Jag vet inte om det syns så bra men jag har inte haft så här mycket kvisslor sen puberteten. Penny och min hy är lika illa däran. Idag ska jag gå på ansiktsbehandling och har precis frågat Sara min hudterapeut hur den där cellulitmaskinen fungerar.Återkommer i ärendet.
Calle är på konferens igen, så jag kommer snart kommer jag förutsätta att han har en affär.
Tina läsare mailade mig och berättade lite om sig själv och sin egen familj. Det var ju superkul! Nu vill jag veta vilka ni är och hur era familjekonstellationer ser ut. Hur gamla ni är och om ni är mammalediga eller inte. Vad gör ni i sådana fall när ni inte är mammalediga om ni är det? Hur gamla är era barn och vad är er största livsinsikt som förälder eller i livet hittills?
Det blev mycket på en gång men svara på det ni kan! shoot!
Maria, 25 år & gift & tvåbarnsmamma..En son på 8 år, en till son på 4 år. har varit mammaledig i 7 ½ år! har precis börjat plugga till sjuksköterska, drömmen är att bli barnmorska 🙂
Min största livsinsikt är att:
* LIVET BLIR ALDRIG SOM MAN TÄNKT SIG *
Jag var 17 år & med en nyfödd bebis i armarna, där och då bestämde jag mig jäkligt snabbt att jag skulle lyckas nå mina mål trots att jag fick ett avbrott i min skolgång & hel mitt liv vändes upp & ner.
Jag är mer än lycklig & stolt över att ha fått världens finaste pojkar som ger mig oändligt med kärlek och som är stolta över mig och det jag gör!
Skriv din kommentar här!
Oj, jag kommer att vara den äldsta som kommenterar detta.. men jag står för det. Fyller 50 i sommar och har två barn, 25 o 30 år gamla. Såklart att mammaledigheter och sånt är förbi, man väntar ju snarare på barnbarn. Men de kommer när de kommer. Sånt bestämmer varken jag eller sonen med fru 🙂 Det jag känner för er med söta Penny är att ni verkar njuta fullt ut och att ni verkligen vill ”plantera” Penny i den finaste världen ni kan erbjuda. Det tycker jag är stort! Lycka till!
Jennie, 27 år. Gift och ofrivilligt barnlös. Min man och jag har längtat efter barn i snart 7 år…
Arbetar som undersköterska på demensboende och älskar mitt jobb!
Livsinsikt… Livet blir inte alltid som man hoppas… Vissa finner genvägar och andra får gå långa omvägar… Man är starkare än man tror!
Jennie
E, snart 35 år. Jag är gift och har två barn på 3,5år och 14 månader.
I dagsläget är min make föräldraledig. Vi har delat upp ledigheten lika mellan oss, vilket vi tycker är viktigt.
När jag jobbar (som nu) är jag kriminolog. Ja, som Leif GW Persson 😉
Min största livsinsikt som förälder är dels hur oerhört mycket man faktiskt klarar av och orkar, dels hur viktigt och svårt det är att ha ett likvärdigt föräldraskap mellan mamman och pappan. Hur man så väldigt lätt kan ta över som mamma om man inte tänker sig för.
Hej Anita!
Jag är 30 år.Har på 7 år hunnit träffa min sons pappa,förlova och gifta mig,få barn,gå i genom ett missfall,skilja mig,träffa en ny man,göra abort och är numera sambo.Har en son på 4 år som har fått mig att öppna ögonen och omge mig av oändlig kärlek.Den bästa gåvan i livet enligt mig.Jag har nog insett att allt är möjligt med barn,det tar bara lite längre tid.Livet tar absolut inte slut när man får barn,tvärtom,det har bara börjat.Jag längtar efter ett till barn så det värker i hjärtat och livmodern.Har velat ha fler barn sedan 3 år tillbaka då jag jag blev gravid planerat men fick tyvärr missfall.Förra året blev jag oplanerat gravid och det va ett svårt beslut att göra abort,något jag aldrig trott jag skulle behöva gå igenom.Hade bara träffat mannen i fråga i ett par veckor.Det va rätt beslut vid det tillfället men gör aldrig om det.Ta vara på dina nära och kära!Fin liten familj ni är!Kram
Hej!
