Tack fina läsare för denna energiinjektion! Det var precis vad jag behövde. Ni är så jävla bra. Som riktigt bra vänner. Som sluter upp bakom en och stöttar och ger stärkande ord och kloka råd.
Era ord och lite rekreation. Morgonen inleddes Stockholm Pilates Center där jag fick träffa instruktören Sara som kollade hur min muskulatur i buken såg ut och la upp ett träningspass jag kan köra på Gotland i sommar. Mina övre magmuskler är delade så jag får lugna mig ett tag med ”plankor” och grejer. Ska visa mina övningar senare. Stockholm Pilates Center är experter på att återuppbygga förlösta magar och det bästa är att man får ha med sig sin bebis (fast inte på passen).
Jag är ett bröllopsfreak. Älskar allt som har med bröllop att göra. Ett drömyrke är Weddingplanner. Ibland hobbysurfar jag på olika bröllopssiter bara för att få inspiration. Trots att jag själv är gift. Knäppt. Jag vet. Av en slump när jag surfade på Bröllopstorget kom det upp en länk i ett forum ”Brudklänning till salu”. Jag var tvungen att gå in och titta lite närmare på den för den var så otroligt vacker. Lite som Grace Kelly’s i stilen. Då jag annonsen insåg jag att bruden ifråga aldrig blev brud. Den var oanvänd och så förblev den.
Jag blev så otroligt öm i hjärtat. Textens formulering avslöjade att det var hon som blivit lämnad. Kanske hade hon önskat att få bära den så innerligt på sin stora dag. Nu hade hon bara ett monument av misslyckande som stirrade på henne från galgen. Det enda hon ville var att bli av med den för den symboliserade så mycket dåligheter för henne. Hon mer eller mindre skänkte bort den.
Undra vad som hade hänt? Vem hade lämnat henne och varför. Var kyrkan bokad? Var menyn och bordsplaceringen klar? Hade hon blivit kidnappad från jobbet på Möhippan, så många frågor? Åh så sorgligt. Klart att allt kommer bli bra. Kanske är det i efterhand det bästa som har hänt henne. Men det vet hon inte nu.
Jag kan inte sluta tänka på den här tjejen. Är det någon av läsarna som varit med om precis det här så snälla skriv en kommentar och berätta vad, när, hur, ALLT vad som hände. Livet innan och livet nu. Eller om ni känner/känner till någon. Jag är helt besatt av ämnet sen jag sen jag såg rubriken.
Älta med mig!
Inte kanske en jättedramatisk historia men jag blev lämnad innan bröllopet. Vi hade planerat att ha ett coolt avslappnat kitchigt Las Vegas bröllop. Vi hade varit tillsammans i sju år och förlovade i två. Hans frieri var lika romantiskt som uppbrottet var vidrigt. Vårt förhållande hade varit skakigt sista året men vi var dock inställda på att det skulle vara ”vi” ändå. Men bara någon månad innan vi skulle åka till USA för att gifta oss så kom min fästman hem, dyngpackad och gjorde slut. Jag grät i 3 dagar, verkligen grät oavbrutet i tre dagar! Sedan tog det mig kanske 1 år att komma över sorgen, men såklart inser jag såhär i efterhand att det var det bästa som kunde ha hänt. Vi var inte rätt för varandra längre, vår tid var egentligen över men det är alltid svårt att inse det efter många fina år tillsammans. Vi har ingen relation alls till varandra idag. Jag är lycklig på annat håll 🙂
Sommaren 08 var det tänkt att jag och min dåvarande skulle gifta oss. Vi förlovade oss 3 veckor efter att vi träffats, flyttade ihop efter 4, köpte hus efter 6 månader och efter 8 månader friade han – på tv!!!
Jag levde på ett rosa moln, VI levde på ett rosa moln.
