden till barnets trygghet, anknytning och personlighet, den vill jag vara med och forma så mycket jag kan, och inte lämna till okända människor. Sedan ska man respektera att inte alla kan välja och det går oftast bra för de barnen ändå!
Det finns många länder som inte har det så bra som i Sverige med föräldraledighet. I Nederländerna är mammaledigheten (pappaledighet existerar inte…) 1 månad innan födsel och 3 månader efter födsel. Alltså inte ovanligt att spädbarn går på dagis. Dessutom är det skolplikt med start månaden barnet fyller 4 år. Man kan tycka att länder som har det så här borde märkt av alla ”skador” och reagerat på alla ”faror” som forskningen visar. Jag kan inte säga att nederländska barn är särskilt annorlunda från svenska. Och som vuxna människor verkar de inte ha några men heller.
När man diskuterar om det är okej eller inte att lämna barn på dagis när dom är 1 år så måste man ju gärna komma ihåg att många inte kan vara borta från sitt jobb längre tid än så. Man kan inte gärna dyka upp på sitt jobb efter 2-3 år.. Folk verkar tro att ingen har jobb att återvända till och är miljonärer med en högavlönad man eller att inga ensamstående existerar. Det går inte för dom flesta att vara hemma längre än något år. Det är en ekonomisk fråga många gånger.
@Pappa, kanske vill du bara provocera, men samtidigt blir jag lite orolig av det du skriver. Barnläkaren Lars H Gustavsson har skrivit mkt om hur människor tenderar att överskatta barns kognitiva förmåga, och att vi förväntar oss för mkt av dem, rent emotionellt – och därmed underskattar deras känsla av bl.a. att bli övergivna. Här är en artikel: http://www.skanskan.se/article/20100404/NYHETER/704049991/-/jag-vill-att-mina-barn-ska-bli-totalt-olydiga
Jag råder dig – i all välmening – att läsa på, så att det inte blir så tokigt i tolkningen av ditt barns signaler i framtiden. Kram på dig
Jag är en lycklig mamma till två söner och har en sambo som är egen företagare och ensam i sin butik. Vi fick vår yngsta son i september 07, storebror var då två år. I augusti 08 började jag på högskolan. Yngsta sonen började på förskolan så fort han hade fyllt ett då min sambo inte hade någon möjlighet att vara hemma. 3,5 år senare jobbar jag som lärare och barnen har inte tagit någon skada vad vi vet! Jag tror inte jag hade varit en bättre mamma om jag hade stannat hemma ett år till bara för att andra tyckte det. Det hade definitivt blivit sämre för barnen med en frustrerad mamma istället för en rolig tid på förskolan…
Vår dotter har alltid varit snabb i sin utveckling. Detta har medfört att vi kunde ha vår dotter på förskolan vid ca 1-års ålder.
Kan det vara så att majoriteten av er som inte tycker man ska skola in dem så tidigt har barn som är lite sena i utvecklingen?
En annan sak: vi säger dagis istället för förskola. Varför? För att det funkar lika bra.
Ha en trevlig dag mammor!
Stella!
Tyvärr är det inte som du beskriver, att de flesta ettåringar går 9-14. Det är inte alls ovanligt att ett litet barn går 7-16.30, i alla fall på den förskola där jag jobbar. Det blir heller ingen egen tid med fröken under eftermiddagarna. Skulle det mot förmodan vara lite färre barn efter mellanmålet slås man ofta ihop med en annan avdelning och så är det full fart igen! Så ser det ut i de flesta kommuner tror jag.
Till Dalle.
Nej, självklart är man inte ”stöttande” enbart för att man ska hålla med eller stryka någon medhårs. Tvärtom, alla har rätt till en egen åsik. Det är den negativa tonen i de flesta kommentarerna jag syftar på. Eller snarare hur hetsiga vissa av kommentarerna är, de känns nästan nedvärderande.
Skriv din kommentar här!
Det kommer att gå så bra så. Min dotter fick börja när hon var ett år. Hennes pappa är tyvärr död och jag hade verkligen inget annat val. Jag fick börja jobba när hon var tre månader, visserligen jobbade jag i ett familjeföretag och hon fick vara med där hon var ”minst i vägen” 😉
Hon har gått på en småbarnsavdelning med helt underbar personal och har älskat det från första dagen. Vi är ju ganska många i det här landet som faktiskt bara är en förälder och som inte kan vara hemma längre än högst ett år. Sen är det ju så att det är vanligt att dt små barnen går mellan 9-14 (ca) och sover en stor del av den tiden, har men ett barn som har längre dagar så får det ju väldigt mycket egen tid med sina fröknar på övrig tid. Lycka till med inskolning!