30årig tjej, gift med världens bästa fru. Genomgår nu alla möjliga undersökningar, behandlingar och resor, för att förhopningsvis bli med barn inom en snar framtid… Inte lätt och vara homo alla gånger. Ingen vet, ingen kan, inga svar och alla är bara generad och obekväm…
Du har en fantstisk blogg. Jag blir så glad av din öppenhet och din ärlighet!!
En 35-årig mamma som lever tillsammans med min man, vår dotter på 16 månader och min son sedan tidigare som är 13 år gammal. Vi fick vänta i nästan 6 år på vår lilla tjej som till slut kom till oss genom provrörsbefruktning. All denna längtan och väntan och sorg över bebisen som aldrig kom kulminerade i en förlossningsdepression när vi väl fick vår lilla tjej. Så när hon äntligen, efter alla år av väntan och en orolig graviditet som avslutades i ett kejsarsnitt, fanns hos oss så bara grät jag. Grät och sov, grät och sov och kände mig bara tom. Jag förstod ganska omgående att det var något som var fel, så jag sökte hjälp och lyckades genom stödsamtal och en kort period av medicinering hitta tillbaka till glädjen och lyckan. Idag mår jag bra och tänker på vad lyckligt lottad jag är som har min lilla familj. Vår lilla tjej är en mycket livlig och envis flicka och min son börjar komma i puberteten så min livsinsikt är att jag har nog några jobbiga år framför mig med barntrots och tonårsuppror :-). Men det ska bli så roligt att ”göra om allting” igen. Luciatåg på förskolan, utflykter, första skoldagen, brännbollskvällar med klassen osv. Tiden går så fruktansvärt fort, jag förstår inte hur jag helt plötsligt har gått från att vara den sonen ska gifta sig med till att bli en ”fett pinsam morsa” ;-). Ta hand om dig och din underbara familj, och ta bara emot goda råd från människor som känner dig, och även då bara om du bett om råd:-). Ha det gott/J
Jag är 27 år gammal…(snart!) och har en liten kille på 18 månader. Jag är mammaledig 15% från jobbet och jobbar som sjuksköterska. Sambon han jobbar heltid. Fritt val från både hans och min sida. Jag har jobbat lite till och från sedan lillen var 10 månader, däremellan har pappan varit hemma med. Jo, men nu när jag jobbat ett tag så är jag riktigt sugen på en liten tvåa till familjen…Vi jobbar på det 😉 Vad fin hon är, er Penny! Grattis!
Jag är 35 år och mamma till en flicka på 6,5 år och en pojke som är snart 3.
Vi har fått varandra via adoption. Sättet vi fått barn på är ”annorlunda” jämfört med magvägen men föräldraskapet är lika. Självklart ligger adoptionen ”ovanpå” allt men grunden är den samma.
Livsinsikt som förälder? Tja, det blir aldrig som man tänkt sig? Det blir bättre!
Hej!
Jag är 26 år och mamma till Gloria, som är lite över åtta månader.
Vi bor ensamma i en tvåa, lite trångt och bökigt men vi har det bra ändå. Glorias pappa är med i bilden till viss del, dock bor han 40 mil härifrån och studerar..
Hon var inte planerad, men sen jag plussade har jag aldrig ångrat mitt beslut för en endaste sekund. Är så glad att jag har henne.
Jag ska om ett eller två år påbörja min utbildning till dietist, drömmen är att få jobba med behandling av ätstörningar då jag själv haft det problemet i många år. Innan jag blev mamma hade jag inga drömmar eller ambitioner. Nu vill jag skapa ett bra liv åt oss!
Ibland blir det ensamt att själv ha hela ansvaret, men jag försöker tänka som att jag är inte ensam, vi är ju faktiskt två. Vi får luta oss mot varandra min flicka och jag.
Tack för en bra blogg, alltid intressant och välskrivna inlägg. Ta hand om din Penny och Calle, ni ser ut att vara en väldigt lycklig familj. Kram
Jag är 30 år och har en dotter på 15 månader. Hon är vårt första barn och vi planerar för nästa. Måste snart skaffa större lägenhet så det är vad våra tankar kretsar kring just nu. Vi delar lika på ledigheten så jag jobbar sedan november och min man är pappaledig till september. Jag är logoped, pendlar till Stockholm.
