Är det inte härligt att livet ger en en andra chans för att timingen kanske inte var rätt den första?
Jag och Calle skulle aldrig fattat tycke eller ens blivit ihop förstas vändan vi träffades. Om vi mot förmodan blivit det hade det tagit slut fort och vi hade nog aldrig fått en andra chans.
Vi gillade varandra fast som ytligt bekanta. Jag tyckte han var ganska strulig och omständlig och det var nog jag med. Vi var så ofärdiga med oss själva så vi behövde växa klart på varsitt håll innan vi var färdiga. När vi båda kom ut på andra sidan såg vi varandra med helt nytt ljus och alla stjärnor och planeter stod rätt eller nått liknande. Det var på andra varvet det hände. Så döm inte ut någon bara för den inte var rätt på det första.
Har ni varit med om samma sak så berätta gärna.
Det är verkligen så det är. Jag har varit tillsammans med min min pojkvän i ett år nu, och vi har känt varandra ända sen vi började skolan.
Vi träffades och strulade runt lite för 7-8 år sen, men allt rann ut i sanden. Tror att det är som du skriver, att vi var väl inte färdiga med oss själva. Vi var tvungna att leva runt och vara struliga. Tills den dagen vi träffades igen. Blixtar och dunder och jag e mer kär än någonsin. Äntligen har jag hittat rätt och jag njuter av varje sekund.
Ha en fin dag!
Nej, men jag hoppas lite på en norrman som jag igår fick reda på inte har en flickvän längre.. Mötte honom på en bar för ett år sedan, hånglade, jag åkte sen hem till Sverige igen. Nu bor jag i Oslo, har haft kontakt med honom men på ett vänskapligt plan eftersom han haft flickvän. Som sagt igår så berättade han då alltså att det tagit slut.
Fan, detta känns som högstadiet. Jag är 25.
Det där fotot på er är så otroligt fint och din blogg är fin den med!
Lärde känna min man i gymnasiet. Vi hade ett band ihop. Han hade tjejer, jag hade inte killar. Han var snäll och trevlig, jag gillade honom men absolut inte som mer än en kompis. Något år efter gymnasiet stötte vi på varandra på stan, bytte nummer och han ringde några gånger. Jag var ganska ointresserad, mådde nog inte så bra egentligen. Men trägen vinner och till slut började vi hänga och några månader senare blev vi ihop. Det är 18 år sen i höst. Nu har vi tre barn och jag är fortfarande hopplöst förälskad i honom. Jag har funderat på vad som hänt om vi blivit ihop i gymnasiet. Hade vi varit ihop nu eller hade det inte funkat? Jag väljer att tycka att det var bra att vi bara var kompisar då och växte vidare på varsitt håll under ett par år till.
Kan inte du berätta om hur du och Calle träffades? 🙂
Träffade P i gymnasiet, då blev det bara en kort grej och han var ett riktigt svin mot mig. Vi hade noll kontakt efteråt. Gick runt och hatade honom i 5 år. Fantiserade på riktigt om hans död & lidande. Fick alla mina vänner att hata honom också. Jag hade två långa, seriösa förhållande de följande åren men så fort jag hörde talas om P så vände det sig i magen.
I januari detta året (6 år efter att vi gick i skolan ihop) får jag ett mail från honom där han ”trots de dåliga oddsen” undrar om vi ska ta en kaffe. Jag visste redan via några gemensamma vänner att han ”hade tagit tag i sitt liv bla bla” och tänkte what the hell? En kaffe sex år senare har väl ingen dött av. Gräva ner stridsyxan liksom.
Jo då så att… Vi klickade direkt. Om två månader flyttar vi ihop och han gör mig lycklig varje dag. Ödet?
Jag träffade pappan till min son genom min syster, han var hennes kollega och bästa vän. Hon tvingade mig prata i telefon med honom några gånger, då jag var precis i uppbrottet i ett dåligt förhållande. Han var då föga intressant.