Känns ju inte direkt som att du går i bräschen för feminismen som gifter dig med Calle…som inte ska vara föräldraledig. Så dina argument om att det skulle vara en feministisk sak att börja jobba tidigt, faller ganska platt.
I övrigt tycker jag att man får göra som man vill. Det är antagligen inte ett dugg skadligt för barn att vara på dagis tidigt. Men det är inte för DERAS skull, det ska man nog ha jävligt klart för sig.
jag hoppas du skriver detta inlägg bara för att provocera… kan inte tro något annat när jag tänker efter.
Men herregud, har inte Penny en pappa?
Det finns även andra lternativ, barnflicka…
Man behöver inte trycka in en 1åring på förvaring tillsammans med minst 10 andra ettåringar.
Ett år för dig kanske känns som en evighet, men ett år för Penny har du ju ingen aning om hur det känns…
Dessutom spelar det ju ingen roll vad andra gör om man kan tänka själv. Om alla andra satte in sina barn på dagis vid 3 månader, då hade du också gjort det eller? Vad tänker du med?
Små barn brukar gå korta dagar. Dra ifrån den tiden hon sover där så hamnar ni på en ganska så lagom ”besöksnivå”. Jag är ganska så övertygad om att alla föräldrar gör det som är bäst för just sitt barn och sin familjesituation. Oavsett om det är att kalla sitt barn hen eller hon, har på dagis eller ej, äter ekologiskt eller ej osv. Hets och åsikter finns om ALLT 😉
Personligen tycker jag att 1 år är alldeles för tidigt. Jag skulle aldrig någonsin kunna tänka mig att lämna min son på dagis när han är så liten (han blir 1 år nu i slutet av månaden), och jag struntar helt ärligt i hur tråkigt det än må vara att gå hemma och bara göra ”mamma-grejer”, jag gör det för att jag vill vara hemma med min son så länge det är möjligt.
Hade du beskrivit det på ett annat sätt så kanske man förstått dig bättre, men du skriver ju att du vill lämna Penny av anledningen att du tycker det är tråkigt att vara föräldraledig. Ja, det är ju verkligen inte party-party och visst, det är långtråkigt ibland! Men det är just av den anledningen du beskriver jag tycker det är fel att lämna sitt barn på förskola, för att man känner för det helt enkelt, inte för barnets bästa.
Barnets bästa är alltid att vara nära föräldern/föräldrarna så länge som möjligt. Dom behöver ingen social stimulans från andra när dom är så små. Så MÅSTE man jobba för att det aldrig skulle gå runt annars, fine! Men det är faktiskt inte ok att lämna sitt barn på förskola bara för att man tycker att mammalivet inte är roligt. Kanske man borde tänkt på innan man skaffade barn?
Typiskt dig att skriva såhär.. För Calle och Anitha är allt svart eller vitt.. How fitting.
Jag är förskolepedagog och ja det är lite tidigt. Vi gör självklart vårt bästa, men så små barn har inte så mkt utbyte på förskolan. Ett tips dock när ni skolar in, lämna henne aldrig gråtandes, låt inskolningen ta den tid den tar. Ibland har föräldrar inte något val än att lämna tidigt och det förstår man ju, men märker man att barnet inte mår bra och gråter varje dag så bör man fundera på vad som är bäst att göra åt saken, kan man prioritera om, byta barnomsorgsform etc.
Jag jobbar på dagis, och nej, dryga året är inte för tidigt för inskolning. Både normalt och funkar bra!
Hej!
Antagligen kommer det att funka fint, för nu har ju ni bestämt att det ska funka. Ni kommer därför att peppa och visa att det här är bra. Jag har två ungar, båda började på förskolan när de var 15-16 månader. För den ena gick det superbra, för den minsta lite mindre bra. Men det funkade, för vi föräldrar hade ju bestämt oss. Och efter några månader gick det super för honom med. Som så många har sagt, alla barn är olika. Fördelen med era lite ”friare” jobb är ju att ni kommer kunna improvisera om det skulle vara jobbigt i början.
Fattar att du ruttnar lite på att vara hemma. Det gör man, hur underbart det än må vara OCKSÅ.