Min största livsinsikt är att jorden verkligen ska räcka till våra barn och deras barn och barnbarn osv. också. Och att det är så viktigt att vara snäll mot allt levande. Det låter lite klyschigt men vad annars kan jag lära min dotter bättre? Vi vill verkligen jobba på det, vara mycket ute i naturen och tidigt lära henne att vara snäll mot både människor och djur. När hon ser katten här hemma lägger hon huvudet på sned och säger ”Heeeeej” i falsett, som vi gör med henne och katten, sedan klappar hon snällt. Hehe, hoppas att det håller i sig. Vår dotter är vegetarian som äter fisk tills hon själv kan bestämma. Vi väljer ekologisk mat och har hittat en förskola som har samma tänk. Detta måste jag ofta försvara för andra, men man tycker ju olika.
ag är en 2 barns mamma på 26 år. Jag har en underbar dotter på fyra år och en traktor tokig son på nyss fyllda 2 år. Vi bor i Norrland.
Både dottern och sonen går på dagis på dagarna. Jag jobbar på en hjärt och stroke avd.
Annars förgyller vi våra dagar med utomhuslek och kompisar.
Jag har ett gäng mammor i min närhet och vi träffas så ofta vi kan. Vi lämnar gärna barnen hemma med papporna och tar oss några glas vin. Jag är yngst och äldst är en kvinna på nyss fyllda 40!
Mina barn ger mig liv, energi och kärleken rinner ut genom öronen på en. Jag tycker det är viktigt att ge mina barn egen tid tillsammans med mig eller pappa. Jag och min man är usla på att ta tid för oss tillsammans. Det måste vi ändra på!
Anna, nästan 30, pluggar till arkitekt. Tillsammans med min kille sedan 10 år, gifter oss nästa år. Längtar efter barn så jag dör men snart är jag färdigutbildad o då jävlar. Hängde med till den här bloggen från den förra du hade o har läst Alex blogg sedan länge. Gillar verkligen att läsa om ”normala” människor o när de får barn, är så himla rädd att det ska vara som vissa bekanta i min krets…verkar inte skoj alls. Är övertygad om att livet måste fortsätta som vanligt även om man får barn. Jag vill inte sitta o gråta i bröstmjölksfläckiga mysbyxor när mitt barn är ett år medan mannen lever livet. Heja dig Anitha o grattis till ubersöta Penny!
32 år, barnmorska, gift sedan -06, en pojke född -07 och en -09. Jobbar nu 100% igen (till mångas fasa) efter föräldraledigheten som vi delade hyfsat lika.
Första barnet blev nog den största livsförändringen och jobbigast att tackla, med andra barnet kom stress in i mitt liv, det har aldrig funnits där tidigare… Har alltid varit en lugn person som inte stressar upp mig.
Det jag kände när vi bestämde oss för att försöka få barn var att jag var trött på att vara självisk, att bara ha mig själv att tänka på. Jag blev en person som jag inte skulle vilja se utvecklas vidare. Och lite trist blir det i längden att bara tänka på sig och sitt. Det förlorade llksom charmen att kunna ligga på soffan en hel dag och läsa, eller de spontankvällarna på stan som blev mer och mer sällan… Det brukar jag försöka tänka på nu när man känner sig ”låst” och aldrig får vara ensam. Och de stunder man får nu för sig själv eller med sin man betyder så mkt mer!
Och varje kväll går vi in och tittar på våra vackra pojkar när de sover och det är den bästa stunden på hela dagen
Är 21 år. Gift och har ett barn som är ett år. Efter mammaledigheten har jag planerat att plugga. Största insikten är svår att svara på. Att alla vill olika saker med sina liv och att man inte måste göra som det förväntas. (Klyschigt men vatusan..) Men största insikten är nog att inte döma andra föräldrar, för det vet man att det gör ont i hjärtat.
Jag är 26 år och är sambo med min pojkvän i San Francisco. Han är svensk men född i USA. Jag kom hit för några år sedan för att plugga på college. Nu forskar och studerar jag vid Berkeley (och bloggar dagligen om just detta och allt möjligt annat). Min största livsinsikt hittills har med familjen att göra. Det är komplicerat men jag har insett vissa saker efter att ha bott utomlands i flera år och alltid ”kört mitt eget race”. Tycker att din blogg är superbra och läser den varje dag!
du som lämnade kommentar nr 1. vad konstigt att skriva att du inte riskerar att bli en gammal nucka och behöva dra till danmark för insemination. så inskränkt! så trist att jag blir lika trött som när elaka kommentarer lämnas om hur man ska vara mamma. suck!!!
