Vi åkte hem från sommarstugan idag och har beslutat oss för att ha kvar den. Efter att fått försöka sälja den i två och ett halvt års tid. Det kanske finns en mening med allt.
Kanske var det meningen att den skulle vara kvar till Penny kom. Hon fick oss hur som helst på bättre tankar sista dagen på semestern. Vi har diskuterat det ett tag och beslutet känns hur som helst underbart. Nu ska vi sätta igång med den redan nästa helg. Nästa inlägg ska jag visa planerna sen får ni vara med och bevittna före och efter.
På vägen i bilen hem så laddade vi ner ett gammalt ”Sommar” från SR-appen. En Pod-sändning pratprogram är en perfekt roadtrip till eller från sommarstugan. Den här gången var det David Batras från 2009. Ingen av oss hade hört det men det handlade om han och hans fru Anna Kinbergs dramatiska IVF-graviditet och förlossning. Både jag och Calle satt och grät så att tårarna rann vid femtioåtta minuter av sextio. Dels så var det ett otroligt bra sommarprat han var helt lysande. Men det alla minnen från en tid man fort glömt men minns starkt kom tillbaka. Sköljde över en på ett oväntat sett. Att vara gravid tre gånger på ett och ett halvt år. Att hoppas, bli ledsen. Att varje ägglossning en period var som ett reproduktionschema. När inte det funkade, när allt bara låste sig. Jag bytte jobb, fick semester, allt löste sig. Men fortfarande oron. Denna gnagande oro av eventuell besvikelse.
Vi upptäckte att vi var gravida med Penny i sjätte veckan i Colombia. Bakom mig hade jag flera missfall innan vecka tolv och i vecka sju så kom det en blödning. Den började precis som dom andra. Jag försökte stålsätta mig men oron rann över på alla håll och kanter. Vi gav oron snabba lugn genom att besöka en gynekolog en gång i veckan och göra Ultraljud för att se att den lilla svarta prickens hjärta slog så det syntes i skärmen och pickade i en högtalare. Men hela tiden gick jag och tänkte på hur jag mådde. Kände in och kände in. Tillslut var jag så skadad så jag drog ner trosorna på en parkering utanför ett köpcentrum och kollade efter blodfläckar. Då fick Calle nog med all rätt på denna sinnessjuka fars. Jag med, jag förstod att det var bortom alla orosgränser. Vi slutade temporärt där och då. När jag kom hem och träffade min svenska barnmorska i vecka elva då brast det. Jag hade tillslut oro för jag inte vågade oroa mig och skämdes så för att jag var så orolig. Jag ville ju så gärna ha det här barnet. Då sa min barnmorska att jag fick oroa mig hur mycket jag ville. Att det bara var bra för så här kunde jag inte ha det. Då släppte allt och oroskorparna flög ur kroppen.
Allt lunkade på jag glömde till och med bort att jag var gravid ibland. Hade så mycket på jobbet. Strax efter jul tittade min producent väldigt bekymrat på mig. Jag upptäckte att jag halvlåg över skrivbordet och fattade inte riktigt hur jag hade hamnat där.
– Du ska nog åka hem och ta det lite lugnt. Vi löser det här. Åk hem nu Anitha och ta det lugnt. Sa hon igen. Linda. Det var nog tur att hon sa det. I taxin på väg hem låg jag på golvet och grät av smärta. Sammandragningarna var påtagliga och veckan var den tjugosjätte. Vila fick det bli.
Sen var det ett bröllop att tänka på och jag kände mig fortfarande inte speciellt höggravid trots att det nu var vecka trettio. Men direkt efter bröllopet var det som att trycka på en knapp. Det var som Penny hade hållit sig för min skull. Så jag skulle fixa bröllopet utan att ha en baby i magen att tänka på. SEN gjorde hon sig påmind.
I vecka trettiofyra kom det plötsligt fostervatten som ett litet plask mitt på badrumsgolvet. Vi åkte in. Kraftiga sammandragningar men igen ”läcka”. Blev hemskickade. Blev sjukskriven på femtio procent. Samma sak nästa helg. Samma besked.
Var hos barnmorskan i vecka trettiosex för näst sista kontrollen innan förlossning. Fundusmåttet var uppnått till fullskaligt.