Slottet där festen skulle hållas var bokat, gästlistan klar, toastmaster och tärnor och marskalkar utsedda. Och klänningen var köpt…
Ett par månader innan det var dags kom jag på honom med att vänstra, konfronterade honom och hans svar var ”jag älskar inte dig längre”.
Jag flyttade ut dagen efter, vi sålde huset och har träffats en enda gång sen dess – när vi skrev papper med de som köpte huset.
Jag har sett honom på avstånd ett par gånger – jag mår fysiskt illa varenda gång det händer, det finns inte en gnutta positiva känslor kvar knutna till honom, bara sorg och avsky. Han gjorde mig så så illa och spåren efter det finns fortfarande kvar…
Jag och min nuvarande firar 3 år i höst – när vi träffades var jag fortfarande så himla sönder, det tog mig lång tid att lita på en man igen – men han stod kvar vid min sida och det vi har är på alla sätt så mycket bättre än det jag hade med mitt ex.
Men fy fan vad ont det gjorde…
1: Apropå den en gång använda brudklänningen, gör som Jennifer Aniston när hon blev lämnad av Brad Pitt: Samla ihop tjejkompisarna, ha en kul fest och bränn upp brudklänningen.
2: En mer än lovligt ledsam historia. Goda vänner gifte sig i en fin lantkyrka och hade en hejdundrande lyckad fest. Dagen efter skulle de nygifta köra till Köpenhamn för att därifrån flyga iväg på härlig bröllopsresa. Efter bara nån mil kom de till en obevakad järnvägsövergång. Tråkigt nog kom ett tåg samtidigt. Bilen blev mos, maken dog direkt. Fy Faaaan så sorgligt det var. Flera gäster kom körandes alldeles efter och fick se förödelsen. Detta är snart 15 år sen, bruden fick tillbringa ett drygt halvår på sjukhus, men nu är hon lycklig igen med ny man och två småttingar.
Jag har en brudklänning som aldrig blev använd, men jag är inte förkrossad utan tvärtom; överlycklig över att bröllopet aldrig blev av.
Jag friade till mitt ex på skottdagen 2008, vi hade varit tillsammans i 6 år och förlovade i 4, och jag var trött på att han aldrig tog upp det här med giftermål så jag tog saken i egna händer och friade. Omgivningen blev överlycklig eftersom alla ansåg att vi var det perfekta paret. Genast börjades det planeras inför vårt stundande bröllop som skulle äga rum i juni 2009. När vi var på semester i Thailand lät jag sy upp en supersnygg brudklänning. Den hänger numera i en garderob hemma hos en kompis, jag gjorde ett tappert försök att sälja den utan att nån nappade, och den kändes för fin för att slänga, så den hänger där än, oanvänd och fin.
Nu i efterhand kan jag inte förstå att jag friade till honom, för han var allt annat än en bra pojkvän. Vi träffades när jag var 16 år och jag antar att han lindade mig runt sitt lillfinger. Under våra 6 år tillsammans fick jag stå ut med mycket. Han raggade ständigt på nätet och träffade tjejer via nätet och påstod att han ville ha ”tjejkompisar”, en gång tog han hem en tjej till vårt hem och låg med henne i VÅR säng för att sedan ljuga för mig och säga att det aldrig hänt. Inte förrän tjejen ifråga kontaktade mig och berättade allt erkände han. Jag mår illa när jag tänker på hur han behandlade mig, och att jag lät honom. 5 gånger vet jag att han var otrogen, men nu i efterhand inser jag att det säkert var fler gånger. En gång ertappade jag honom med att surfa på nån sajt där man sökte sexuella partners. Inte nog med att han ständigt var otrogen, han ville dessutom ha ett s.k. ”öppet förhållande”, något som jag inte ville, och då utpressade han mig och påstod att om jag älskade honom tillräckligt så skulle jag ställa upp. Han vände alltid allting till att jag var den dumma och han den snälla. Och ändå friade jag till honom? Jag antar att det var mitt sätt att försöka hitta en utväg, jag tänkte att om vi gifter oss så kanske han mognar och slutar tänka att han vill ha andra tjejer med i vårt sexliv? Om vi bara gifter oss så blir allt bra.
