Att vara kung eller drottning i en stad och ha full access till allt kan det ligga år av ”socialt arbete” bakom. Att vara hej-hej med alla och röra sig obehindrat. Det är en kompetens. Sedan kanske man får lite luft under vingarna och flyttar utomsocknes. Kanske till och med byter land.
Allt det där som var självklart blir numera en kamp. De där rabatterna är nu fullpris och high-fivet, är längst bak i kön. Access NO areas. Det är inte självklart att man är välkommen någonstans. Vissa har trägen nog att hänga sig kvar och orka hålla ut, kanske till och med lyckas en dag i drömmarnas stad. Men för vissa blir det en självförtroendetörn som inte går att reparera. Man håller skenet uppe när dom där hemifrån kommer och hälsar på. Man berättar om allt kul man kan göra i den här staden, förvandlas till stadens ambassadör. Men berättar inte om man haft kul själv. Men man stärks ändå lite och känner sig aningen bättre för stunden av att få agera världsvant.
Men en liten jag-passar-inte-in-klump i magen sprider sig ut till varenda ven. Man förstår varken humor eller jargongen. Har svårt att finna balansen i en dialog. Man fryser ut sig själv. Ser på de firande utifrån, genom ett fönster. Till slut erkänner man att man inte trivs och tar man beslutet att vända hem igen. Se sig besegrad, svansen mellan benen, hundhuvudet under armen.
Men att vända hem kan många gånger vara en vinnare. För en hemvändare den vågade något som inte de andra där hemma inte vågade, denne visade ett mod de inte hade. En hemvändare är en segrare, den har fått ett magiskt skimmer över sig. Något främmande och spännande i blicken, men är fortfarande samma person. Många gånger är det modigare att vända tillbaka och möta den tysta skammen än att lämna. Hålla huvudet högt och bita ihop käkarna utan att gå av. Att fly och lämna är alltid lättare. Att konfronteras av det man trodde var rätt man som inte ens var säkert att man någonsin skulle komma hem igen.
Jag och en tjejkompis bodde i Paris i ett halvår och pluggade franska när vi var tjugoett. Alla andra svenskor vi umgicks med där, hade blivit kvar i Paris efter plugget och bott där i flera år och hängde med fransoser och var så där härligt dekadenta man bara kunde vara om man ”säsongat” i Paris. Sa [arrêt-uu] som vilken fonetisk Parisienne som helst och hade ett sydländskt kroppspråk. Jag ville så gärna vara en av dom men jag hittade aldrig min plats.
Tjejen jag pluggade med vi åkte hem ihop och hon flyttade sedan till mig i Stockholm. För att ett knappt år senare flytta hem till vår gamla småstad igen och finna sin plats.
Jag är alltså både en flyttfågel och en hemvändare. Finns det några hemvändare bland er läsare? Kan ni inte berätta era historier. Det vore kul att höra.
Jag och min sambo flyttade till Filippinerna för två år sedan med allt vi ägde. Vi var i extas i början, var så glada att vi bodde i ett varmt land men bubblan sprack till slut. Vi passade inte in. Det var en otrolig kulturkrock. Vi kände oss som utomjordingar, förstod inte människorna och de förstod förmodligen inte oss heller. Även om vi hade läst om deras kultur så kände vi att den inte passade oss. Vi ville inte anpassa oss så vi flyttade tillbaka till Sverige i våras. Tänk vad mycket mer man uppskattar sverige när man flyttar tillbaka hit. Men vi kommer garanterat flytta ut till nytt ställe igen
Jag är hemvändare efter nästan två decennier i huvudstaden. Gav till och med bort min lägenhet (hyres i och för sig…) och flyttade HEM. Så skönt!
Kan ju åka ner något dygn då och då men sedan står det mig upp i halsen. Vill hem till sköna Dalarna igen! Var så ung när jag drog, ville lära mig mer om min byggd, träffa släkt som började bli till ålderns höst m.m.