Frågan är väl varför inte barnets pappa vill/ kan vara hemma? Kan du inte berätta hur ni tänker där?
Lycka till!
Jag är förskollärare och har skolat in många barn under årens lopp. Det finns ingen bästa ålder för inskolning. Vissa barn gråter i flera veckor, andra vinkar glatt till mamma och pappa från dag ett! Det är helt individuellt!
Men skola inte in Penny i maj om ni inte absolut måste!
Då kommer hon precis ha kommit in i alla rutiner och lärt känna barn och personal när det är dags för semester. En månads ledighet är lång tid för en ettåring. Det blir som att börja om igen i augusti.
På sommaren slås oftast avdelningarna ihop och i värsta fall är det vikarier som jobbar. Så mitt råd till er är: Njut av sommaren tillsammans med Penny och skola in i augusti!
till ”elle”: nu förstår jag inte vad du menar? Anitha frågar oss om vi tycker att det är märkligt att lillan ska börja förskola nu i maj. Och vi svarar utifrån våra olika uppfattningar och åsikter. Är det bara ”stöttande” om man håller med? Klart att alla barn är olika, men generellt mår ett barn bättre av att börja på förskola vid 2 års ålder än vid 14 månader. Det finns forskning på stödjer detta påstående. Varför ska man mörka det, när ngn ställer en rak fråga?
Du kan ju rådfråga Amanda och Alex om lämplig tidpunkt att lämna barnet på dagis.När lämnade de Charlie? De gjorde ett medvetet val ang detta, eller hur? Charlie var över 2 år när hon började på dagis om jag inte har fel.
När jag var liten, dryga tjugo år sedan, slog sig mina föräldrar ihop sig med ett annat föräldrarpar. Två veckor i taget var vi hemma hos oss, sedan hemma hos den andra familjen. Första veckan var mamma hemma, andra var pappa hemma, veckorna efter delade de andra föräldrarna på. Lugnt och tryggt, två barn på en vuxen och en tvillingvagn… Jag minns inte hur gamla vi var, eller om problemet helt enkelt var att det inte fanns dagisplats där vi bodde. Men vi var inte äldre än 1 år när vi började så, vanligt dagis började vi på strax innan 2års ålder, samma dagis och då hade vi ju automatiskt redan en vän bland de andra barnen.
Inte så mycket tillägg i debatten kanske, men ett litet tips om man är dagis-hater, eller orolig, och vill ha barnen hemma men samtidigt komma framåt i karriär. Lite knepigt med logistik, förutsätter ju också att man KAN vara hemma en vecka i månaden eller hur man nu lägger upp det…
@ Christel och elle driver
När Anitha ställer en fråga, är det då bara ok att de som har samma åsikt som henne svarar? Det är väl självklart att man svarar utifrån sin egen åsikt och sina egna erfarenheter! Har ni hört talas om att diskutera eller???
Och ja, jag tycker absolut att det är för tidigt att börja på dagis innan 1,5 – 2 år allra helst som prematurbarn.
Som du vet kan man aldrig få allt. Det är ju självklart att det blir mindre pengar när man är föräldraledig men det åär ju ett val man gör, kanske skippar några usaresan och är hemma lite längre? Jag vet bara att jag vill vara med min dotter asmasp, jobba hinner jag.<3
Jag kan hålla med Christel, alla barn är olika. Nu ställde Anitha dock en fråga och alla svarar utifrån sina egna erfarenheter. Dock anser jag inte att någon morsa varit elak här i kommentatorerna, vissa tycker det är fel andra att det är rätt, det är ändå i slutändan upp till Anitha och Calle att bestämma och vem bryr sig egentligen om åsikter som främlingar har. Men hon ställde en fråga och det vart en liten debatt, vilket är spännande.
Personligen tycker jag det är tidigt. Men jag dömer ingen.
Men hallå ni som säger att det är för tidigt, så kan man ju inte säga fattar ni väl? Alla barn är ju olika för tusan. Min dotter började när hon var 14 månader och det var inte en enda dag för tidigt. Hon älskade att vara där från första stund och inskolningen gick smärtfritt för henne (inte för mig). Hon är där max 6 timmar om dagen vilket jag tycker är max för henne just nu, kommer dock utöka om några månader. Hon går sällan fem dagar i veckan men hon skulle absolut inte må dåligt av att göra det. Kan ni morsor (det är bara morsor) som säger att det finns rätt och fel i detta bara hålla tyst. Sen vill jag ändå tillägga till Anitha att det ju inte bara behöver vara mamman som är hemma. Jag jobbar liksom du i tv-branschen och även min man och där är det ju mer lika löner så vi har inte ens behövt förlora pengar på att dela ledigheten.
