Jag funderar ganska mycket på det här med RISK. Det är det ordet som brukas och missbrukas mest just nu. Vi pratar först om ämnet och sen direkt om risken. Jag säger inte att man inte ska ta in risken i beräkningen men det får inte förta upplevelsen.
Exempel: ”Jo Indiensemestern var helt ljuvlig förutom att Daniel blev magsjuk näst sista dagen”.
Det var ju till och börja med den stora rädslan med att semestra i Indien. Så rädslan för magsjukan hängde ju som en mörk ridå över hela resan. Redo att firas ner när som helst.
Så hände det då plötsligen och det enda man minns från semestern är magsjukan.
Daniel kommer aldrig sätta sin fot i Indien igen. Det är ett som är säkert.
Om Daniel nu inte kände till den här RISKEN med att få magsjuka i Indien. Skulle han då njutit mer av semestern?
RISK måste vara 00-talets ord. Lobbyismen runt risken har verkligen slagit igenom. Idag kan vi ju i princip försäkra oss mot allt. T.o.m inställda bröllop. Så länge vi hysteriskt riskkalkylerar allt och är våra egna försäkringsmäklare. Ju räddare blir vi och ju rikare försäkring och säkerhetsbolagen.
Klart att livet är farligt men det är ju bevisligen mindre ofarligt att leva i en svensk småstad än en Sudanesisk per capita.
När jag var liten låste vi sällan dörren hemma. Nu låser vi den, gallergrinden och trycker i larmkoden. Är det mindre inbrott för det? Någon som vet fakta i den frågan?
Hur kan vi vara så säkra på att det var sämre förr när vi ännu inte sett resultatet av hur farlig plasten i PVC-flaskan är eller hur mycket strålskador vi bär omkring på. Det är klart vi lever mycket säkrare idag med direkta jämförelse av vad sjuttiotalet hade att erbjuda. Men det är ju produktutveckling, forskning och förbättring.
Vi kan inte forska i framtiden. Bara spekulera.
Kolla bara på kabelteve-debatten och Y2K. Ibland har vi rätt men många gånger har vi fel.
Det är ju faktiskt risktagarna som sätter agendan för framtiden. Bara för att man vågar något behöver man ju inte bli dumdristig. Sunt förnuft brukar räcka länge och väl.
Vad är det man brukar säga. ”Ingenting försvinner allt bara byter plats”. Så jag brukar i alla fall tänka på att inte vara så rädd för döden så jag aktar mig för livet självt.
Utan att för den delen leva på kanten.
Hej Anitha,
intressant text men slutsatserna vacklar tycker jag. Det är klart att vi kan sia om framtiden utifrån vilka framsteg vi gjort hittills!
Har du hört statistikproffset och läkaren Hans Rosling tala? Han är den som med skärpa säger att det är bättre nu, inte förr, med hänvisning till global statistik kring hur länge vi lever och i vilket skick. Generellt mår vi så oerhört mycket bättre, lever längre, dör mindre i barnsäng osv än på t ex 1950-talet. Men lungcancer hos kvinnor ökar stadigt (fler röker bl a ), liksom bröstcancer. Medan magcancern, som tog min farfar och pappa, har minskat – vi äter vida mycket bättre nu och vet mer om fibrer och grönsaker än för femtio år sedan.
Hur vet vi det? Jo, någon har berättat om riskerna med ensidig kost osv. Tack för den infon säger jag, och skivar upp en morot till.
Om jag vet att de flesta bebisskador sker vid fall från skötbord är det väl busenkelt för mig att bejaka den infon och göra något åt det? Eller om jag förstått att ”barn till rökande mödrar får en sämre lungfunktion och drabbas av fler infektioner i de organ som har nära kontakt med luftvägarna, som öron och lungor, effekten är särskilt stor upp till två års ålder”, (Socialstyrelsens Folhälsorapport 2009) – är det väl en baggis att skippa det för barnets skull?
Inte behöver jag bli upprörd över att informationen når mig, kränkt över att någon använder ordet risk?
Utbildning och kunskap är nyckeln, och såklart en trygg miljö med mycket kärlek. Men kärlek och kunskap står inte i motsats till varandra, som somliga härinne tycks mena. Snarare tvärtom, visar vår historia.
Överlag gäller att barn till socioekonomisk mer utsatta familjer med låg utbildning dör mest från spädbarn till ungdom. Lågt utbildade och unga föräldrar ammar kortare tid, blandar upp med ersättning eller ammar inte alls, röker mer både före, under och efter förlossningen, utsätter barnen för mer våld och får fetare barn.
