När jag runt dryga tjugofem år gammal satt och funderade över min framtid och vad jag ville med mitt liv så tänkte jag att jag ville jobba med ditten och datten, gifta mig, resa hit och dit. Flytta hit och dit. Köpa sommarstuga och bli gravid runt trettio år. Dvs. få mitt första barn runt 31. Som det kontrollfreak jag tror många tjejer är så vill man ju kunna råda över allt. Motgång är lika med misslyckande. Målbilder är bra men de får inte vara orubbliga.
Jo det mesta i min målbilden infriades. Förutom att jag blev skild så det bara stod härliga till och jag fattade absolut ingenting. Det här ingick inte i planen, nu var det ju dag att producera barn!? Jag kraschade totalt och inventerade mitt liv. I efterhand var det det enda rätta vi var väldigt olyckliga och långt i från barn. Vi kunde knappt ta hand om oss själva.
Sen ville ödet bättre och träffade jag Calle och planen fylldes med ett vackert innehåll. Vi träffades i juni och var gravida efter två månader. Jo allt var vid det här laget nästan precis som jag önskat. Vecka 11+6 fick vi vårt första missfall. Jo det var oerhört sorgligt. Vågar knappt vidröra tanken. Tomheten var total ett tag men vi hoppade upp på hästen igen och levde ett ganska vanligt liv även fast barngrejen spökade outtalat. Vi blev gravida igen och livrädda. Hoppas det inte blir som sist så vi tog inte ut någon lycka alls. Kanske tur det för att missfallet var ett tidigt konstaterande. Efter det blev jag livrädd för hela grejen. Det som tidigare inte ville stanna kvar där nere. Ville nu inte stanna kvar där uppe. Missfallen blev misslyckanden och jag trodde för ett tag att jag aldrig skulle kunna känna någon lycka i livet om jag inte blev gravid igen. Jag blev nästan besatt av tanken. Ägglossningstickor hit och dit och graviditetstest på storpack. Ligga på timmen och hoppas på ”att det tog”. Allt var så fruktansvärt kliniskt och ett år efter den där nyförälskade sommaren var vi ganska hålögda och glåmiga. Lystern hade liksom försvunnit.
Man gör inte barn på storpack av diverse stickor. Sad but true.
Näe det funkade alltså inte. Vi var bara tvungna att byta fokus. Tänka på att vi fortfarande var unga. Jag bytte jobb och spelade in en långfilm. Vi gjorde om hemma, slog upp en vägg. Calle flyttade till nytt kontor.
Helt plötsligt en afton i Colombia så visade sig ett plus på en sticka efter några veckors mystiskt illamående. Det gick. 32 år gammal blev jag förstagångsföderska två år efter min ”ursprungsplan”. Trots allt så har jag haft en himla tur, jag träffade min stora kärlek tre månader efter jag skilt mig och blev förälder knappt två år efter Calle och jag föll i varandras armar .
Förstagångsföderskorna i Stockholm i vissa stadsdelar är 38 år gamla. Tänkte de som jag, först träffa den rätte, karriär och sen barn? Blev de också dumpade, eller hittade de inte någon alls? Hade de sen svårt att få barn när han väl dök upp eller kunde inte längre bli gravida alls? Mycket möjligt. Eller så kanske det kanske är helt självvalt. Inte vet jag. De kanske inte vill ha barn alls.
Men det jag vill säga med det här är att man kan inte råda över allt. Vi kvinnor tror det är smartness att kontrollera vårt öde men det är inte att vara on top of things. Visst kan det ge dig fördelar i livet med en bra karriär. Men i slutändan kommer alltid familjen vara viktigast. Så våga att inte vänta om du har den möjligheten och gjort det valet. Det går att kombinera. Livet är inte antingen eller. Eller en sak i taget. Det är oftast allt på en gång. Det är det som är innehållet i planen.
Jag måste säga att jag tycker det är sjukt att det är 38år. Jösses, tänk om man vill ha fler barn efter det då? Kroppen är ju inte alls lika fertil då. Självklart okej att skaffa barn när man är äldre, men första vid 38, och det är då snittåldern.. tänk dom som är 45 och får första, är det endå inte lite egoistiskt?
Tack Anitha för att du delade med dig.
Jag har precis haft mitt andra missfall efter att försökt bli gravid i ett år. Det har varit så oerhört tugnt, och överallt ser man gravida och barnvagnar.