Jag ska svara ärligt. Jag anser det vara märkligt ja. Felprioriterat.
Saga: Men eller hur att du minns det. *skratt*
Är det så svårt att vara stöttande i stället för dräpande?!
Alla familjer ser olika ut, men alla familjer har dock något gemensamt (såvida du inte har diagnosen psykopat eller känner dig träffad när jag nämner namnet Fritzl), nämligen att man vill sitt/sina barns bästa. Och vad som är det bästa för sitt/sina barn vet enbart föräldrarna själva, i detta fall Anitha och Calle, alltså varken jag eller ni.
För att förtydliga: Bara för att du/ni gjorde på ett visst sätt med ditt/dina barn och det fungerade för eran familj betyder inte det per automatik att det skulle fungera i en annan familj. Det betyder inte heller att de som väljer att göra på något annat sätt med sina barn gör fel, tvärtom, på samma sätt som du vet vad som är bäst för ditt barn vet dom med all säkerhet vad som är bäst för sitt eget.
Det som borde spela roll är väl för tusan att barnet mår bra, är lyckligt, känner sig tryggt, får vad ”hen” ( 😉 ) behöver både fysiskt och psykisk samt blir älskad till månen och tillbaka. Det är väl det som är det viktiga? Inte om barnet barnet börjar på dagis vid ett eller ett och ett halvt år.
Jag tycker inte att ekonomin är ett problem för de flesta, dock är prioriteringen det. Är man en ensamstående mamma så förstår jag att man inte har råd att vara hemma längre än ett år men kom igen, de flesta har råd att dra ner på vissa saker för att få det att fungera, s¨å att skylla på ekonomin går inte riktigt hem. Sen gör var och en precis vad fasiken den vill, men jag tycker det är lite av ett hån mot dem som verkligen lever på minimum att skriva att man inte har råd att vara hemma när man egentligen har det bara man drar ner på sina lyxutgifter.
Jag rekommenderar dig att läsa boken Förskola för de allra minsta : på gott och ont av Magnus Kihlbom, Birgitta Lidholt, Gunilla Niss.
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9173312673
Magnus Kihlbom är psykoanalytiker och barn- och ungdomspsykiater, Gunilla Niss är förskolepedagog och Birgitta Lidholt har disputerat på förskolepersonalens situation vid inbesparingar.
Den är extremt lättläst och den är inte dömande på något sätt, väldigt objektiv och ett bra verktyg inför inskolningen.
Jag jobbar som lärare i förskola och har två egna barn som skolades in vid 14 månader. Det funkade jättebra. Ofta är det lättare då än vid 1,5-2 år då de är inne i utvecklingsfas och har svårare för separationer. Som förskollärare och mamma tycker jag att det absolut bästa för de flesta barn är att börja förskola runt ett år och gå kortare dagar, typ 9-14. Om en förskola är bra är det bara en tillgång för barnet att få vara där. Tyvärr är det stora barngrupper nu för tiden, och det tror jag kan vara en fara för de allra minsta barnen. Försök hitta en liten förskola där de jobbar i mindre grupper.
Hej, ja du eftersom du frågar… Jag tycker att det är lite tidigt. Jag har läst en del anknytningsteori, och jag tycker väl att över den viktiga separationsfasen vid 18 mån. kan man vara hemma. Själv väntade vi tills min pojke fyllde 2 år. Jag var hemma i 1 år, och min man var hemma i 1 år. Idag går knatten 50% på förskola, jag lämnar och maken hämtar. Vi jobbar deltid. Båda har bra karriärer (jag är forskare själv), men vi bor ganska billigt för att ha råd att arbeta lite kortare dagar. Var och en gör såklart som de vill, och jag brukar bara säga hur jag tänker när ngn frågar!
Jag började tidigt på dagis, minns inte hur tidigt men jag vet att jag mådde bra av det, första dagen på inskolningen älskade jag dagis. Mamma mådde bättre av att inte gå hemma och en glad mamma och händelserika dagar är ju aldrig fel för ett litet barn. Dessutom är det bara du som vet och kan bestämma vad som är bäst.