Under den aktuella tiden, vårterminen 2008 gick jag min femte termin på en högskoleutbildning där jag pluggade till lärare (som jag nu tagit examen som). I min klass gick en kille som jag genast fick upp ögonen för. Han var rolig, snäll, omtänksam och genuin. Han SÅG mig på ett sätt som min dåvarande aldrig hade sett mig på. Han behandlade mig med respekt och kärlek, han behandlade mig som en prinsessa. Den här speciella killen fick mig att inse att det finns killar därute som faktiskt behandlar sina tjejer bra, det finns killar som tycker att deras tjejer är vackra och det finns killar som faktiskt är nöjda med att ha bara EN tjej. Jag föll som en fura för denna fantastiska klasskamrat och beslöt mig för att jag är värt nånting mycket bättre än min värdelösa husband to be. Därför beslutade jag mig för att lämna mitt gamla liv helt och hållet, och sen fick det bära eller brista med klasskamraten. Det kom som en chock för omgivningen som inte hade haft en aning, men jag var så lättad och lycklig när jag lämnade honom. Jag kände mig stark, plötsligt hade jag makten och inget han sa kunde få mig att gå tillbaka till honom.
Hur det gick med klasskamraten? Vi blev tillsammans en vecka efter att jag dumpat svinet och jag flyttade in hos min McDreamy efter en månad. Han behandlar mig fortfarande som en prinsessa och jag blir bara mer och mer förälskad för varje dag som går. I juli 2010 fick vi vår efterlängtade son (vi har även ett missfall bakom oss precis som ni). Det går inte en dag utan att jag tänker på hur fantastiskt lycklig jag är, och att min sambo faktiskt räddade mig från ett fullkomligt katastrofalt liv!
Jag vet en man som tog livet av sig ett par månader innan sitt bröllop. Han och hans tjej var uppe i all planering och verkade så lyckliga och ingen kunde ana att han hade sådana tankar. En dag när hon kört till jobbet tog han livet av sig där hemma. Han lämnade inget brev eller så. På begravningen lade hon en brudbukett på kistan. Det är så himla sorgligt tycker jag.
Mitt ex friade på våran årsdag och några månader senare var alla förberedelser igång. Lokal, kyrka, klänning till mig, brudtärnor, kläder till bestman och honom var klara. Det enda som inte var beställt var blommor i princip. Inbjudningarna hade gått ut.
2 månader innan bröllopet sitter jag vid datorn och kollar på brudbuketter och han kommer fram och säger: jag vet inte hur jag ska säga det här men jag vill inte gifta mig.
Det kändes ungefär som om någon hällde en hink med isvatten över huvudet. Jag blev riktigt arg och frågade varför han inte hade sagt något tidigare. Det kunde han inte svara på och efter några timmar av gräl och gråt bad jag honom dra åt helvete, packade mina saker och åkte hem till min bästa vän. Jag sa till honom att han fick avboka allt, men att jag skulle ta hand om alla kläder som skulle avbokas som ej var uppsydda.
1 vecka innan vi skulle ha gift oss ringer min telefon och det är prästen som vill gå igenom vigslen. Det hade han då inte tagit hand om och allt kom tillbaka återigen.
Som tur är så kom jag över det och har idag ett bra förhållande med en underbar man.
Hej! Vad menar du med att ”du får lugna dej ett tag med plankor och grejer?” Att du ska göra dessa eller inte?
En vän ställde in sitt bröllop några månader innan det skulle ske. Hade blivit kär i en annan man och det fanns inga alternativ. Klänning var köpt och allt var bokat och klart men men. Nu är hon förlovad med nye mannen.
Har inget me de du skrev att göra meeeeeeeen =)=)=).
Kan inte du skriva om dina behandlingar?!
Hur mycket det kostar?! Vart man kan vända sig?!