32 år och bor I Stocholm. Gift sedan 10 år med 2 barn. Pojke på 4,5 år och flicks pã 2.
När barn finns med I bilden,
Sã mycket roligare än jag någonsin skulle tro. Jag får uppleva så mycket kärlek som jag into trodde var möjligt.
Också hur viktigt det är för mig med even tid!
Nybliven artonåring och förmodligen en av de yngsta här. Jag vet inte riktigt varför jag läser en mamma-blogg då jag är i den åldern där livet inte går ut på så mycket annat än att plugga och festa. Jag har alltså inga planer alls på familjeliv.
Men jag tror att jag fascineras av kärleken man som mamma har gentemot sitt barn. Att man kan älska någon så villkorslöst och oändligt är för mig helt ofattbart. Men att läsa din blogg får mig att längta tills jag själv känner samma sak.
Liza, 32, gift, pluggar till veterinär.
Får en ny livsinsikt mest hela tiden.
Ingen av dine spørsmål passer, men jeg svarer allikevel.
22 år, snart ferdig med å studere, er norsk, singel, men har stor adoptivfamilie i Norge i tillegg til biologisk familie i sør-amerika(som jeg akkurat har funnet).
Hej Anitha!
Tack för en härlig och ärlig blogg.
Anna heter jag och är 28år och bor i textilstaden Borås. Är höggravid och väntar vårt första barn när som helst.. har 1 vecka kvar till BF.
Har en sambo och vår underbara rottweilervovve i familjen idag i väntan på den lille/lilla.
När jag inte går hemma och vaggar så arbetar jag som gruppchef på ett kundtjänstföretag inom telefoni, väldigt roligt och stimulerande arbete.
Jag är en sån som läser många bloggar men aldrig kommenterar. Men ofta skäms jag för hur människor beter sig med olika påhopp. Försök tänk på det att de som gillar dig och din blogg är dom som inte kommenterar, det är de missnöjda människorna som älskar att ha nån att spy galla över.
Har läst Alex och Calles bloggar sen start och nu läser jag såklart din och Amandas också.
Har varit jättekul att följa din blogg nu när du varit gravid, då jag har känt igen mig mycket i det du har skrivit.
Hej Anitha!
Jag är 28 år och bor med min man på andra sidan vattnet från er sett. Nära Folksamskrapan, du kanske ser den från er lägenhet? Jag har en son på 8 mån så nu är jag mammaledig. Annars pluggar jag juridik på SU och jag ska börja min fjärde termin i höst. Det är härligt att vara mammaledig men nu börjar jag längta tillbaka. Jag tycker det är så roligt att läsa om er vardag med lilla fina Penny. Man känner igen sig så mycket.
Sen jag blev mamma har jag blivit så lugn och cool. Jag oroar mig inte och stressar inte upp mig för saker längre. Inget spelar liksom så stor roll i jämförelse med hur viktig min lilla son är. Det är en skön bonus tycker jag.
Jag skrev mina bästa ”ny bebis-tips” i ett blogginlägg för några veckor sen.
http://amvg.blogg.se/2011/april/ny-bebis-sveriges-hetaste-tips.html
Sköt om er!
Jag vet inte hur jag ska definiera mig själv. Jag kommer ofta på mig själv med att säga att jag är mammaledig eftersom min dotter som är 18 månader inte har börjat förskolan än. Men om sanningen ska fram så är jag 27 år gammal men jag refererar mig alltid till 23 av någon anledning. 😉
Jag är mamma till världens sötaste lilla indonespuff som heter Ella och jag är alltså inte riktigt mammaledig. Men när jag är ledig med henne så försöker vi vara ute mycket och leka eller bara gå på stan. Att träffa vänner som också har barn. Vi bara myser helt enkelt.
När hon var 6 månader så börjar jag plugga till USKA på distans och en månad efter det skaffade jag ett extrajobb vid Sala Silvergruva. Och där vart jag fast. Numera jobbar jag ganska mycket samtidigt som jag just nu gör min APU på Centrallasarettet i Västerås. Planen är att söka till SSK nästa år.