Det gick några månader, jag hade en nyårsfest som var bedrövlig. Stötte på en Omöjlig Kille, tvärdäckade av fylla. Vaknade av att min syster la luren mot mitt öra, det var han. Han hade blivit dumpad av sin tjej. Ja, på nyårsafton. Vi pratade och skrattade åt eländet.
Två månader senare var vi ett par, två månader därtill flyttade jag till honom i Stockholm, ett år senare bar jag hans barn.
Nu ville sig dock ödet på det sättet att kärleken faktiskt tog slut. Vi fick ett fantastiskt barn (såklart) som jag är så oerhört mallig över och glad att just denna man är pappa till. Han är sjukt snygg, fantastiskt rolig och omtänksam, jag slutade helt enkelt vara kär. Eller ens i en kärlekskänsla. Hemskt tragiskt.
Men till saken hör att under min och barnets pappas ”sista försök att rädda förhållandet – dejt” så var vi på en burleskshow tillsammans, där min syster uppträdde.
Efter showen dansade min syster med en kollega (det där med hennes kollegor alltså…) och jag tänkte att vad fantastiskt det måste vara att ha en människa i sitt liv som dansar sådär ohämmat och roligt!
Vi hälsade, men det var inte mer än så. Han var jättefull och lite tokig, och jag var ju med min pojkvän som var den enda jag fokuserade på då. Ja, fokusera som i livräddning.
Jag fick höra lite i förbifarten att den dansanta kollegan hade tyckt att jag var söt, men jag tänkte inte på det mer.
Månaderna gick, min dåvarande relation blev sämre, vi gick åt varsitt håll men är goda vänner då och nu.
Nu har det gått lite drygt ett år och helt plötsligt står jag här nu, upp över öronen förälskad i denna man som dansade så tokigt den där valborgskvällen när jag desperat försökte rädda det förhållande som var.
Och vi dansar tillsammans, hela tiden. I vardagsrummet, på stadens gator, på tunnelbaneperronger. Sjunger, dansar och är skitfåniga tillsammans.
Och aldrig aldrig någonsin har jag känt mig så kär och trygg i hela mitt liv.
Jag har ett helt ljuvligt barn med en underbar man och far, och en kärleksrelation till en annan minst lika fantastisk man. Båda två totalt otippade, och omreviderade.
Hade jag fallit för dem vid första försöket hade jag aldrig varit här nu.
MIn mamma och hennes nuvarande man träffades när de var 17år och hon var på utbyte i england under sommaren. De träffades varje sommar i några år och flyttade sen ihop och bodde med varandra ett par år. Men sedan tog hennes visum slut och hon tvingades flytta hem till sverige eftersom han inte var redo att gifta sig.
Mamma tråffade då min pappa och fick tre barn.
När de sedan träffades igen 25 år senare visade det dig att han aldrig gift dig så började allt igen!
Jag bor nu med min mamma och styvpappa i england och allt har verkligen löst sig till det bästa!
Japp. Jag och min man gick på samma högstadium. Han var en cool kille, hade alltid de finaste grejerna, var omtyckt och repekterad. Jag hade mitt tjejgäng. Vi gick i paralellklasser. Visste om varandra men umgicks inte. Så korsades våra vägar 10 år senare. Kärlek uppstod vid det mötet. Det sade ”klick” på en gång. Omvärlden försvann och det vara bara han och jag från den sekunden. Så har det fortsatt varje dag sedan dess. Idag, 5,5 år senare, är vi gifta och har en 11 månaders dotter. Den gemenskap och samhörighet vi känner är så stark, så speciell. Är så tacksam över mina två hjärtan!