Den med bristningar skulle vara supppppppper=).
En nära släkting till mig blev lämnad några få veckor innan bröllopet.
Om man säger så allt var bokat, allt var inköpt, gästerna var redo med presenter och fina kläder och resor från utlandet var bokade o.s.v
Mannen hade varit i jobb under en längre tid och de senaste veckorna han var hemma spela hon på bra utan att visa något som helst tvekan till bröllop. Sen en morgon säger han det. Jag vill inte gifta mig…
Min släkting vart för krossad och allt blev så fel. Hon har alltid haft otur i kärlek och börjar bli till åren och nu äntligen hade hon hittat en som hon älskade och som hon ville ha barn med o.s.v
Men det tar inte slut där… Mannen ville vara snäll och trösta men det var inte att trösta henne han kom för och han frågade massor om vart klänningen var och hon skulle vara så fin i den o.s.v
Bör jag säga att hon idag är så pass stark att han inte får komma när henne igen? Det tog långtid med stöd och fina vänner står hon igen på två ben och är en stark kvinna.
Jag förlovade mig med världens största idiot. Varje dag i vårt förhållande, både före och efter förlovningen träffade han sitt ex som han umgicks intimt med.
Några månader efter vår förlovning hittade jag en låda i hans garderob som innehöll kopior på kärleksbrev han skrev till henne i stort sett dagligen. I ett av breven skrev han att när vi förlovade oss, hade han blundat och sett henne framför sig istället för mig.
Jag lämnade honom på stört!
Idag är jag lyckligt gift, bor i en villa i hans drömstad och har 3 underbara barn.
Mitt ex är ensam och alkoholiserad.
Om jag är skadeglad… ja!
Orientaliska bröllop är storslagna och varar i dagar..!
Så blev det inte den här gången i Beirut…
Tragedin slog till just efter krigsslutet på 90-talet…
Min vännina skulle gifta sig i en kyrka i östra delen av stan…fästmannen och hans familj skulle ta sig från västra delen…
En bilbomb hindrade honom från att nå kyrkan i östra…
Kaos är väl det som enklast beskriver resten av tragedin..
Kvinnan är idag omgift.. men borgerligt på Libanons ambassad i London…
Kyrkor religion och gud o hans pack tål hon inte ens att höra nämnas..!
11 år sen ganska precis….. Jag vakna på min bröllopsdag med magkänslan att något var fel. Jag kollade i väskan där våra pass skulle ligga och såg att hans var borta. Så det stämde det var inte bara nerver, det var något som var fel. Bums väckte jag min syster som låg brevid mej i sängen och berättade att han hade dragit. ’Nej, det är bara nerver syrran, lugna ner dej det finns en vettig förklaring till allt’. Men morgontimmarna gick och jag fick inte tag på honom. Vid den här tiden så hade alla gäster som rest från fjärran vaknat med sprudlande glada känslor. Vigseln skulle ske kl. 3 men vid lunchtid var vi tvungna att berätta för de som var närvarande att bröllopet var inställt för att också hinna stoppa de som tänkt åka på dan. Det var en fruktansvärt förnedrande känsla…. Jag kommer ihåg att jag satt ute i solen med mina tjejkompisar och drack lite vin, vi skrattade och pratade om allt…… allt annat än vad som pågick och hur vi skulle lösa detta. Människor behöver äta….. det fanns massor av mat, dryck, lokal och kocken (min lillebror) va på plats. Vad gör man? Lämnar gästerna med lite mat och dryck på deras rum eller? Det var ändå min närmaste nära och kära. Så till slut tog någon beslutet att det fick bära eller brista, vi skulle ha fest….. Eller fest och fest, det fick bli vad det blev men äta och dricka tillsammans skulle vi göra. Tjejorna hjälpte mej att föna håret och sminka mej, de var så rara. Mina vackra vänninor. Vi åkte till festlokal och åt och drack, min styvbror hade under dagen tagit reda på allt om detta datum och det visade sej att det var Islands nationaldag så vi ’låtsades’ att vi firade det! Och vet du vad, det lyckades!! Tillställningen vart himla mysig, ett minne för livet. Alla pratade med varandra, grät och kramades men det var aldrig misär, bisart yes men vi samlades i sorg. Det var på något sätt vackert…..
