Jag minns hur överladdad man var. Vi skulle på semester till Västkusten och bo i det där medelklasstrendiga lilla huset på hjul. Det här var sommaren 1984. Våra grannar hade en. Våra vänner. Nu även vi. Husvagnssemester. Första dagen på stora Industrisemestern gick startskottet för snigelracet.
Jag hade packat i över en vecka. Mamma hade sagt att jag hade en enda resväska till att packa ner kläder och leksaker i. Så jag skulle välja med omsorg. Där och då var My Little Pony stallet borträknat. Några enstaka hästar och Barbie med ombyten fick kompensera för det ”inställda ridlägret”.
Jag bar en turkos skjorta a la Richard Herrey, ballongkjol och sandaler med guldremmar när vi åkte. I bilen fanns det extra batterier till min en Freestyle i vitt med orange hörlurar i stål och skumgummi från Sony. Låtlistan bestod av noga utvalda köpe-kassettband med diverse Melodifestival-hits och inspelningar från det nya musikprogrammet Tracks i P3. Vi skulle till en Husvagnscamping utanför Varberg så jag hade säkrat upp med sju timmars musik minst. Det var fler än vi som hade tänkt spendera semestern på hjul och vi var framme efter drygt tio timmar. Då E18 fylldes av svärande pappor och bilar med rullande semesterboenden.
Vi hade en ganska bra plats på campingen. Nära kiosken, havet och lekparken. Det inbjöd till massa föräldrafri tid. Det fiskades krabbor, handlades tioöres i olika kulörta smaker och bräcktes rekord i att snurra på räcket i lekparken. Var det dåligt väder spelade man Finns i sjön eller ”Kotte” Snart blev dekadensen tråkig så nu var det dags att utforska de övriga delar av campingen. Längst bort så tältade man.
Linda en jämnårig tjej från lekparken bodde där man tältade med sin mamma och lillebror. Hon hade den bästa semestern i sitt liv sa hon. Fast det var jobbigt när det regnade för då blev det blött i tältet och då grät mamman. Jag förstod aldrig varför. Linda ljög ganska mycket. Hon var väldigt rolig fast hon ljög. Men det förstod man först efter ett par veckor då samma historia berättades igen men med ett annat avslut. Hon blev liksom arg om man frågade om inte pappan VAR flygkapten som hon hade sagt sist. Hittills hade han varit kapten för de flesta farkoster och det var därför han inte kunde vara med på semestern.
Linda gillade att äta middag med oss i husvagnen. Hon älskade min mammas pannkakor till pappas förbannelse. Då det luktade pannkaks-os till dagen efter. Så snart blev det inga mer pannkakskalas. Men Linda hängde allt mer hos oss ändå och hennes mamma var alltid ganska kort i tonen och ansträngt trevlig när hon hämtade ”hem” henne. Och då Linda grät ibland. Jag tyckte så synd om Linda som skulle behöva bo i tält med sin elaka mamma.
Linda började låna mina kläder och leksaker och när jag ville ha tillbaka något så gick det inte just då. Till sist blev de här ”lånen” hängande som ett mörkt regnmoln över vår vänskap och jag började ljuga för mina föräldrar om vart sakerna var någonstans. Jag hade glömt dom och tappat dom lite överallt. Jag och Linda umgicks allt mindre och jag såg henne på avstånd fiska krabbor tillsammans med andra campingbarn med mitt krabbset. Jag satt nu mest i husvagnen och la patiens med mig själv. Tills min mamma en dag såg Linda på lekplatsen i mina guldsandaler och ballongkjol. Mamma blev rasande då hon förstod hur det hängde ihop. Hon tog Linda i armen och gick med henne till hennes och mammas tält. Där fanns en hel ICA-kasse med mina saker blandade med andra Barbie’s, hopprep, Freestyles och kläder. Mammorna pratade allvarligt och länge. Linda fnissade plirigt under sin blonda lugg och kallade mig för skvallerbytta. Jag var mest sur men kände mig dum.
Linda sågs allt mer sällan till vid lekparken och jag blev kompis med en Camilla från Karlstad. Vi hade exakt likadana husvagnar och hon bodde tvärs över oss på ”campinggatan”.
En regnig dag på väg in till Varberg såg vi Linda och hennes familjehalva stå och vänta på bussen med tältet på ryggen. Lindas lillebror grät och hon själv stod lite längre bort och kastade stenar i en vattenpöl.
Jag sa när vi passerade dom att jag hatade Linda, att hon ljög och snodde saker och det sa dom andra barnen på campinglekplatsen också. Mamma sa att det var synd om Linda. Jag blev arg på mamma, hur kunde hon ta henne i försvar hon som var en tjuv. Mamma sa ju att man inte fick stjäla.