Jag och min sambo träffades på internet 2007. Vi blev ett par och var otroligt kära i varandra. Dock ställde avståndet till det för oss och vi bröt upp i början av 2008. 2009 flyttade jag till en stad lite närmare där han bodde men vi hade inte pratat med varandra sen det tog slut och jag var i ett nytt förhållande. När det tog slut i början av förra året återupptog vi kontakten, träffades och det slog gnistor =) Nu har vi flyttat ihop i den staden jag studerar i och är otroligt lyckliga tillsammans =)
Första gången jag träffade C. så var vi båda i förhållande på varsitt håll men det var ändå något som hände. Det slog en blixt som fick oss att kyssas. En gång. Vi snackade om detta och insåg att jag som bodde utomlands på den tiden och C. som reste mycket skulle ta och pausa det som höll på att hända. Vi insåg att om vi satsat där och då så hade det inte funkat pga logistiska problem.
När jag sedan ser C. 2 år senare….jag fortfarande med samma sambo så känner jag att jag måste följa mitt hjärta. Jag försökte dämpa denna vilja i flera månader men sedan kunde jag inte hålla emot och skickade ett mail. Han kunde ju vara gift och ha barn vid det laget… Så jag chansade och hörde av mig.
På den vägen är det..Efter det gick det snabbt. Jag flyttade hem till Sverige och sedan dess har vi följts åt.. Mitt livs kärlek och jag. Vi gifte oss efter 1 år. Nu är vårt barn 3 år och en till på vägen. Det är en underbar resa och jag ångrar inget av det vi gjorde. Alla beslut var för att vi båda skulle må bra.. Sedan var det ju det som gav oss chansen att utvecklas och vilja satsa på varandra slutligen.
Jag och min man träffades för första gången 1999. Jag var 17 år, hade precis flyttat hemifrån och hade fullt upp med att försöka leka vuxen och vara tonåring på samma gång!
Vi träffades genom gemensamma kompisar och sågs mest på krogen eller hemma hos någon när det var fest. Inget romantiskt alls och vi var nog inte ens kära i varann.. Det liksom bara ”hände” varje gång..!
När vi tog studenten upphörde all kontakt och vi flyttade från stan på olika håll.. Tills…
En fredagskväll i april 2008; jag och en annan gammal kompis (från samma kompisgäng a la 1999), äter middag, dricker vin och röker under fläkten när hon plötsligt säger: ”Förresten! X kommer ikväll! Pratade med honom och sa att du skulle hit, och då blev han också sugen på att dyka upp!”
Någon timme senare stod han där i hellen, och var finare än någonsin.
Den kvällen gick vi hem tillsammans och jag flyttade aldrig tillbaka till min lägenhet.
Nu, tre år senare, har vi en fin son på 20 månader och har varit gifta i snart tre veckor!
Jag tror utan tvekan att det var ödet som förde oss samman, inte slumpen.
Jag träffade träffade min nuvarande sambo i gymnasiet, men det ledde ingenstans då och tillslut träffade jag en annan kille som jag blev tillsammans med. Var tillsammans med honom i två år men umgicks väldigt mycket med min sambo hela tiden. Det uppdagades sen att han varit kär i mig hela tiden, jag var nog lite kär i honom också men då valde jag min dåvarande pojkvän, för att det var ”säkert”. Vi slutade umgås, men sen när det tog slut med min dåvarande, ett halvår senare, så ringde jag min nuvarande, inte helt lätt med tanke på hur mycket jag sårat honom. Vi började umgås lite och ett halvår senare blev vi tillsammans. Nu har vi varit tillsammans i 4 år och kunde inte varit lyckligare.
Ja, jag och min sambo va ihop när vi gick i åttan. Vi hade strulat på fyllan (första fyllan t.o.m) och blev ihop men vi va båda så blyga så vi träffades inte ens en gång. Jag gjorde slut.
När vi va 31 (för tre år sedan) träffades vi igen när att han körde ut post till mitt jobb. Vi började snacka på fejjan och bestämde till slut en dejt.
Nu är vi sambos och letar hus.
Hej Anitha
Tycker du verkar vara en mycket hærlig person! Tack før en fin blogg.