I stan arbetade jag på produtions och reklam byråer och gjorde inte mycket annat än umgicks med folk, hängde i olika barer och jobbade jobbade jobbade…. Nu har jag lite fritid också, såååå skönt! Är helt klar med stan, men jag kan säga att det tog tid innan jag vågade ta steget, hade själv förutfattade meningar om hur det skulle bli.
Ett par år bodde jag även utomlands!
Jag var ett år i Monaco och jobbade som barnflicka. Sökte jobbet, blev uppringd dagen efter och for dit två veckor senare. Innan jag åkte hade jag alltid tänkt att ”jag kommer nog bo utomlands hela mitt liv, Sverige är så lamt och torrt”. Under min vistelse hade jag så himla roligt, blev mer vuxen, insåg att jag kunde ta hand om mig själv, reflekterade mycket. Så mycket att jag efter ett år insåg att nära och kära betyder mest, tryggheten i den förort jag var uppvuxen i var faktiskt rätt mysig. Nu när jag varit hemma ett tag, tänker jag att ”jag kommer bo i Sverige hela mitt liv”.
Bodde i Spanien och på Island ett år, flyttade hem till Sthlm fem år, har nu flyttat till Trondheim. Funderar på Australien i framtiden och nån form av halvårspendling. Kommer alltid vara kluvet var vi än bor för jag är förlovad med en norrman. Men det är kul att flytta runt!
Vad fint du skriver.. om att passa in eller inte, om att känna sig besegrad och att man är svagare än alla andra… Det du beskriver gäller all typ av flytt eller byte, eller känsla av att inte räcka till!.
En fröjd att läsa!
Flyttade till London när jag var 21 och förverkligade i det en dröm jag haft sedan den dag jag upptäckte Beatles. Hade aldrig varit där innan, inte ens en weekend eller något, så allt var helt nytt. Och precis så vackert som jag trodde att det skulle vara! Jag hade ett jättebra jobb, underbara kollegor och hittade snabbt nya vänner. Har nu flyttat hem för att satsa på en annan dröm, men känner fortfarande en stark längtan tillbaka till staden där man kan vara PRECIS den man vill vara, inte i Stockholmstermer, utan på riktigt. I London upplevde jag att man blev accepterad precis som den man var överallt, att man inte behövde klä sig på ett speciellt sätt bara för att man hängde på en hipp vintage-bar i Shoreditch i sina kontorskläder, eller i sin gamla Monki-outfit på en pub i snobbiga Pimlico. Därför har jag alltid tyckt att Stockholm är en ängslig stad. Och en dag ska jag tillbaka! Till London, världens bästa stad, det har jag lovat mig själv. Så att känna sig hemma för mig blev istället för att kämpa om VIP-bord, vänner inom media och kändisfester i en mindre huvudstad, som Stockholm ändå är, ett ställe där man tilläts vara anonym och alla gav blanka fan i vem jag är men är trevliga ändå! Ett förutsättningslöst och ickedömande bemötande. Fint tycker jag. =)
Jag flyttade till Sthlm för flera år sedan men flyttade tillbaka då de sprack med min dåvarande pojkvän som jag följt med upp eftersom han kom in på skola. Jag fick aldrig ut allt de jag ville av Sthlm och flyttade upp ensam efter 6 månader igen och började om.
Hittade nya vänner och levde ett härligt liv och älskade staden otroligt,
Mina vänner, dåvarande vänner, var aldrig intresserade av att resa eller bo i större stad. De hade inte de behovet hette de. Men flera har erkänt att de inte hade modet att bryta sig loss från tryggheten och vardagslunken.
Jag skulle flytta hem en andra gång för att plugga på folkhögskola hemma och sedan flytta tillbaka till Sthlm. Men under tiden jag vart hemma och pluggade träffade jag min nuvarande sambo som har 3 barn sedan tidigare. Vi kunde därför inte flytta.
Just nu bor jag hemma i hemstaden men oxå i min studieort, Skövde, under vissa veckor. Jag älskar att jag tagit till vara på tillfällena att pröva ngt nytt och inte följa andras väg. Så glad att jag förändrat mitt liv ibland.
