Jag läser alltid DN:s ledare. Jag tränar tre gånger i veckan och vad som gör mig lycklig är mitt jobb och min familj. Jag är den i kompisgänget som står för alla galna upptåg. Jo, det går bra nu.
Frasen ovanför betyder inte att personen i fråga ljuger. Men den kanske glömmer bort att den läser fem nummer av Klick mellan varje ledare. Den kanske tränade tre gånger i veckan för ett år sen. Prioordningen arbete och familj är ett ständigt ok och dåligt samvete över tillkortakommanden i båda rollerna. De där galna upptågen är det ingen annan i kompisgänget som ens märkt av. Det går bra nu, visst! Men kontokortsfakturan ökar i takt med ju bättre det går så egentligen är det lika bra som sist. Varför säger man då så? För att man själv upplever sig den personen man nämner och absolut delvis är.
När jag jobbade med marknadsföring fick vi lära oss att ens självbild sällan överensstämmer med sin egen eller andras uppfattning om sig själv. Vi är så otroligt bra säljare när det kommer till oss själva. Man har hittat en identitet såklart och ”läser bara annonserna i det id-fönstret”.
Finns det något ord vars innehåll är mer nött i kanterna än förebild? Finns det något svårare att leva upp till? Finns det några sk. förebilder som inte visar sig vara förljugna krakar? Antingen har man haft ett management i ryggen som skapat ett medialt alterego som man inte mästrar och kan leva upp till. De sk. ”falling downs:en” ser man ju hela tiden. Eller så är man bara är en allmän självbedragare som exemplet ovan. En ganska fattig palett med bara toner i Magenta. Livet är så mycket mer sprakande än så. Synd att utelämna de övriga nyanserna.
Jag älskar det sköra. Felen. De är så bräckliga och dyrbara. Det sitter så långt inne så det är det ädlaste någonstans.
Att våga och kunna berätta precis som det är är nog den svåraste uppgift som finns.
Nähe. Just nu är min dotter så ”stenad” på mjölk som hon somnade precis i sin egen uppkastning på kudden. Det är väldigt gulligt men det påminner även om en hel del om en heroinist in action .
Supermysig bild! Gulligt att ni ligger likadant <3
Finaste bild jag sett! Kram
Du har så rätt i det du skriver. Att sedan förstå att man inte är den man i hela sitt liv övertygat sig själv och alla andra om måste vara en enorm omställning. Även
Om vi kanske inte är allt för långt borta från anonnsen?! Dock så är ju förebilden och vår självbild ofta samma sak och utan någon sådan så skulle vi nog aldrig sträva att bli den vi inte är, bättre (enligt oss själva) och utvecklas.
Du skriver bra Anitha. Däremot hade jag lite svårt att hänga med i vilka typer av förebilder du pratar om. Jag tänkte först när jag läste inlägget att mina förebilder ser inte ut så, mina förebilder är istället kvinnor (eller för all del män, ”tyvärr” är mina förebilder endast kvinnor) som vågar stå för just det sårbara. Att allt inte är så satans perfekt hela tiden. De ”perfekta” människorna lämnar jag åt sidan och kallar dem inte för mina förebilder. Men tänker du på endast kända personer när du säger förebild? Att i och med att dem syns utåt automatiskt blir förebilder. Lite så eller?
Sedan tänkte jag på detta ”När jag jobbade med marknadsföring fick vi lära oss att ens självbild sällan överensstämmer med sin egen eller andras uppfattning om sig själv.” Det stämmer nog (antagligen eftersom du själv arbetat med det) men jag tänker lite på mig själv när jag läser detta, att ofta kan man ha en självbild som är mer negativ än vad andra ser det som. Man känner att man inte duger etc etc fast utåt sett vänner kollegor osv tycker man är toppen? Så självbilden kan ju vara felaktig även åt det håller.
tack för bra blogg
Ja det är sant, jag liknade alltid min son vid ett litet fyllo. Jollrade, kräktes i tid och otid och kunde plötsligt somna på golvet.
Haha… Tycker att bilderna är skitroliga… När du försöker likna Penny. Superkul! 😛
Det är så himla sött när armarna inte når längre än till hjässan, och knappt det. Gos!
You don´t look stoned..!
No you´re stunning !!!