Ah vad harligt, har inte varit har pa ett tag. Har last Amandas och Hannahs bloggar mycket pa sistone och tycker om dem valdigt mycket men kände att jag ville ha lite drag, lite spanning inte bara harligheter. Da tankte jag, men vanta, Anithas blogg har jag inte last pa ett par dar, dar hander det alltid grejjer. Jag hade ratt, tack for att man kan rakna med dig! Har ar det drag, aven om det alltid ar samma debatt…
Jag bor i USA och har inte mojligheten att vara hemma med mitt barn, sa hon ar 8 manader och har redan borjat hos dagmamma kan man val saga. Det funkar jattebra och hon trivs. Sover, ater och ar pa bra humor nar jag hamtar henne. Gor vad som ar ratt for er familj. Det blir bast sa! Kram.
Vår dotter var ett år när hon började i barnomsorgen. Vår ekonomi tillät inte annat och att pappan skulle vara hemma var inte att tänka på då hela hans inkomst behövdes. Kanske alla ”supermorsor” här inne kunde sluta vara så jäkla skitnödiga. Sluta läs bloggar och slösa tid på elaka kommentarer. Den tiden kunde de ju ge sina barn istället.
Skriv din kommentar här!
Nu har du väl ändå missat nå’t här Anitha….”sur dör att kvinnan lämnar hemmet i förtid”…inte alls. Tvärtom. Men har inte barnet en pappa som kan vara hemma på heltid tills barnet når en vettig dagis-ålder? Det är väl ändå där som diskussionen bör ligga. Eller är Pennys välmående endast beroende av dig? För då borde du kanske fråga dig hur jämställt förhållande du lever i.
Vi skolade in vår dotter när hon var 13-månader. Hon kunde gå när hon var 10 månader så vi kände att hon skulle klara det galant. Vilket hon också gjorde, stövlade rakt in och sa knappt hejdå. Alla är olika, för oss gick det smidigt. Hon älskar förskolan och såklart hade vi en noggrann dialog personalen den första tiden.
Sen ska jag dock säga att vi inte valde att ha henne på förskolan under semesterveckorna (även om vi behövde pga jobb) då det var ny personal samt majoriteten äldre barn (hon var då 16 månader).
Kör bara Anita!
Inget konstigt alls, MEN varför inte njuta av den tiden ni har med varandra så länge som ni kan? Att ekonmin tar stryk får man leva med, Vad är viktigast få en bra start MED sina föräldrar eller med okända (DUKTIGA pedagoger, MEN okända människor) Då får man nog tyvärr sälja en bil eller stanna hemma från långa utlands resor. Jag fick barn i börja av 90-talet (jag VET, det är hur länge sen som helst) och jag var hemma länge och det är jag SÅ glad för i dag när de är stora och lämnar hemmet. Nu är det vår (min man och jag) tur att få göra resor och gå ut och äta på restaurang igen, och samma mina ord det gick hur fport som helst. Man offrar inget när man skaffar barn man får nåt även om som sagt resor och dyra restaurangbestök för komma lite i skymundan.
Gör som ni vill med förslkolan och lyssna inte på så många, barn far inte illa på dagis och alla föräldrar gör det dom tror är bäst för sitt barn, MEN kan man vara hemma så var det. Du hinner passa tider och leva ett inrutat liv ialla fall, njut av att vara ledig och bara vara.Barna BEHÖVER inte vara på dagis för att bli sociala människor det blir dom ändå……
Konstigt är det inte. Alla gör vi våra egna val. Om ni inner att er dotter är redo att skolas in så gör ni det. Personligen valde jag ett annat alternativ, men jag dömer inte om man gör andra val, olika människor har olika behov och prioriteringar.
Nej, det är förstås inte konstigt. Och man känner bäst vad som är okej för sitt eget barn. Mina har varit 1 år och 4 månader ung. Inte konstigt alls men inte heller optimalt för små barn kan jag känna med facit i hand. Det finns en vacker målbild som man målar upp om förskoleverksamhet men som vi kan konstatera av egen erfarenhet INTE fungerar i verkligheten. (och då har vi prövat 2 av stockholms mest populära förskolor). På tok för stora grupper och för många barn per pedagog. Tänk dig själv 5 ett-åringar på en pedagog. Hur bra kan det bli? Och då har vi det ändå bra, snittet i stockholm är 5,6 barn per pedagog. I solna 6-7 barn/pedagog. Inte meningen att göra dig modstulen. Barn är överlevare och klarar sig ändå bra. Kanske är det värst för föräldrarna? Ni verkar ha en bra lösning att hon går några dagar i veckan. Min stora började med 5/vecka, numera går de 4 dagar. Lycka till , det kommer nog gå bra men det finns mycket att göra för att förbättra förskolan.