Jobbig men nyttig läsning för alla som tycker att ”det är enklare att leva på, använda sunda förnuftet (det sunda förnuft som ser olika ut beroende på vem du frågar) och inte veta så mycket”.
Det synsättet tycker jag är en skymf mot alla som jobbat i århundraden med att höja vår folkhälsa. De som verkligen satt agendan för framtiden (inte bara risktagarna som du skrev) genom att tala om hur vi förlänger livet och förhöjer hälsan. Ingen av oss härinne skulle nog vilja vakna upp 1860, 1940 eller ens 1970 i morgon, med de villkor som gällde då.
Sedan Coco – det är tufft det du beskriver. Jag blev sådan mycket mer sedan jag fick barn. Ödessymfonierna ringer i öronen när man sätter sig bakom ratten. Jag tror dock att den våndan kommer inifrån mer än från verkliga fakta. En slag generell levnadsoro/dödsångest. För mig hjälper det faktiskt att bli lite siffernörd, och tänka var de verkliga farorna ligger enligt statistiken. Inte i att folk tappar barnvagnar i nerförsbackar stup i kvarten, som jag hade ångest över under spädbarnstiden. Det hjälper mig att tänka att hjärt-ochkärlsjukdomar slukar långt fler liv än överfallen i buskagen. Därför försöker jag hålla vikten och ger jag mig ändå ut på min stavgång i kvällsmörkret. Så¨att hjärtat får slå några extra slag för att kanske leva lite längre, med och för mina barn.
Kanske låter det präktigt, men det är jag inte. Det är en slags strategi för att bena upp och hantera vardagens alla verkliga och overkliga risker. Och möjligheter!
Oj, detta blev långt, sorry! Som sagt bra ämne. Oro behöver inte kväva oss, risker inte krympa oss. Visst ska vi leva och njuta, det är så självklart – men se ordet risk som en nyckel till livet istället.
Tänker jag.
Kram i sommarvärmen!
kabelteve-debatten?
Vi svenskar är nog räddast av alla.
Kanske lever vi längre pga det.
Vi missar nog mycket i upplevelser och nuet för vi oroar oss alltid. MEDIA skrämmer upp oss dagligen med nya rapporter. Dig och Amanda är roligast att läsa.
Anitha, du maste lasa boken i trygghetsnarkomanernas land, den ar helt underbar nar det galler detta amne! Kram Linda
Hej! Jag går Risk- och Krishanteringsprogrammet på Mittuniversitetet i Östersund och inom riskanalyser brukar man prata om ”The white male effect”, en medelålders vit man vars riskperception är låg, ingenting kommer hända dem eller några nära och kära. Svenssons har ofta den uppfattningen, att cancer/förödelser/bränder osv. Händer andra, ej personen i fråga, vilket känns väldigt motsägelsefullt till dagens samhälle, som du nu beskriver det med ökad säkerhet, försäkringar osv. MVH Cissi
Det var den länken (som Anna har skrivit om) jag tänkte att du /ni skulle läsa, men jag glömde klistra in den i min kommentar. 🙂
http://fredrik.cafe.se/personligt-meddelande-2/?show=comments
Har ni läst det här blogginlägget? Om inte, gör det.
http://fredrik.cafe.se/personligt-meddelande-2/?show=comments
Läs den här texten.
Fantastiskt bra!!!
Eller hur?
/Eva (som har en nybliven 1-åring)
Man ska inte lita på det sunda förnuftet. Bara dårar som gör. Kloka människor söker kunskap. För sunt förnuft är ju bara våra egna erfarenheter, vad det sunda förnuftet säger till dig är inte nödvändigtsvis det det säger till mig, och tvärtom.
Verkligen sant. Bra skrivet. Men det heter ”färre inbrott”, inte mindre (om du menar färre i antal alltså, vilket jag antar). Mindre/större, färre/fler
Kram fr bajserwajser
Åh, vilket bra inlägg. Tänker ofta på det här själv och när någon börjar gå överstyr med risker hit och dit säger jag alltid samma sak; ”Ja, det är ju ingen idé att vi lever när vi ändå ska dö, lika bra vi lägger ner på en gång.”.
Eller så kan man njuta av livet!?
Bra skrivet & här har du ju ett ämne till nästa krönika! Ärligt talat var den där sista krönikan inget vidare, den röda tråden om total förnedring försvann..?