Idag sitter jag framför datorn, gravid i 5 månaden och en lyckligare och visare tjej. Resan efter var lååååååång och jag kan nog aldrig förlåta honom för vad han gjorde. Jag har gått vidare en starkare tjej men än idag så gör det ont av att någon jag älskade kunde göra så.
Jag skulle ha gift mig för ett år sedan men precis före inbjudningarna skulle skickas ut ångrade mitt ex sig. Lokalen var bokad, ringarna beställda och klänningen hängde i klädkammaren. Släkt och vänner hade beställt biljetter och hotell på orten där vi skulle gifta oss. När vi flyttade isär fick han ta med sig klänningen, den hängde i klädkammaren som ett hån mot mitt misslyckande och jag orkade inte med att försöka sälja den eller ens slänga den. Vi var tillsammans i sju år och har ett barn (som var mycket efterlängtad och 6 månader när han ångrade sig). Vi träffas fortfarande minst en gång i veckan och är ”kompisar” eftersom vi har ett barn som vi inte vill ska hamna i kläm. Nu börjar jag komma över det hela och kan känna gläde och pirr i magen! När allt hände var jag föräldraledig och gick som i en dimma hela dagarna, allt kändes overkligt och jag kunde verkligen inte förstå vad som hade hänt. Det kan jag fortfarande inte, men jag måste gå framåt nu. Jag känner mig stolt över mig själv att jag klarat av detta utan att bli bitter (det känns som att jag kom till ett vägskäl och tänkte att ingen tjänar på att jag bli bitter så jag har kämpat för det). Nu tror jag på framtiden och tänker att allt kommer att bli bra!!
Ni måste ha missförstått det hela. Jag ber om ursäkt till alla främst till (Anitha, Penny, Calle) som verkar ha missförstått min kommentar. Jag tycker att alla människor är lika värda och har lika stor betydelse och ville praktiskt taget skämta om det.(Hon kommer från brevbäraren?). I vår familj är det tillåtet att skämta om det eftersom vi inte tar det på så stor allvar. Vi vet vem som är pappan till mig men endå får jag ständigt kommentarer om var ifrån jag kommer och om inte brevbäraren är pappa. Jag är varken avunsjuk,rasist(som många uppenbarligen tror) eller dum i huvudet.
Hej Anitha!
Jag skriver till dig, för att jag tycker lite synd om en nybliven mor som har hela världen för sina fötter. Din blogg har vuxit lavinartat, och kommentarsfältet är vår tids svar på svallerbänkar och skitsnacksforum. Jag jobbar med sociala medier idag men för att lära mig av vad jag faktiskt jobbar med så bedrev jag en mycket stor och provocerande blogg under ett fiktivt alias, Blondie. Du hör ju, redan där retar det gallfeber på folk. Men vet du varför jag gjorde det? Jo för att lära mig att ta kritik men också att blunda för den dynga folk med glädje slänger på varandra i cyberspace. Det var ett skärt helvete i början, jag erkänner rakt av, dock så är det en fantastisk lättja när det rinner av en likt vatten. Och är måste du endast, jobba med dig själv och inte med dina läsare. Öppna kommentarsfält kommer ständigt bubbla över. Avundsjukan har skapat den mekanismen hos folk tyvärr. Man hissar gärna inte, då håller man tyst. Men kan man dissa, ja då gör man gärna det. I versaler. Kommentera dem inte, publicera endast, du komemr få ”talespersoner” i ditt kommentarsfält så småningom som kommer stå bakom dig. Likt små anstälda. Du publicerar bara, och sen rör dem dig inte i ryggen. Du vet ju att det bara är skit. Men ett tips, vet du vad jag gjorde när det var som värst? Läs Zytomierskas, Blondinbellas eller någon annan storbloggares fält (Kvinnors dock.) Så ser du att de har de lika jävligt som du. Det är bara att strunta i dem, annars kommer du aldrig få sinnesro! Lycka till, kommentera det inget mera. Du är högre rankad än så! Lycka till! Kram Malin
ps. Publicera gärna inte denna kommentar. Den var bara till dig 🙂
Tack fina du. Det värmde.