Vill bara säga till er som blir gravida lätt och aldrig haft missfall att ni ska veta hur jävla lyckligt lottade ni är.
Skriv din kommentar här!
Så fint och så sant, jag gillar dig och ditt sätt att skriva och vara…. !
Tack. Du fick mig att må lite bättre.
Fint skrivet!
Jag hade tänkt mig något i stil med det du planerade . Men så vips blev jag oplanerat gravid, bara 21 år gammal, med en kille jag inte dejtat i mer än två månader. Ingen utbildning, inget fast jobb och inneboende hos en kompis. Snacka om att behöva ta en ordetlig funderare!
Idag bor jag på ett ställe jag verkligen trivs på, börjar snart plugga till något jag verkligen vill arbeta med och resor planeras. Är riktigt lycklig.
Allt detta tillsammans med min underbara dotter, som idag är 7 månader och hennes pappa (som visade sig vara ”den rätta”)
Jag är så glad och stolt att jag skippade planen och vågade satsa, vågade lita på magkänslan trots dåliga omständigheter.
Det blir aldrig som man tänkt sig, och det är ju det som gör livet så jäkla spännande!
Gifte mig vid tjugoåtta och första barnet vid knappt trettio, andra vid trettiofem. Stor fin våning i Vasastan, bra jobb, bra liv.
Efter fjorton år skildes vi. Det visade sig att han varit konstant otrogen under större delen av vårt äktenskap och de två sista åren haft en familj vid sidan om (inga barn, men varit extrapappa åt några).
Ibland blir det verkligen inte som man tänkt sig. Men vet ni vad som är konstigt: när den ilskan och besvikelsen lagt sig så började jag snart gilla mitt nyl liv. Och jag och exmannen är fortfarande vänner och tar gemensam del i barnens liv. Jag är inte ett dugg bitter, bara ibland lätt förvånad hur det blev och tänker som Nalle Puh, tvärtom fast mycket bättre.
Fantastisk text. Jag fyller 25 om en vecka och har världens panik. Jag har alltid velat ha saker och ting på ett visst sätt när jag var 25 och inser att det inte kommer att vara så på min 25årsdag. (gift och barn eller åtminstone gravid)
Så vad gör jag som lösning? Springer på krogen så ofta jag kan och panikraggar för att jag inte vill vara ensam.
Din text fick mig att vakna upp lite och inse att livet inte är slut efter 25, det är nu det börjar på riktigt!
Du har så rätt!
Det är verkligen så att man inte kan planera allt som hör livet till.
Här sitter jag, snart ett år sedan jag födde fram min döda son. Och innan dess gått igenom 2 missfall.
Vi har försökt till och från i 4 år.
Jag undrar många gånger vad livet, ödet vill mej.
Hur mycket ska en människa orka och gå igenom för att få det liv man länge längtat efter och som man så många gånger planerat.
Men sen finns det ju dem som lyckas. Där allt blir som dem planerat. Hur är de möjligt?
Tack för en fin blogg och för att du tar upp saker som många av oss inte vågar.
Kram Zandra, mamma till en Stjärna.
Hej! Jag är ganska ny här hos dig men älskar redan din blogg. Brukar aldrig skriva kommentarer när jag läser men detta var som om jag skrivit det själv. Tack för fina ord! Verkligen! Det blir absolut inte alltid som man tänkt sig men oftast väldigt bra (ändå). Med fem missfall som lämnat hål i hjärtat sitter jag nu här med två underbara prinsessor o känner mig otroligt lycklig över att planen blev så här istället. Annars kanske det inte skulle vara just de här busungarna 🙂 min minsta är nästan på dagen som er penny så det är så roligt att du ventilerar om saker som jag själv går o grubblar på.
Tack igen för dina ord i ha en härlig helg med din familj!
Men Antiha – vad går du på för BVC eg – som inte tycker man kan fixa egen barnmat?!! What?
Jag har nästan bara gjort egen barnmat, mosat o fixat, det är ju skitenkelt, billigt o bra. Kolla Johanna Westmans kokbok ”Mosboken” – massor av bra info o råd om hur man gör egen barnmat. I princip kan man ge små bebisar det mesta, bara inte salta el sockra, men kryddor är bara kul o bra.
Lite extra fett som olja el smör o sen köra!
Skaffa en stavmixer.
Sen är det ju inget fel på burkmat, men i tester har man ju sett att näringsinnehållet är ju ofta högre o bättre i hemgjord mat.