Coco jag känner verkligen igen det du beskriver. Det är väl någon kombination av panikångest/dödsångest. Förr när jag led av det som värst brukade jag alltid tänka när jag satt på tåg och bussar att ”vem skulle ringa ambulansen om jag bara föll ihop av hjärtstopp eller nåt?”, ”vem av dessa människor kan hjärt och lungräddning om det skulle hända mig något?” osv. När det var väldigt få människor omkring mig ute så kunde jag tycka det var jobbigt eftersom ingen kanske kunde rädda mig OM det skulle hända något.. ja. Jag kunde liksom sitta och bedöma om jag trodde att människor var kapabla att rädda mig eller inte. Det är väldigt jobbigt. Men nu har det försvunnit rätt mycket.
Ja sunt förnuft brukar räcka länge. Självklart har man en säker bilbarnstol och låter inte barnet sitta utan bälte för det är klart att man vill minimera de risker man kan. Däremot kan man inte isolera sig heller av rädsla för då missar man mycket glädje i livet. ”Tänk om” är ett ord som är ganska utslitet. Under hela tiden jag försökte skaffa barn bokade jag inte en resa för tänk om jag blir gravid och mår illa och hela resan blir förstörd. Vi hade kunnat gjort många trevliga resor på sju år kan jag tänka så här i efterhand. Nu har vi två barn och då är jag rädd för att resa i fall något ska hända istället. Bra inlägg, jag förstår precis vad du menar.
Dem gånger jag blir rädd för döden är när jag ska flyga eller när jag blivit så pass sjuk att jag varit tvungen att besöka sjukhus, och även stanna där. Det är då jag kommer till insikt att jag faktiskt inte är odödlig.
I Augusti ska jag flyga till Dublin, och redan nu får jag ångest lite då och då. Vissa jag känner tar inte min rädsla på allvar, vilket känns lite kränkande.
Jag VET att flyga är det säkraste sättet att resa, men jag tror inte på det när jag väl sitter där då jag faktiskt måste sitta där hela resan och kan inte avbryta när det blir för läskigt. Kan det vara en kombination av ett slags kontrollbehov och min höjdrädsla? Jag vet inte. Det jag vet är att jag inte kommer tillåta min flygrädsla hindra mig från att resa och utforska andra länder. Jag menar, det finns ju en del tabletter som kan hjälpa mig på vägen om inte annat.
Hej,
Bra blogginlägg som jag antar kommit till av de senaste inläggen om rökning.
Tycker att du borde försöka se på saken lite mer nyanserat. Självklart kan man inte vara försiktig med allt, då kan man ju inte göra något.
Men utvecklingen går framåt, och vi vet mer idag än igår. Tex att om barnet sitter i bakåtvänd barnstol så minskar risken att dö vid en kollision med astronomiska mått. Varför ska man då tillåta att barnet ligger i bakrutan? Med det inte sagt att man inte kan få ligga i bakrutan om man åker en kort tur i närområdet eller liknande.
Jag menar att vara ”lite” rädd för döden, både för sig själv och sina nära och kära bara är hälsosamt. Däremot är inget som går till överdrift nyttigt.
Precis som Ida har jag också helt plötsligt utvecklat en enorm rädsla för döden. Förr var jag spontan och likgiltig inför det mesta. Tog risker och tänkte ”händer det så händer det. Då är det väl meningen”.
Kom på mig själv igår med att pusta ut när jag kom in i lägenheten. Jag tänkte att jag var trygg nu, här är jag odödlig.
Jag har rökt i flera år och efter debatten här gick jag till parken utan cigaretter förut. Det är sensationellt för en storrökare som mig. Jag får skuldkänslor för mitt rökande av kommentarerna här.
Tänker på alla värdsresor jag gjort och istället för att minnas det fantastiska i det så tänker jag att jag lika gärna kunde vara död idag. Jag blir rädd när jag joggar och inte möter andra människor för vem ska se mig om jag faller ihop? Vem ska ringa SOS!? Och om någon ringer SOS kommer jag överhuvudtaget ens FÅ en ambulans? Och jag vill absolut inte skaffa barn för jag kommer vara livrädd för att låta dom gå själva till bussen.
Usch, sån har jag aldrig varit innan. Hur ska man vänja sig av med all oro kring risktänkande? Bra ämne.
Word
varför ska man ta det osäkra före de säkra?
Hej Anitha!
Läser dig blogg dagligen och tycker att du är helt fantastisk.
Så himla bra att du skriver om detta, jag har kommit in i en fas där jag är rädd för ALLT pga rädslan för döden.
Jag måste verkligen lära mig att njuta och inte ”akta mig för livet”. Jag ska åka till Thailand i December och det blir en flygresa på typ ett dygn och sen ska vi bo vid en strand, och jag har lovat mig själv att inte tänka på alla stora faror utan bara njuta, för vad som än händer så kan jag inte förebygga det med rädsla.