–Nu kan hon komma när hon vill. Hon är färdigbakad ska bara jäsa lite först. Sa Marianne. Min barnmorska. Penny tog uppenbarligen Marianne på orden. För hon kom redan på natten samma dag som besöket hos MVC. Vecka 36+1.
Penny låg ju i säte så jag skulle på bäckenröntgen och vändningsförsök på dagen hon kom. Vi beslutade oss för Kejsarsnitt. Calle hade varit på firmamiddag och kom hem lite slirig vid halv ett. Jag hade precis gått och lagt mig efter att ha vaknat i soffan sovandes över armstödet. Jag somnade av kramperna i magen av ren utmattning. Ville inte ringa honom och störa. Inte heller Danderyds förlossning. Hade ju blivit hemskickad två gånger nu. Vi tog ett bad på natten när han kom hem och gick och la oss. Jag vaknade vid halv tre att vatten forskade ut mellan benen. Trodde först att det var badvatten. Sen väckte jag en djupt sovande man som i chock insåg att kalsongerna var genomblöta. Vi åkte in och var inskrivna vid 03.49. Vi fick reda på att vi skulle in på operation runt fyratiden på eftermiddagen. Men när klockan var halv nio på morgonen var jag redan öppen fyra centimeter. Så nio rullades jag in på operation lite i chock. SMSade och mailade jobbmail inne i operationsrummet. Jag var så redo men helt livrädd för den där människan i magen. Vem var hon?
När hon 10.11 svischade förbi mig upp och ner sprutade tårarna. Hon såg ut precis som jag föreställt mig och listat ut från ultraljuden. Så länge som vi väntat, längtat, önskat och nu var hon äntligen här i inte bara i 2D utan i full dimension.
2675 gram liten sparv landade på mitt bröst och började suga direkt. I det ögonblicket vändes hela livet upp och ner och blev sig aldrig sig likt igen.
Ibland glömmer man när man har en skrikande otröstlig tremånaders klockan halv fyra på morgonen hur länge man egentligen väntat på det där skriket. För ett år sen kunnat betalat vilket pris i världen för det.
Då blir det inte så jobbigt. Jag antar att man gör allt hur stort eller litet man vill. Man glömmer fort men man minns ändå allt från den resan.
Vilken fin berättelse. Tack för att du delar med dig.
Så vackert och skört på en och samma gång. Jag har precis fått missfall i vecka 13 och sorgen kommer och går. Vissa dagar känns närmast panikartade och andra har jag nästan glömt bort att jag var gravid. Vi ska försöka ganska snart igen. Är så klart livrädd för hur det kommer att gå. Kan bara hoppas att även vi får uppleva er lycka med ett friskt och vackert barn till slut.
Åh herregud vad jag berörs och gråter när jag läser det du skrivit. Så fint och så naket. Vill skriva en massa saker men kommer inte på något alls just nu. Ber om att få återkomma. Så länge; Kram!
Jag är gravid för tredje gången sen december (v. 6+2). Oron, troskontroller, mår jag lika illa som igår, ömmar brösten lika mycket kontroller också. Går bara o väntar på att allt ska ta slut även denna gång, samtidigt som det ibland känns som det kan gå vägen. Så skönt att läsa att det inte bara är jag utan andra har det som mig. Tack 🙂
Så härligt att ni fick er Penny till slut! Fint att du skriver så öppet om detta konstigt nog tabubelagda ämne, missfall och barnlängtan!
Jättefint skrivet! Kan bara hålla med dig om den där oron. Har fem missfall i bagaget varav ett utomkveds. Det var hemskt och vi gav upp hoppet, men nu sitter vi här med två fina flickor och glädjen är total. Nog är man trött ibland, aldrig hinner man med det man planerat sedan nummer två kom, men det är så värt det. Hela resan är som en transformering, från partytjej till mamma. Man är samma person, bara olika prioriteringar.
Kram på dig Anitha! Hoppas hösten blir bra!
Det där med att kolla trosorna i tid och otid..
Det gör jag nästan varje månad, senast i ett stort varuhusgarage..Skadad, men det blir man efter 5 år av IVF.. Hoppet är det sista som lämnar en har jag hört!
Gillar dig och det du skriver!
Stor kram Caroline
Väldigt berörande o väl skrivet!
