Jag såg Bridget Jones Dagbok under julhelgen och insåg hur oerhört över gränsen Daniel, (Hugh Grant) som chefs agerande är med Bridget (Renée Zellweger) som anställd. Var jäkligt dubbel i om det där ens var kul. Jag som hade skrattat ihjäl mig över det där bara åtta år tidigare. Bra att jag blivit upplyst och vet bättre att det där inte var okej. Idag är väl hela humorgenren generellt utvecklad. Vi skrattar inte åt vitsen på samma sätt som vi gjorde för tjugo år sedan. Vi skrattar ÅT DEN, hånar den för den är pinsam. I samma situation hamnade jag när jag kollade på Bridget Jones Dagbok. Skrattade jag åt det för att det kändes så fruktansvärt daterat precis som vitsen eller skrattade jag för att jag en gång hade skrattat? Innerst inne i mitt nya skolade humorjag så var det ju inte särskilt kul och långt från okej moralistiskt. Aja, jag hade hur som helst lite svårt att sortera intrycket.
Idag skrattar jag så mycket så jag går i bitar åt Louis C.K. Kommer jag tycka att det är genant att jag gjorde det om tio år? När saker blir daterade och vi blir medvetna är det inte okej längre. Är utvecklingen nyttig men samtidigt hämmande? Vad avgör om någonting blir tidlöst som Seinfeld exempelvis och vad gör att saker blir daterat?
Ni som missade Radio1 igår lyssna HÄR!
Men hörrni! Det är en ganska uppenbar poäng att Daniel är ett svin i BJD en avgörande del för dramaturgin i filmen. Men jag minns mig själv när jag såg filmen för första gången att jag tyckte deras dialog i mailflirten var lite witty och lustig. I det skedet av filmen/boken vet man ju inte att han är bastarden. Andas flickor./Anitha
Louis C.K är Gud!!!
När jag gick i nian fanns en film på bio som hette Gudarna måste vara tokiga. Jag och min kompis skrattade oss fördärvade. Hittade dvd:n i en fyndlåda trettio år senare och tänkte att den här gillar nog barnen. Som jag fick skämmas. Fördomsfull och rasistisk och helt enkelt inte kul någonstans. Barnen tittade på mig med höjda ögonbryn och sa: vi pratar inte om saken, mamma.
Hej! Tack för tillägget, då fattar jag bättre hur du menade! Kommer ihåg att många kompisar tyckte likadant, att han var rätt charmig och witty i början.
Hoppas du inte tog illa upp av min kommentar. Jag menar bara att jag inte tyckte han var särskilt charmig i början av filmen/boken för 10 år sen heller – fick en dålig känsla i magen av honom (det var inte ok att bete sig som han gjorde som chef då heller!) och jag kunde inte FATTA att hon blev så charmad av honom! Skönt att hon tuffar till sig lite längre fram i filmen och får revansch.. Åh nu fick jag lust att se den igen. Ha en bra kväll! 🙂
Han heter Louis C.K.
Precis Ellis.
Anitha har nog missförstått, för hennes chef var ju ett äckel. När jag såg filmen då, och när jag ser filmen nu. Fattar inte Anitha?
Fast hans agerande var ju inte okej när Bridget Jones kom heller – det var väl liksom det som var grejen? Jag uppfattade honom i alla fall som ett svin redan då. (Mark Darcy däremot – ummm!) Eller så var jag bara himla upplyst redan för 10 år sen 🙂
Det man tycker är bra blir tidlöst. Jag tycker Seinfeld är hopplöst daterat och inte speciellt roligt. Smaken är olika.