Anitha
Usch så sorgligt…
Det har gått 15 år nu sedan jag kom på min blivande make i full aktion med en annan i vår säng! Vi skulle gifta oss 5 veckor senare men det blev såklart avblåst. Den sorg som jag kände då är svår att beskriva. Kroppen domnade bort i flera månader, hjärnan var trög och all tid gick åt till att förstå vad som hänt. Förutom att vigseln uteblev blev jag ju bostadslös där på ett par sekunder och var tvungen att bo hos mina föräldrar i några veckor innan jag köpte en egen bostadsrätt. Ett par år senare mötte jag min nuvarande man och vi har ett barn tillsammans. Vi är gifta men hade bara en liten privat vigsel. Min vigsel och tiden innan var kantad med rädsla men nu känner jag mig trygg i kärleken. Min tidigare kärlek har jag inte ens träffat på sedan uppbrottet men tankarna finns fortfarande kvar där väldigt ofta, jag kan fortfarande inte förstå vad som hände den gången.
Min kusin ställde in sitt 300 000 kronors bröllop med 150 gäster en vecka innan vigseln. Bröllopet skulle hållas på en herrgård en bra bit bort från där vi alla bor. Dem flesta hade bokat boende på herrgården och när bröllopet blev inställt (och de inte kunde avboka rummen) ville vissa att bruden, ”som var ansvarig” skulle betala allas räkningar. Lyckligtvis lyckades vi övertala våra okänsliga släktingar att INTE skicka en ”faktura”.
Det kom som en chock för alla, inte minst brudgummen (de hade varit tillsammans i 13 år). Hennes mamma satt och ringde runt till alla gäster medan bruden rymt utomlands och var okontaktbar. Vissa blev tokiga och ville promt prata vett med henne och krävde av hennes mamma att genast ringa upp bruden och lära henne hur man beter sig bla bla bla.
Det blev inte något bröllop men två år senare blev de tillsammans igen och nu har det varit tillsammans två år. De vill gifta sig men tjejen vågar inte, hon är rädd för vad folk ska säga.
Det inställde bröllopet ledde till ett infekterat släktbråk där några av oss står på brudens sida och tycker att hon själv bestämmer och att det är väl bättre att ångra sig innan än efter. Medan vissa (generaliserar man kan man säga att det är dem äldre) tycker att det är ohyfsat, kommentarer som ”det är väl bara att bita ihop..” haglar.
Kul att du bloggar vidare trots alla puckons konstiga kommentarer, du är grym och jag blir glad av att läsa din blogg!
Och ja, som svar på dina frågor. Möhippan var avklarad, alla gäster anlända från när och fjärran. Tiden som lagts på att planera utomhusvigseln, och sedan middagen på en restaurant i Stockholm. Hemgjorda inbjudningskort, placeringskort. Alla som har gift sig vet att logistiken kring är både alldeles fantastiskt rolig men också ganska tung.
Att sitta på ett hotell i en främmande stad på sin bröllopsdag, med ett inställt besök hos frissan. Med lite mer bakgrundskunskap än det jag delger här så hade jag sparkat ut den karln långt före bröllopet. Men som sagt, kärleken är tokblind många gånger. Och det är inte lätt att döma heller – för man förstår inte om man inte är i situationen.