Mamma berättade att Linda inte hade någon pappa egentligen och att hon och hennes bror hade bara sin mamma som tog hand om dom. Mamman jobbade som kassörska på en matvarubutik och de bodde i en sämre förort till Göteborg. På den knappa lönen hon tjänade skulle hon betala för både Linda hennes bror och henne själv hon. Men det räckte inte så hon fick lite stöd från Socialen. Hon hade sparat hela året för att ha råd att åka på semestern och tälta. Och varannan dag regnade det. Nu hade hon gett upp. Hon måste jobba igen för varje dag det regnade blev extra dyr för då var de tvungna att hitta på massa aktiviteter eftersom de inte kunde sitta i det blöta tältet.
Jag längtar så otroligt mycket till vår Gotlandssommar. Jag tänker på alla våra barn och vilken underbar tid de kommer ha där år ut och år in. Som att semestra i Bullerbyn.
Förr förra sommaren när vi var där så bodde vi på vandrarhem en natt. Då det var fullbelagt på närliggande hotell. När vi ”checkade in” satt det en ”Lindafamilj” där och tittade på TV i allrummet. Det var då jag kom ihåg och att tänka på Linda och hennes mamma. Sen jag själv fick barn tänker jag på dom ganska ofta. Jag blev så glad när jag läste om det här och ska nog göra något åt tanken i år. För alla har rätt till fina sommarminnen. Dom lever man nämligen väldigt länge på.
Förklara gärna vad du menar med ”familjehalva”. Hoppas du inte menar att man bara har en halv familj om det är en vuxen och inte två?
Folk som ljuger, förstör och frestar på tålamodet ser inte på gemenskapen som en gåva och den gemensamma utmaningen i livet.Är man själv inte läkare eller kan trolla vill man helst undvara dessa individer på bästa möjliga vis.
Dom får väl ty sig till de sina,,,,,, ,där det tyvärr oftas utvecklas till kriminallitet på olika nivåer .Det kallas det fria livet,roliga och händelsefulla livet på andras bekostnad
Dom anpassade och dom oanpassade i samhället
Dom som är avundsjuka på borgarna deras fruar deras hem och familjer
Det är något väldigt drygt i din avslutning. Den förstör hela texten som för övrigt är väldigt fin. Det blir väldigt mycket översittarstil över hela dig när man läser sista stycket.
När man läst sista stycket tänker man tillbaka på den tidigare delen av inlägget och då känns allt som tidigare skrivits i inlägget väldigt oäkta.
Tack för ert fantastiska arbete och … Denna blogg är en riktigttrevlig överraskning! Fortsätt med det goda arbetet!
Du har så rätt i det du skriver. Något man helst inte vill inse förekommer, gör faktiskt det i närheten av oss själva.
Min pojkvän anordar själv ett idrottsläger för barn som inte kostar speciellt mycket, men där det tyvärr sker avhopp pågrund av att föräldrarna inte har råd med avgiften som de hoppats kunna skrapa ihop till in i det sista. Som tur är har han ett stort hjärta och låter dessa barn vara med ändå. Kanske fuskar en del, men det är det värt om ett barn får gå på lägret som annars inte haft möjligheten.
Mycket bra skrivet! Du är en inspiration.
Och ni med offerkoftan på. Ge er. Anitha lägger fram ett förslag till att visa medmänsklighet och ni letar fel i texten. När gjorde ni senast nåt i samma klass?
Ingela: Det är väl ingen som påstår att man är en dålig mor för att man är fattig? Tyckte faktiskt att Lindas mamma framstod som någon som kämpade hela året för att göra nåt fint för sina barn. Det är väl inget fel att uppmuntra medmänniskor att hjälpa dessa familjer när det uppenbarligen behövs ett litet pengatillskott här och där?
Mvh/Lött
Åh, jag har kört runt och bott på många mysiga vandrarhem på Gotland! Det behöver inte betyda att man har det knapert, men kan vara enkelt på sommaren när man har barn med spring i benen.
Lindatyper som ljuger och förskönar har vi väl alla träffat. Hoppas din Linda hette något annat i verkligheten.
Fint initiativ. Hoppas det dövar lite av det dåliga samvetet över familjens moderatröster.
ORKA LÄSA!!!
Men bara för att man är fattig behöver man inte vara en miserabel, arg och ”trashig” mamma. Man kan vara ett fattigt barn till en ensamstående mycket lycklig mamma. Eller kanske ett fattigt barn till två konstnärer som försöker försörja sig på sin konst.
