Jag tror rent generellt att det kanske är bra för ens person att gå på några rejäla smällar–utmaningar i livet. Det som inte stjälper en stärker en, är väl ett ganska bra talesätt på ämnet. Men hur länge kan man claima sitt förflutna? När kan man sluta kapitalisera styrka på gamla svagheter? Jag tror det är ohyggligt svårt att ha en nyanserad distans till det. Då det en gång format och sporrat en.
Men det blir tillslut blir det kväljande när man koketterar med det. Likt att man köpte in sig på en expedition till Nordpolen för att komma hem en erfarenhet rikare. För vem gör man det här måste man fråga sig innan man reser. För att kunna berätta en bra historia eller för att man vill utmana sig själv? Är anledningen den förstnämnda då blir lätt en styrka till en svaghet.
Exempel, när höginkomsttagare odistanserat diskuterar politik utifrån sitt förflutna som arbetarklasshjälte. Att det alltid kommer på tal utan efterfrågan när personen ska på något sätt introducera sig själv eller tvingas ta ställning. Eller som ”feministen” som bara har killkompisar. Inte för att tjejer är jobbiga, bara för att hon och killar pratar samma språk, dom är mycket enklare att umgås med.
Det behöver inte heller alltid vara verbalt. Det kan vara små tecken. Ett smycke eller ett T-shirttryck etc. Något som vittnar om en historia. Likt ett ess i rockärmen att ta till när det behövs för att göra sig intressantare. Men egentligen är personen ifråga som den som sprang snabbast från brottsplatsen utan att hjälpa andra nödgade och grät ut i tidningarna om hur hemskt allt var.
Personen är den som blir mest obekväm när denne träffar ett gammalt spöke från förr i ”rätt sammanhang” och denne någonstans kan avslöja den verkliga historien. Det blir för nära då. Det blir för geggigt. Alla har vi gjort det eller gör det.
Så är det för mig när jag (vilket händer sällan nuförtiden) nämner att jag fick cancer för sex år sedan. Kletigt och kladdig känns det då. Som att jag säger det enbart för att människor ska förstå att livet inte varit en räkmacka för mig. Ett koketterande från min sida med en erfarenhet som var överjävlig och som jag inte lärde mig ett dugg av. Och jag antar att jag har exploaterat den erfarenheten under de här sex åren som gått för att få uppmärksamhet. (usch för självinsikt 😉 ) Efteråt känner jag mig smutsig.
Känns som en massa fina ord staplad på varandra. Men jag förstår inte heller? Tycker inte dina exempel hänger ihop riktigt… Kan du förklaravad du menar med inlägget, vad är budskapet?
Att man inte ska måla upp en personlighet man inte har?
Äsch, säkert bara jag som ärdum i huvet…
Jag tror jag vet vilken typ av människor det är som blir ”internet troll”. Det måste vara den där avundsjuka ungen i kvarteret, den som alltid ljög och stal prylar(andras leksaker) Den där lilla, utstuderat elaka ungen, den som ingen ville leka med tillslut… Ja, hon/han som var hur trevlig som helst mot ens föräldrar, men som var en riktig ögontjänare egentligen! Så fort föräldrarna var utom synhåll åt hon/han upp ens lördagsgodis och klippte håret av den nya Barbien. Det är DOM människorna som växer upp till internet troll! Verkar trevliga och normala på jobbet, sen åker dom hem och hatar anonymt på olika bloggar, din t.ex.! Dom har slutat sno dina dockor… Men som vuxna är dom ist. avundsjuka på dina nya kläder, ditt vackra barn och din karriär. Måste va så! 😉
Anitha, jag hoppas du inte tar åt dig av troll-tramset jag ser i några av kommentarerna. Du är lite för smart tyvärr. Och klok Och lite för lycklig. Det retar skiten urvtrollpackorna. Bra skrivet tycker jag. Som vanligt! 🙂
Det här har jag tänkt på så många gånger. Känner en del folk som håller på sådär, och är nog en av dem själv. Framförallt visar det att man känner sig tråkig som den man har blivit, och måste fylla ut sin identitet för att bli mer intressant.
En grej som verkligen får mig att plocka fram den där sidan är när saker man själv gjorde för 10 år sedan plötsligt blir hippa livsstilsmarkörer. Typ som att ha cykel som sitt huvudsakliga fortskaffningsmedel, eller baka med surdeg, eller köpa alla sina prylar och kläder ”vintage”. Själv har jag gått vidare och har inte tid med det där, men jag måste ändå droppa att jag höll på mycket med surdeg 1998 bara så att folk ska fatta att jag är lite hipp innerst inne. Jobbigt, önskar att jag bara kunde låta bli!
Du har helt rätt.. Det verkar ibland som att folk vill identifiera sej med eller ursäkta sej genom mycket som hänt i deras förflutna och det kan ju vara bra i vissa fall, men kan bli oerhört destruktivt när det är något dåligt man håller fast vid.
Jag har gått igenom mycket i mitt liv, både tufft och härligt, men mest tufft. Vissa saker har varit för jävliga, men allt som hänt mej har ju lett till den jag är i dag och den person och det liv jag lever är jag skitnöjd med, så varför älta eller identifiera mej med det dåliga?
Samma med det som är bra. Det vet jag ju själv, det finns där. Inget jag behöver skylta med om inte någon frågar.
Jag förstår inte budskapet i den här texten. Det är synd, för jag tror det är intressant. Snälla Anitha, kan du inte lägga ut texten lite mer så att alla vi felanalyserande idioter förstår?
Haha, bravo PO!
Jag tror inte jag förstår sammanhanget, knappt orden faktiskt i detta inlägg. Eller så är det bara dags att gå hem för dagen.
Jag fattar inte vart du ville komma med denna text, eller så är jag extra trög idag….
Du har helt rätt! Ungefär som när man hör historier om en väl bemedlad familj som av olika anledningar måste ta in på ett sunkigt motell och genast skriver skit om de andra som bor där fast de inte har en aning om hur de har de egentligen.