Drömmen är att ngn gång bo utomlands och högst på listan ligger USA, NY!
Jag bodde utomlands i sex år. När jag flyttade hem till Sverige igen fick jag ett formulär av försäkringskassan. De ville att jag skulle fylla i hur länge jag hade för avsikt att stanna i landet.
Jag flyttade fr en småstad i Dalarna till Stockholm för att leva livet. Så jag jobbade, festade och shoppade. Ville något mer. Flyttade utomlands. Bodde i England. Jobbade, festade och shoppade. Ville något mer. Reste runt i asien med ryggsäck. En enda lååång semester. Kom tillbaka till Stockholm för att studera. Gjorde det och 1 månad innan examen träffar jag världens mest underbara snubbe. Han bodde då i vår hemstad. Flyttade i o m det hem efter examen och har blivit kvar sedan dess. Det är det bästa jag gjort. Idag är vi gifta och har barn. Livet är fulländat! Småstaden är allt jag vill ha och den miljö jag vill låta mitt barn växa upp i.
Stockholm ska det vara
Jag flyttade till Sverige 7 år sen, började bygga upp ett liv ensam helt ensam. Bodde då i Stoxkhom 4år. Nu har jag en dotter med min pojkvän, han är svensk, men känner att jag vill flytta ifrån honom fast han är den snällaste.
Stackars lilla Anitha. Du kanske behöver en kram från Mamma.
Flyttade ifrån min lilla skit-hemstad och pluggade på universitet i ett år kom hem en vända på några månader men rastlösheten och viljan att ”finna mig själv” tog mig snabbt därifrån. Kände att ”komma hem” innebar att bli sedd som en person som många trodde att jag var men själv förstod jag varken in eller ut.
Flyttade ner till Malta och sökte jobb fick napp direkt 6 månader senare träffade jag mitt livs kärlek, svensk han med. 3 år har jag spenderat här och jag känner att jag äntligen är stark i mig själv och vet vad jag vill här i livet.
Nu blir vi ”hemvändare” så vi bestämt att om 3 veckor flyger vi hem till Sverige för att starta ett liv där, för mig blir det i en ny stad men då jag tidigare hade svårt för Sverige överhuvudtaget så känner jag nu att jag kan finna min plats. Dessa 3 år har jag verkligen behövt, bara pausa och bryta gamla mönster, komma till en plats där jag har kunnat vara mig själv. Ah det ska bli så skönt att komma hem nu! Puss på dig Anitha.
vart försvann inlägget om finlandssvenska bloggar?
Jag var 21 år och flyttade från det lilla norrländska samhälle jag älskade. Jag ville upptäcka världen vilket jag också kände att jag fick göra. Den ena resan ledde till den andra och allt eftersom jag sicksackade mellas säsongsliv och resor så började jag desperat att längta efter att ”packa upp” och ta det lungt. Hittade kärleken och jobb i Stockholm och nu 31 år gammal bor jag sedan 5 år med samma man och funderar om det är här jag ska bo.
Jag har trots ett underbart äventyr alltid kännt en stark hemlängtan. En längtan efter mina rötter, min familj och mina kvarter. Jag älskar Stockholm och alla de möjligheter som finns men jag har alltid kännt mig ett lugn och en ro när jag kommit hem till norrland. Känner att en småstads värderingarna kring tid, familj och karriärens vara eller icke vara passar mig bättre.
Så kansle blir det en hemflytt, måste bara övertala en inbiten storstadsmänniska om att norrland is the shit 😉
Fortfarande inte hemvändare men närmare familj iaf…
Flyttat runt på olika platser sen jag var 14, en ung rastlös själ som började rymma hemmifrån vilket ledde till jourfamiljer och behandlingshem (socialen lyssnar inte när man rymmer från de andra ställena för att komma hem igen, och när man berättar att föräldrarna är bästa stället att bo,…eftersom de inte gav mig mig den egna lya jag önskade från början, hybris vid ung ålder 😉 2,5 år på 5 olika platser… hem igen med stämpel…
Arbete i Australien
Distansstudier ifrån Asien
Kärlek i Danmark (bara att danskar har en lite för annorlunda syn på monogami… de tror den delas…)
Flytt till Malmö
Vad är egentligen hem?