JOJO, du har kanske rätt. När jag jobbade i syskongrupp hade vi tre småttingar. En bar jag på höften hela dagarna i början. Det funkade. Hade inte funkat med fler. Jag upplevde att kollegerna i småbarnsgruppen (samma förskola) hade svårt att räcka till.
Men å andra sidan så kan man kanske ta de små in i smårum i mindre grupper. (en pedagog, fyra/fem små) och gå ner på golvet utan att störas av krävande större barn som behöver aktiveras på annat sätt. Jag hade vilan med de små och då funkade det utmärkt att ha tre stycken i famnen när man sov. 🙂
Barnet har lättare att anpassa sig vid ett år, min yngsta var 15 mån det gick superbra.
Det allra vanligaste är nog att mamman är hemma första året och pappan ytterligare ett halvår och att barnet börjar skolas in på förskolan tidigast vid 18 månader. Tidigare än så känns lite tufft. Och som många redan konstaterat, om pappan är hemma eller ej är en prioriteringsfråga ingenting annat. Enligt min erfarenhet är det viktigt för familjen som helhet att även pappan är hemma på heltid en tid och tar hela ansvaret. Inte bara någon dag i veckan. Alla tjänar på det. Att det inte skulle gå jobbmässigt är svepskäl, det går ju för mamman. Det måste gå helt enkelt, vad är viktigare?
Ni gör som ni vill.
Jag hade aldrig lämnat min 1-åring på förskola, om jag inte var ABSOLUT tvungen.
Min erfarenhet (har jobbat på förskola) är att så små barn inte mår bra av att börja så tidigt.
Lady Dahmer:
Jag har tidigare jobbat i syskongrupp, nu jobbar jag enbart med 1-2åringar.
Min upplevelse är att jag har mycket mycket mer tid åt att trösta och krama och ge trygghet nu än jag hade i syskongruppen.
Mina nuvarande 1-åringar får mycket mer tid av mig än de kunde få i syskongruppen.
Bara min upplevelse.
Skiljer säkert från förskola till förskola, organisation till organisation.
Tycker inte att det är konstigt.
Kan vara bra att börja med lite kortare dagar för att sedan trappa upp lite, precis så som ni ska göra.
Välkommen till dagis-debatt-världen! Aldrig kommer du möta på så mycket starka åsikter som här … och nej du kommer inte känna dig särskilt mycket klokare av att lyssna på alla andra – det som funkar för dig, Calle och Penny är det som är rätt!
Barnpsykologen Malin Alven som du haft kontakt med rekommenderar 3 år för start av förskola, även om det inte är möjligt för alla.
Vi försöker att inte leva för extravagant så vår dotter kan vara hemma så länge som möjligt. Men mår en 12 månaders bra av att vara utan sin mamma ELLER pappa så många timmar varje dag så är det upp till var och en.
vår sån började förskola när han var 14 mån och det gick fint. Men om det är för att du vill börja jobba som hon ska börja på dagis så kanske Calle kan vara hemma lite på heltid?
Det är inget konstigt att barnet börjar i maj! Det som många reagerar på är ditt försvar och resonemang. Inte råd?!! Bullshit! Och att ni är två och en av er har varit hemma. Detta tycker jag ni får välja själva. Men det är just det. Ni har ett val! Inga offer.
Svammel! Det är inget konstigt med det! Mamma och pappa vet bäst, så är det.
Jag blir alltid lite beklämd när jag ser ettåringar som skolas in. De är så små, (särskilt om de varit prematura…) och de behöver sin mamma och pappa så mycket.
Det vanligaste är faktiskt att barnet är hemma tills det är sisådär 16-18 månader. Dvs tills föräldrarna utnyttjat dagarna med högst ersättning från FK.
Ska inte Calle vara föräldraledig? Är det inte ett alternativ?