Min nuvarande sambo var det væl inte ”andra varvet”. Men på något sætt ændå eftersom kærleken till honom kan man sæga væxte fram. Var inte alls superførælskad i børjan men det kom ordentligt cirka 7 månader efter vi hade børjat dejta. Var vældig osæker i børjan eftersom så många berættar om att nær dom træffade the one så var pang blixtførælskelse. Kænde mig iallefall jættekonstig.
Idag kænner jag att jag lever med værldens bæsta kille (før mig) och ær så glad att jag gav det en chans. Var næra att ge upp nær det inte kændes som ”alla sa” eller som det kændes sist jag var førælskad. Iallefall var det en viktigt lærdom før mig, att alla førhållanden ær olika och kærleken och førælskelsen kan se annorlunda ut varje gång.
Ha en super dag! /anna
I februari 2006 träffade jag en kille, V, av en ren slump. Vi hängde en del, men jag hängde även med en annan kille, P, och tyckte att V var ganska jobbig ur ett dejting-perspektiv, för han var så på.
När han såg på min blogg att jag träffade P också blev jag lite off och sa att vi faktiskt inte lovat varandra något. Jag var 20 år då.
Sen var vi vänner genom alla år, jag och V. Han hade tjej till och från, hela tiden, och jag hittade i juli 2006 en kille, I, som jag var ihop med i nästan tre år.
Jag och V umgicks som vänner varje gång jag var hemma i Göteborg och hälsade på, gick på hockey, spelade tv-spel m.m.m. I april förra året blev han dumpad av sin tjej och hörde av sej till mej för att prata och umgås.
Vi umgicks mer och mer och i maj ”hände det” första gången. Jag var rädd att vi skulle förstöra vår vänskap och blev återigen lite off, men en bit in i juni var vi ett par och ingenting har någonsin varit så glasklart som då.
Han är min bästa vän och mitt livs kärlek och hade vi ”gått på det” direkt, 2006, så hade vi förmodligen inte ens pratat med varandra i dag. Jag hade förmodligen förstört honom då, jag var inte redo.
På söndag har vi varit ett par i ett år och det året har gått väldigt fort på många sätt. Vi har inte behövt lära känna varandra, som många måste göra i ett nytt förhållande, utan när vi väl bestämde oss så var det ju bara att köra.
I oktober får vi vårt första barn och i januari flyttar vi in i vårt hus, som byggs i detta nu.
Uttrycket ”Den som väntar på något gott…” har sällan passat så bra… 🙂
Jag och min kille var dom sista att själva inse hur rätt vi var för varandra. Vi umgicks sen vi var 13 upp till 24 års ålder. Alla påpeka eller undra om vi hade fattat tycke för varann, men icke (trodde vi). Vi var bara vänner, basta, vi var dessutom helt säkra på att alla var tramsiga för vänner var de enda vi skulle bli också! Efter många år insåg vi nog att vi faktiskt var ganska förälskade och flyttade ihopa pang boom, och nu 3,5 år senare har vi en son tillsammans 🙂 Jag tror nog mest att vi inte insåg de eftersom vi inte stämmde överens med bilden vi hade i huvudet av ”den rätta”, vi är varandras motsatser på alla sätt och vis kan man säga!
Jag har fattat tycke om en tjej men jag kanske strulade till eller så var hon inte redo i höstas. Jag svor på att jag hade nog för bråttom eller inte var redo riktigt att dejta och det är jag först nu i sommar. Jag är en trygg person, har läst färdigt och är en avslappnad,lycklig person , skillnaden mot i höstas eftersom jag hade det väldigt jobbigt med min familj.
Jag kanske förstörde något eller så var hon inte redo då.
Jag har haft tjejer innan och hon är den första speciella tjejen och hon har dessa egenskaper jag har letat efter hos en tjej. Jag var rädd och hade en hög mur runt mig. Jag gillar henne som person.
Chansen försvann nog.. vi stannade upp runt nyåret efter att ha dejtat i några månader.
Penny är en söt bebis!!!