Det kan vara en harmonisk familj som har det svårt ekonomiskt. Jag tycker att det lätt blir väl mycket kliché om man förutsätter att fattiga barn = barn som till varje pris vill slippa ifrån sin ensamstående bittra, arga mamma. Det finns inga likhetstecken mellan fattigdom och dåliga föräldrar. Man kan mycket väl vara en mycket engagerad och kärleksfull förälder trots att man är fattig. Det är den ekonomiska situationen som är svår.
Varför definierade du familjen på vandrarhemmet som en ”Lindafamilj”? Varför valde du att precisera att hotellet var fullt och att ni därför var tvungna att ta in på vandrarhem? Du får det att låta som att det är långt under din värdighet att ta in på vandrarhem – att det är lite sämre familjer som gör det.
Vilka barn tror du är lyckligast? De barnen vars föläldrar är livrädda för att uppfattas som sämre om de inte tar in på flottaste hotellen – där yta alltid kommer i första hand. Eller de barn vars föräldrar tycker att det är helmysigt att semestra på vandrarhem eller i tält, där yta är ganska trist och där gemenskapen är viktigast?
Min poäng är alltså att man köper inte lycka för pengar. Hur rik man är säger heller ingenting om vem man är som förälder.
En väldigt fin text Anitha! Men jag måste bara tillägga – bara för att en familj bor på vandrarhem och inte har råd eller väljer att lägga sina pengar på ett fint hotell behöver ju faktiskt inte betyda att de har det fattigt och eländigt. Bara en tanke…
Åhh, i början skrattade jag så åt din text eftersom jag kände igen mig. Men sen fastnade liksom skrattet i halsen.
Du skriver dock underbart!
Fint skrivet Anitha, mer sådana här inlägg!
Majblomman är en bra förening att stödja!
Anitha – du skriver fantastiska texter! Vile bara säga det.
Valdigt fin text, Anitha! Jag har ocksa stott pa ett par Lindor i min barndom (och ett fatal i aldre alder!), men saklart forstar man mer nu an da. Hemskt att det var sa, och annu varre att fortfarande ar sa till och med i Sverige. Vill inte ens tanka pa hur manga det kan finnas har i England.
I vilket fall som helst, grattis till Penny, jag ar saker pa att hon kommer bli uppfostrad pa ett utmarkt satt!
Och, som jag skrevi Calles blogg, angaende det har med hudfarg Jag har afrikansk mamma, svensk pappa. Jag var nastan blond och vit i hyn nar jag var ung, mamma fick manga blickar som speglade ”hon maste vara barnflicka”. Mitt pigment borjade utvecklas, hade brunt har runt 4-ars aldern, och borjade fa morkare hy runt 8-9. Och nu ganska konstand ”solbrand” och morbrunt har, sa nu far pappa blickar ”hmm, ar det verkligen hans barn?”. Sa gener gor lite hur de vill =). Synd bara att folk inte ar sa palasta. Men det ar bara att ignorera
Det var en valdigt fin text, fick mig att tanka pa liknande situationer fran min egen barndom.
Jag träffade också en Linda en gång! Det var under en campingsemester på Öland som hon helt plötsligt dök upp på lekplatsen och vi började leka. Hon ljög också något fruktansvärt, hon frågade först vart jag bodde och vilken skola jag gick på och hävdade att hon också gjorde det, vilket jag dock visste att hon INTE gjorde då jag är från en miniby och gick på en väldigt liten skola där alla kände alla. Hennes pappa satt hela dagarna utanför deras jättesunkiga husvagn och drack öl och vart mamman var vet jag inte riktigt, tror inte att hon var med ens. Stackarn började hitta på allt mer och mer och till slut orkade jag inte med henne mer, hon var oartig och tog saker för givet och det blev riktigt jobbigt i längden. I efterhand önskar jag att jag hade förstått där och då hur det var med henne. Hennes pappa var riktigt läskig… vettefasen vad som egentligen hände mellan dem…
Jag börjar gråta när jag läser vad du skriver och när jag läser artikeln i aftonbladet. Det gör ont i mig att det finns de som har det så. Sedan jag själv fick barn så reagerar jag så mycket mer på allt sådant för nu handlar det inte om bara mig längre. Jag kan leva med att jag får det dåligt men jag kan inte leva med att mina barn ska ha det dåligt. Men visst är man så illa tvungen så är man. Mina barn ska aldrig behöva ha dåligt samvete för att de har det bra men jag vill att de ska veta om att alla har det inte lika bra och man kan hjälpa andra om man har möjlighet. Ingen kan göra allt men alla kan göra något brukar jag försöka tänka. Apropå Varberg så var vi också där väldigt ofta och kampade på 80-talet. Jag minns krabborna och maneterna och första gången jag smakade glassen Pop Up, det var vid varbergs fästning.