Jag blev ofrivilligt hemvändare för ett år sedan. Efter familjekriser kände jag att jag ville bo nära min familj men gjorde det nog mest för att det förväntades av mig. Efter att ha bott i 4 olika länder varav ett längre för arbete trivdes jag bra och ville verkligen inte flytta hem till Sverige.
Jag trivs inte alls ”hemma”, det känns ibland som hemma men jag har inga vänner här för alla bor utomlands och det är i princip omöjligt att få arbete här om man har arbetat utomlands. Jag har en lång utbildning med massa fina universitet och hade ett bra jobb, som innebar mkt pengar och resor, trots detta får jag knappt intervjuer i Sverige för att inte passar in i mallen. Här anses det knappt positivt att man kan flera språk eller att man har utländska universitet (trots att dem är 100 ggr bättre än svenska).
Nåväl, jag har pojkvän här nu, annars hade jag tagit mitt pick o pack för länge sen.
Att återvända hem behöver verkligen inte vara på den platsen där man är född eller har vuxit upp, jag känner mig mer hemma på andra platser i världen än här. Kanske är det för att jag aldrig var nån drottning i min stad direkt utan snarare alltid gick och drömde mig bort till att bo på massa spännande platser i världen. Varhelst men inte i Sverige
Kul att du skriver detta inlägg för just nu är jag inne i en period då jag verkligen kan tänka mig att flytta hemåt. Jag flyttade till Usa och San Francisco för att studera och jobba som au-pair i ett år direkt efter studenten och sen reste jag vidare på en resa genom centralamerika. Flyttade sedan till Oslo i några år och reste på både långa och korta resor med jobbet och privat. Nu har jag precis kommit hem från en jorden runt-resa och har nu sammanlagt besökt 39 länder – vilket känns fantastiskt! Om några veckor börjar jag arbeta för Ving i utlandet vilket kommer bli otroligt kul – men efter det tror jag att Sverige kommer att locka… för jag börjar bli redo att flytta hem. Tack för en underbar blogg, Anitha!
Känner igen mig så mycket i det du skrev! Bara det att ingen (varken jag eller någon annan) satt ord på det innan;
Jag var 21 år, skulle göra den där första ”nu flyttar jag utomlands, för jag är så självständig, ung och skön”-resan. Till Tel Aviv, Israel av alla platser. Ensam. Du kan ju förstå alla människors motsättningar mot detta. Min idé var att det som svensk, söt tjej skulle bli f-ing peace of cake att bara dra dit, skaffa ett extrajobb vid sidan om hebrew-studierna och bara softa och bo där ett tag.
Det visade sig ju bli lättare sagt än gjort.. Lärde mig inte ett jävla skit på de där förbannat svåra hebreiska-lektionerna. Jag som haft lätt för språk. Hebreiska var tydligen ett undantag. Helvete, lärde mig ingenting. Fick inte ett jävla jobb, för man MÅSTE vara hebrew-speaking. Fan. Pengarna började sina. Månaderna gick.. Kontot gapade tomt.
Summa: Jag blev där 3 månader, fick inget jobb. Lyckades inte lära mig nån hebreiska. Lyckades inte skaffa någon direkt crowd av vänner. Flöt bara runt som ett anonymt, till slut fattigt spöke. Åkte hem till Stockholm och fy fan vad skönt det var att komma hem. MEN älskar Israel och Tel Aviv, ta mig inte fel.
Jag flyttade till en ny stad, insåg att mitt livs kärlek var kvar hemma i Stockholm, flyttade hem och nu ligger vår två månader gamla son och sover på mitt bröst. Allt detta på mindre än ett år.