Vilken underbar text!
mmm min sambo (om om 3v make och om 4 månader far till mitt barn) satt förra sommaren med lilla bryggradion bredvid oss och grät floder till Batras sommarprat. Visste inte vad vi skulle ta oss till, så mkt känslor.
Så vackert Anitha .. jag läste Calles blogg först men han nämnde att du också hade din version nedskriven här. Båda upplevelserna är så vackra och kärleksfullt beskrivna av er båda, så fastän jag ligger sjuk hemma så blev jag visserligen rörd av allt men också så himla glad att det gick bra med lilla Penny och att hon har fått en så fin mamma och pappa som båda älskar och inser hur mycket detta lilla knyte skall älskas och tyckas om … och som betyder allt .. var rädda om er alla tre
Sätesbjudning .. mitt första barn, en dotter , nästa blev en kille, men tjejen, som alla tjejer, var stökig och låg i ett sätesbjudningsläge .. och hon var fullstor då. Detta var 1976 och då vände man inte på bebisarna i magen på St Eriks sjukhus utan om måtten var stora nog .. på mamman, så låt man det fortskrida med intensiv övervakning av såväl läkare, kandidater, barnmorskor, kandidater igen och igen och igen som alla skulle ”in och känna”… efter 24 timmar med svåra värkar hade jag fått nog så jag sa till alla att sluta använda min blivande fru som studieobjekt .. vi var båda utmattade efter allt flåsande (vi hade ju båda och tillsammans gått kursen psykoprofilax och andningsteknik inne på Karlavägen/Sthlm)
och den mjuka stjärten hos den lilla bebisen trycker ju inte på lika mycket som ett hårdare huvud gör. Och som sagt, ingen vändning, inget snitt, måtten var OK .. jisses.
Nåväl .. efter min uppgivna kommentar till kandidaterna så sa man att Herrn skall skulle vila en liten stund så jag fick ett piller och ett rum och somnade …. blev väckt efter några timmar, troligen i samma skick som Calle var, efter pillret som fick mig att somna .. när en barnmorska kom in och väckte mig och sa att jag precis blivit pappa till en välskapt fin tjej och den i mitt tycke förstås vackraste bebis som fanns 🙂
Dock hade jag inte fått vara med på förlossningen vilket var upprörande i sig, men kanske lika bra, de hade ju plockat ut ett ben i taget först .. sedan stjärten, sedan resten av bålen och till sist den största biten, huvudet och armar … så det hade jag kanske inte klarat att se .. men det gick bra ..
På morgonen uppe på avdelningen dagen efter så frågade läkarna på ronden med kandidaterna och sköterskorna .. INTE hur det var med mamma och bebis … utan hur det var med fadern .. hehe
Med fadern var det bara bra .. jag kommer ihåg att jag kom på mig själv när jag lämnade St Eriks den natten/morgonen med att vissla och sjunga av lycka att ha blivit pappa till en underbar dotter som idag är 35 år, gift och har 3 egna barn .. mina älskade barnbarn ! Visst är det fantastiskt ?
Tack snälla Anitha och Calle för era fina bloggar som gjorde att jag känner mig bättre men med en liten glädjetår i ögat .. *kramisar* på dig och er alla tre
Mvh/Birdien
Vakkert skrevet! Jeg kjenner meg så igjen i alt du beskriver her og får gåsehud og blanke øyne.
Fortsatt god sommer til deg og dine!
Jag bölade med i slutet av David Batras program och nu är det väl dags igen, det var väldigt vackert skrivet om din och Calles barnlängtan och din oro under graviditeten.
Så vackert skrivet, Anitha!
Jag har läst din blogg sedan Calle länkade till den första gången, så när du blev gravid med Penny så hoppades jag hela tiden att det skulle gå bra hela vägen för er, av medmänsklighet då vi aldrig träffats. När jag sedan började jobba i Magasin 1 så blev jag glad var gång jag såg dig och din gravidmage.
Dagen då Penny föddes går ju inte att glömma. Jag läser på Twitter att ni är på sjukhuset, vi skulle haft möte och vid mötets slut kommer nyheten att lilla Penny har anlänt, jag vart så glad för er skull! 😀
Kram
Fint skrivet Anitha!