Vi körde typ 70 % hemlagat (storkok o frysa in), 30% burk.
Mycket fint skrivet..
Om tre veckor fyller jag 37. Jag har varken man eller barn. Det här var aldrig planen. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag kommer att hitta kärleken och få barn. Tack för en jättebra blogg!
bra inlägg,bra skrivet,bra anitha!:D
Hej Anitha,
Nej det blir inte alltid som man tänkt sig, men när man ser tillbaka så blev det många gånger bättre 🙂 I mina planer hade jag tänkt att resa, absolut inte stanna i denna lilla ort, få barn sent. Jobba ordentligt före.
Men, jag hann fylla 20 år en månad innan vår förstfödde son föddes (han fyller 16 år idag förresten) gick i skola när han var liten, fick en dotter vid 24 års ålder, jobbade deltid för att ha så mycket tid som möjligt med barnen, tänkte att jag var klar, ville inte ha flera barn, var nöjd helt enkelt. Sen närmade sig min 30 års dag och så plötsligt ville jag så gärna ha en 3:a och så blev det. Nu har vi då en 16-årig son, och två döttrar på 12 och 5 år, 1 december börjar jag på mitt drömjobb i samma lilla stad var jag bott största delen av mitt liv, med samma man som jag varit så kär i sen jag var 15 år. Först i år gifte vi oss, på vår 20 års dag. Lite sentända med vissa saker 😉
Nu är man ännu ung, men har en stor frihet också, duktiga barn, snälla föräldrar som gärna ställer upp så att vi kan ibland resa iväg bara vi två. Och en gång i året åker jag, min bror, mamma och min mormor till Irland en vecka och hälsar på min moster. En vecka var man bara är och gör precis det man vill. Älskar mitt liv, även de tråkiga dagarna. För jag har själv format mitt liv till vad det är tillsammans med de människor jag älskar och som älskar mig.
Bra skrivet Anitha!
Ibland blir livet på ett annat sätt en vad man tror..
Tack för att du skrev det här. Det tog rakt i hjärtat. Jag vill gärna ha full kontroll, men det går ju inte att bestämma att man ska bli gravid. Jag längtar och hoppas och försöker ha roligt på vägen dit 🙂 Och hoppas att det en dag ska hända för mig också. Vill inte vänta, även fast jag är ung.
Vad fint att du/ni är så öppna och delar med er. Tittar på ”drömmen om ett barn” och undrar hur det här med missfall känns. Om det inte knäcker en totalt..? Hur man kan släppa funderingarna på hur det barnet blivit..? Själv fick jag en dotter med hjälp av ivf. Ingen vet varför det inte skedde på naturlig väg för oss. Ingen av oss har några fel. Ändå hände inget på ett par år. Kanske försöker man för hårt. Vet inte… Vet bara att livet ser ut såhär för oss. Här och nu är det som räknas. Kanske blir det bara vi 3 för resten av tiden. Är himla tacksam över det jag har idag och tänker inte så mycket på vad mer jag vill ha som jag kanske gjorde förr. Livet har lärt mig en läxa att vara tacksam för det jag får och att inte gapa efter mer…
Jag är 42 och har alltid trott att jag skulle få barn. Men vi tänkte att vi kunde vänta och till slut blev senare försent.
Åh, vilket fint och bra inlägg! Ibland känner jag så väl igen mig i det du skriver – kanske därför som din blogg faller mig så bra i smaken… Jag håller verkligen med dig, men det är svårt att vänja sig av med det där att man vill planera ALLT… Å andra sidan så tycker jag att det är nyttigt att ha mål för att ha något att kämpa emot, men det som är viktigt är att inte gräva ned sig totalt och se det som ett misslyckande varje gång det inte blir EXAKT så som man ville från början!!! Det är den biten jag jobbar med själv – att inte vara så hård mot mig själv och att kunna acceptera förändringar som faktiskt kan visa sig vara till det bättre i slutändan…
Jag börjar så sakta få in att ”Det sällan blir som man tänkt sig” MEN att det kan bli bra ändå! Så vi har nu valt att ta ett steg som egentligen ”enligt ursprungsplanen” var tänkt att ta om ca sex månader, men vi valde att ändra planen lite för vi ville inte riskera att stå utan bara för att vi ville vänta till rätt tillfälle… Så nu hoppas vi på bästa resultat… Tror du förstår vad jag menar!? 🙂 Kram på dig och puss på Penny!