Calle konstaterade liksom jag för ett par dagar sedan att det var väldigt länge sedan jag var ute och gjorde något på egenhand, kvällstid. Ibland hamnar man ju i någon liten spiral, man mår inte dåligt av det men man fastnar i ett mönster. Jag kan lätt förvandlas till hemmakatt som slickar väggarna. Så i onsdags sköt jag ut mig på äventyr och träffade jag Rami på Pontus och igår träffade jag Helena. Calle gav mig order att inte skulle vara hemma förrän sent eftersom jag har en tendens att smita hem vid givet tillfälle som någons slags dåligt samvete.
Jag och Helena hade det urhärligt. Vi gick på ostronen och drack en galopper. Det var så ljuvligt, bara ältade på om himmel och helvete. Pratade om att gå vidare till ut. Då kom den, jag-ska-bara-ringa-hem-och-kolla-läget. Omtanke och dåligt samvete med en gnutta kontrollbehov.
Nej jag fick inte det svar jag kanske hade hoppats på, att-allt-var-bra-och-ha-så-kul. En utmattad Calle och en dotter som vägrar sova, en nattning som pågått i tre timmar. Han är kort i tonen och ser inte alls min lilla omtanke som just det. Bara ett fönster att få dela med sig av sitt microhelvete. Uppriktigt visst, men kanske inte så kul för mottagaren. Där var min kväll över. Varenda minut jag skulle vara ute från och med nu skulle vara ett dåligt samvete och ett tittande på klockan. Så vi kanstade in handduken, Helena och jag. Jag var hemma strax innan tio tog över nattningen av Penny och gav Calle en välförtjänt timeout.
Det är ju tråkigt när det blir så här. Det händer ju alla. Omtanke möts av uppriktighet. Det är väl så det ska vara, men ibland blir det fel. Den som är hemma behöver dela med sig och den som är ute har dåligt samvete. Så var ska man mötas då, som de två martyrer man förvandlas till? Lösningen är helt enkelt att inte ringa hem. Våra nya regler är att man får skicka ett är-allt-okej-sms och om det verkligen är katastrof hemma så får man ringa den som är ute. Men inte annars.
Idag vaknade vi av att Penny satt sig själv upp från liggande. En milstolpe. Men hon kan inte krypa. Hon har det i sig men har inte knäckt nöten än, ål-rullar sig dit hon ska. Inte en tand än heller. Men snart så…
Haller med Eva och Johanna i Lund, att fem minuters metoden är det bästa tipset att ge till en förälder.
För oss tog det en kväll, sen fick vi en tjej som lugnt och tryggt sover hela natten i sin säng utan att vakna och grata och som är glad och pigg hela dagarna. Och NEJ det är inte psykisk misshandel – tror du verkligen att decennier av forskning inte skulle ha upptäckt det? Titta tex i boken ’fem ggr mer kârlek’ sa kan du läsa mer om detta.
Hej! Vi körde oxå femminmetoden för en månad sen (nu är vår dotter 6,5 mån). Fungerade jättebra för oss och vår dotter sover bättre nu när hon vet att hon kan somna (och somna om) själv. Vet inte om bebisar är så olika, men föräldrar är det definitivt, så man får hitta sitt eget sätt. Jag vet dock att vår familj mår mycket bättre nu. Har man ett barn som sover tryggt 12 tim per natt från start finns givetvis ingen anledning att fundera över metoder, men fint om ni kan ha lite förståelse för oss andra. Kram
Håller med Lina. Inte ok! Är du ute måste han klara en jobbig läggning själv. Nästa gång är det du som råkar ut för det. Min exman förbjöd mig att ringa hem om jag hade egentid från barnen och vice versa.
Svårt dilemma det där. Tror dock att man behöver egentid i bland. Sen blir det ofta just så där att man far hem tidigt eller ringer hem o kollar läget. Bara typiskt att det just denna gång var en jobbig läggning. Tur att ni hann ha en trevlig kväll fram till det i alla fall! När det gäller krypningen och tänderna måste jag bara säga: Det är ingen tävling, de kryper och får tänder i sin egen takt. Passa på och njut för snart bits hon och rör sig fortare än ni hinner med. Jag hittade våran 11-månaders på bordet häromdagen och då får man hjärtat i halsgropen vill jag lova. Njut, njut, njut av varje dag är mitt råd. Det går så väldigt snabbt det första året.
Johanna i Lund, nu har du kanske inte skaffat barn för att sedan säga ”jag vägrar ha det så”. Du är till för ditt barn inte tvärtom… Det ditt barn lärde sig var att det inte lönar sig att uttrycka sig hos er för ingen lyssnar. Barnhemsbarn sover också hela nätter, inte för att de är trygga direkt…
Johanna i Lund: metoden du beskriver är psykisk misshandel.
Bästa tipset: Introducera 5-minutersmetoden! Lite jobbigt några dagar men så jävla värt den i år efter år därefter. Och nej, det är inte grymt på något vis, det är bara trams. Barn kan somna själv och vi gör dem en tjänst genom att hjälpa dem att lära sig det. Och jag talar inte bara från egen erfarenhet utan en mängd vänners också. Och ju tidigare ni introducerar det, desto lättare! Så vänta inte – kör med start inatt, eller åtminstone måndag! Min son var 5 månader när vi började. Det tog typ 3 dagar. Ca 30 minuters skrik (och 3 besök) första natten, ca 20 minuter (2 besök), andra natten, 10 minuter (1 besök) tredje natten och sedan dess somnar han själv. Han är idag 4 år. Och det är min absolut varmaste oneandonley-rekommendation.
Har sååå många vänner som år efter år efter år förlorar alla sina kvällar till nattning och nej, jag vägrar det! Jag läser saga, säger godnatt and that’s it. Resten av kvällen är min.
När detta väl är introducerat (ca en veckas arbetet) så kommer det inte längre spela någon som helst roll vem av er som är hemma och nattar Penny och den andra behöver inte oroa sig.
I promise!! 🙂 Ni måste bara vara målmedvetet benhårda i några dagar. Kom igen, det klarar ni!
Det är bra att ni tar hand om varandra 🙂 Fortsätt med det!
Jag tycker ni verkar fina ihop och har sunda värderingar vad det gäller småbarnslivet! Måna om att avlasta varandra och samtidigt ha kvar ett eget liv!
Nja, nog tycker jag Kalle kunde ha fixat det själv, det var ju han som uppmuntrade dig att gå ut, han skulle ha sagt nåt hurtfriskt att allt går bra hemma…han skulle nog överlevt kvällen….