Lycka till med inskolningen i vilket fall som helst, jag antar att ni tänkt igenom detta noga och tycker att det här är det absolut bästa för Penny.
var och en blir klok på sin egen fason
I vår familj har vi provat att låta något barn börja vid 2 år ett annat vid nästan 3 år (fullt på dagis)den yngsta ”sladdisen” började vid 15 månader
Har gått toppen att lämna att läma alla (bara mamma som gråtit lite)
Man måste få göra det som passar ens familj bäst, vad det än är som avgör
Vi måste sluta att tro att det som jag gör är bäst för alla
Penny kommer att få det toppen på förskolan och du kommer att kunna starta ditt arbetsliv
Hellu. Var och en gör väl det som man finner bäst för ens eget barn. Vår dotter kommer vara hemma länge än, framåt 2,5-3 år. För att vi tror att det är det allra bästa för henne. Vi tjänar way mindre än du o Calle. Way. Så råd skulle ni nog ha! Jag är ekonom, min man lärare. Men vi lever ett helt annat liv. Med helt andra omkostander. Jag går inte på manikyr om man säger så 🙂 Vilket absolut inte är missunsamt menat, hade jag tyckt att sånt var viktigt hade jag skaffat mig ett sånt liv. Man har olika prioriteringar bara! Och var o en väljer det som dom finner bäst. Det är väl inget konstigt ?!
visste du inte de? att alla vet alltid allt bäst. oavsett vad de gäller. och dessutom ska de enbart vara jämnställt mellan man och kvinna om de gynnar kvinnan mest. de har jag lärt mig.
Inga konstigheter alls, fullt normalt tycker jag…Hur ni er familj väljer att göra är er sak!
Just denna fråga gör mig irritera. Svenskar förstår inte hur gott ställt de faktiskt har det med föräldraledighet. Jag bor i England och här får pappan TVÅ VECKORS pappaledighet per automatik när barnet föds. That’s it. Och mamman kan få upp till 9 månader (i teorin), men i praktiken så är det vanligast med 6 månader. Medan man i t.ex. Frankrike ofta har ca. 4 månaders mammaledighet. Här i England har man sedan oftast en barnflicka av något slag (eller child minder) eftersom dagis är sinnessjukt dyrt. Räkna med en ca 15-20,000 SEK per månad per barn. En kollega till mig fick tvillingar och det var billigare för henne att sluta jobba och vara hemmafru än att sätta barnen på dagis/förskola.
Så att vara mammaledig i 1 år är en ren LYX jämfört med i princip alla världens länder (bortsett från Norge och kanske något till), och att ha möjligheten att sätta barnen på de svenska underbara subvbentionerade förskolorna är helt fantastiskt. Så skit bara i alla dessa bittra mödrar som säger att ett år inte är tillräckligt. Ja, mödrar, för det är i princip bara mödrar som tycker till och ”vet bäst”. Mind your own bloody business är allt jag har att säga till dem.
Jag brukar inte kommentera, men just det här gör mig så arg. Ingen annan ska lägga sig i hur ni gör. Man gör det som passar ens egen familj bäst. Stå på er och bry er inte om de som tror att de vet vad som är bäst för er familj. Jag bor i Belgien och här har man 15 veckors mammaledighet, papporna har tio dagar… Med andra ord börjar de flesta barn på dagis vid ca. 4 månaders ålder och barnen här verkar överleva utan att bli monster eller psykiskt störda. Precis som flera andra konstaterar här är det kvinnor som hoppar på andra kvinnor och det tycker jag är lågt. Lycka till med att börja jobba och Penny kommer säkert att trivas alldeles utmärkt på dagis. Är föräldrarna nöjda med sitt liv smittar det av sig på barnet.
Ni ska göra det som känns rätt för er, inget annat. Alla familjer är olika och medans vissa föräldrar kan vara hemma tills barnet är 3 så kan inte alla andra det.
Det är därför jag inte tror på 50/50 föräldraförsäkring (trots att jag är en feminist som tror på hen 😉 ). Ingen familj ser likadan ut och man ska göra det som känns bäst för sin familj.
Att folk inte bara kan inse det 😛
Genus och förskola är egentligen två skilda debatter. eller inte alltid men BÖR vara, förskolan har varit nödvändig för kvinnans frigörelse, men tanken är ju att MANNEN ska stanna hemma också. Inte bara kvinnan. Ur ett genusperspektiv så delar man ju. Sen fattar jag ju givetvis att alla varken vill eller kan och då får man ju ställa sig nästa fråga; vad är värt mest? Vad är viktigast? Jämställdhetskampen eller barnen? Kan det kombineras? Måste man ibland välja? osv.
det blir tyvärr problematiskt när ideologier ställs mot varandra och för mig kommer ALLTID ungarna först.