Anitha .. har ingen brudklänning som hänger i garderoben så något att berätta om det har jag inte. Men, jag ville bara säga att jag är glad att se och läsa att DU är åter och med ny kraft fortsätter, härligt Anitha !
Mvh/Birdien
Usch! Fick en kall hand runt hjärtat efter jag läst detta. Väcker minnen jag trodde jag förträngt…åh, nu måste jag tröstshoppa! Jag har över 100 par skor, det säger väl en del…
Känner ingen som blivit lämnad just så, dock så skulle vi köpa hus av en dam som 2 veckor innan vigseln förlorade sin blivande man i en bilolycka. Hon satt där i sitt lyxiga vita mexitegelhus med specialbeställda kakelugnar till varje rum. Hela visningen som var privat var en enda stor sorg. Hon hade såna visioner, hon hade varit så lycklig och kär och nu fanns bara ett kallt lyxigt hus kvar som hon säkert hatade på nåt sätt. Ville bli av med.
Vi köpte inte huset. Allt var för sorgligt, jag hade tänkt på det här paret jämt. Istället för bröllop kom gästerna på begravning. Så tragiskt… Tänker på henne ibland.
Inte jag själv, men jag gissar att den här länken fortfarande ligger kvar på Bröllopstorget också.
För två somrar sedan skulle jag vara toastmadame på väninnans bröllop. Jag skrev mitt välkomstbrev till alla gästerna där jag presenterade mig, för att jag inte kände mer än en av gästerna, och att det var mig de skulle kontakta för tal etc. Blivande brudgummen norpade breven snabbt som ögat och sade att han skulle posta dem, och jag började undra när jag inte fick några svar. 100 gäster, och ingen som hörde av sig för att hålla tal lät inte rimligt?
Bröllopsringar, klädsel och allt var inhandlat av bruden. Vi bor i Göteborg, och mytomanen till brudgum är från Stockholm så bröllopet skulle hållas där, vilket krävde en hel del logistik. Någonstans fanns en gnagande känsla av att något skulle hända, bröllopet var på en lördag, och jag och maken satt hemma på fredagkvällen och funderade på att helt strunta i bröllopet (osnyggt – men att åka 50 mil för något som magkänslan sade var fel – nej). Det visade sig dock att det inte behövdes, för brudgummen ringde på lördag morgon och sade att han låg på sjukhus.
Han hade svimmat på en bensinstation när de skulle hämta hotellnycklar på fredagkvällen. Och han sade att det var något med hjärtat. Nu låter jag känslokall, men killen har ljugit om så otroligt mycket att jag gissar att han helt enkelt framkallade detta, och skrev in sig på sjukhuset med sekretess så att ingen kunde kontrollera. Det gör man inte med rent mjöl i påsen.
Han hade kunnat bli utskriven i tid till vigseln, men sköt själv på det tills allt var för sent, allt medan min väninna satt på ett hotell med alla gäster, bröllopsklänning och smycken och grät. Och brudgummen blev ”lämpligt” nog utskriven lagom till att allt var försent.
Klänningen hänger fortfarande hemma i hennes garderob, ringarna ligger i byrålådan. De bor sorgligt nog fortfarande ihop, vilket jag inte kan förstå. Han har dessutom, sedan dess, fortsatt att åka fram och tillbaka till Sthlm med ursäkten att hans pappa ligger för döden. Det visade sig vara en knäoperation, då det slutade med att jag ringde för att kontrollera och han var inte inskriven under sekretess. I två år har han spelat halvtid i Sthlm och halvtid i Gbg, och jag gissar att han har någon vid sidan om. Någon som satte hårt mot hårt före vigseln, som framkallade den fejkade ihopklappningen dagen före.
Allt medan den glada och ovetande blivande bruden satt med barnen och hela sin släkt på hotellet och väntade på den största dagen i sitt liv. Och hon kommer inte att få uppleva den, inte med honom i alla fall. Även om hon fortfarande lever i tron att det kommer att hända. Ibland är kärleken verkligen helt blind.