För förskolan är tyvärr dålig på flera sätt; stora barngrupper, dåliga rutiner, dålig personaltäthet, bristande miljöer och bristande medvetenhet. Och en ettåring saknar förmågan att framkalla aktiva minnesbilder av mamma och pappa i sitt inre som tröst.
Jag har valt att vara hemma. Fast jag klarar ju att jobba hemifrån så det löste sig ändå. Men jag valde att ställa mina feministiska värderingar åt sidan för andra värderingar; alltså min tro på barnets behov och JAG tror att dagis är skadligt för små barn. (men alla har ju inte samma övertygelse som jag och handlar då från ett annat perspektiv.) Min stora unge började förskolan när hon var tre och min yngsta kommer börja när han är 2.5.
Men ungar är överlevare. Man gör det man måste för att klara vardagen och känner ni att ni inte har råd att vara hemma, ja då har ni andra prioriteringar. Försök hitta en förskola med SMÅ barngrupper. Gärna med syskongrupper så att de mindre barnen inte är i majoritet. (lättare för pedagogerna att faktiskt finnas till för de små) – Ta tid på er när ni skolar in. Och ha inte dåligt samvete.
Och Calle….?
Det är väl inget som helst problem att du vill börja arbeta, var lycklig över att du har ett yrke du tycker om.
Frågan är väl bara hur länge Penny ska vara hemma, det finns ju en förälder till…
Det är inte ett dugg konstigt!
Jag är förskollärare och arbetar på en 1-4 årsavdelning och de allra flesta börjar när de är kring 1-1½. I alla fall ute hos oss (Nacka).
Klart det inte är fruktansvärt. Alla gör så olika bara, en del är hemma 2 år eller mer, ganska ofta för att en ändå inte har ngt jobb eller så har man valt en livsstil som inte kräver så stora inkomster (dvs. en inkomst, inte sällan mannens räcker för familjens försörjning). Vi har varit hemma nästan lika mkt båda två på heltid, jag 10 månader och maken ca 7 månader. Lillen är 18 månader när han börjar förskolan, och storasyster var också 18 mån. För oss och våra barn var det perfekt. Dels ville vi dra ut på det lite, dels ville vi anpassa efter årstid (bättre börja i april-maj än i tex. januari för då är det tusen sjukdomar o så måsta man ändå vabba), OCH så hade vi råd (el tog oss råd, beror på hur man ser det). Men då har vi båda mkt bra löner o kan alltså leva på en lön o sen lite föräldrapenning. Jag är dock medveten om att det är en lyx som inte alla har. Sen finns det ytterligare en aspekt, många VILL eller MÅSTE börja jobba igen. Inte bara av ekonomiska skäl, utan även för att man vill behålla ett jobb, kunna fortsätta på ngt som leder dit man vill + många, även jag, tycker faktiskt det är sjukt jobbigt och tråkigt att vara hemma med små barn (ibland, ibland supermysigt….)
Därtill – alla kvinnor särskilt – TÄNK på att en vacker dag kanske man VILL eller måste klara sig själv ekonomiskt, skilmässa mm är ju inte helt ovanligt efter el under småbarnsåren. Och då blir sannerligen inte roligt om man helt ratat jobb för hemmaliv, tung uppförsbacke på många sätt. Tror personligen många väljer att INTE bryta en relation av ekonomiska skäl. Jag är själv skilsmässobarn och vet vikten av att kunna försörja sig själv som kvinna och mamma. Att arbeta ihop sina egna pengar är faktiskt en viktig förutsättning för frihet. Och sist men inte minst – jag är övertygad om att förskolan generellt sett är BRA för barnen.
Att vilja ha kakan och samtidigt äta upp den?! En lycklig mamma är en om inte bra mamma så en bättre sådan 😉
Kram
Hej
jag tycker att ni gör helt rätt som kör på det som passar bäst för ER familj
vi har tre tjejer de är tonåringar nu , men vi skolade in de på dagis när de var ca 14 månader .
De har alltid gått ca fyra dagar i veckan mellan 8- 15.30
De har alltid älskat att vara på dagis ,de ville knappat gå med hem när vi hämtade de
Kram Therese