Min sambo jobbar även han inom vården och vi går om varandra helt enkelt för att inte behöva sätta Ella på förskola riktigt än. Det fungerar bra även om kvalitetstiden blir liten. Vi har i snitt en ledig dag ihop/månad. Trist men rent långsiktigt kommer det bli bättre när jag är färdigutbildad och kan få ett fast jobb.
Jag vet inte om jag fått nån sån där riktig insikt ännu, det enda jag insett är att jag inte skulle kunna leva utan ett barn. Utan Ella. Att kunna känna alla dessa känslor trodde jag aldrig var möjligt. Att brinna så för en annan människa. Det är magiskt.
Nu vart det här mitt livs novell men jag vill tacka för din blogg. Du gör mig smartare just för att du skriver mycket insiktsfullt om så olika saker. Du får mig att reflektera över saker & ting som jag inte gjorde förut.
All lycka till dig & din familj!
Hej Anitha,
OK här kommer en liten beskrivning av mig också. Ännu en av dina läsare.
😉
Jag heter Rosita, är 35 år och är f.n föräldraledig med Adam snart 8 månader (vi är med i Mamas gravidbibel). Jag har också Isabella 8 år (-03) och Emilia 6½ år (-04).
Jag bor i villa i västerförort till Stockholm tillsammans med min make Stefan. Far till alla tre barn.
😉
Jag har en vilande blogg på Mama (tidigare på Premiumplats) för jag kände helt enkelt att LIVET inte hanns med i den omfattning jag önskar med en ambitiös blogg.
Karaktäristiskt för mig som mamma är att jag är absolut ingen lekmamma, men älskar att göra utflykter med barnen. Det är viktigt för mig att barnen har ”rätt” (sunda) värderingar och jag kämpar lite (i motvind) med att de inte ska vara bortskämda och ta saker för givet. Varför i motvind är för att de i vissa avseende är ”bortskämda”. Vi reser t. ex massor. Och de börjar ta detta väldigt mycket för givet, bli lite blasé … Själv gjorde jag min första utlandsresa mitt 16e år medan vårt äldsta barn innan 8 år fyllda hade gjort 23 (!) utlandsresor! Men jag märker ju, i våra samtal under och efter resor, att de lär sig offantligt mycket saker och får, trots allt, PERSPEKTIV. Att allt inte är som i Sverige t. ex.
Sen är nog inte barn som de var när jag växte upp … Eller, jag har i af helt annan bakgrund (ekonomisk och social) än vad mina tre barn nu har.
Jo, och när jag inte är föräldraledig så arbetar jag som skribent och informatör.
Det blev långt. Tack för en härlig, ärlig och skön blogg!
Kramar, Rosita
http://blogg.mama.nu/rosita
36 år, bor i stockholm. Har 2 flickor och en man. Flickorna 3,5 och 1,5 år. Återgick till jobbet som läkare för 6 månader sedan. Minns också första föräldraledigheten som sådär speciell som du beskriver den. Världsomvälvande till en början och det tog ett tag att komma ur bubblan, på gott och ont. Mest gott:) Andra gången hann jag inte tänka lika mycket vilket var lite sorgligt för jag hann inte njuta av varenda detalj som med första. Min största livsinsikt är nog föräldrakärleken som jag aldrig kunde förstå innan jag fick barn. Först nu förstår jag hur mycket mina föräldrar älskar mig. Och sen att barnen lär mig mindfulness. Man kan inte annat än att vara i nuet när man är med dem.
Finaste Anitha!
Bor i Göteborg med min blivande man. Är 28 år gammal och väntar mina första barn som är tvillingar och beräknade om cirka 20 veckor.
Tack för en underbar blogg och ge Penny en puss från oss
Hej!
Jag är 32 år kommer från Bohuslän. Har 2 döttrar. Den äldsta är 3 år i augusti. Lilly kom i februari. Jag är alltså mammaledig. Jag hänger mkt med de jag umgicks med när jag var föräldraledig första ggr. Sen har mina närmsta vänner också fått barn. Så jag försöker träffa mina vänner varannan dag och varannan dag vara hemma o bara mysa med Lilly. Storasyster Lovisas går på dagis 4 dagar i veckan. Jag njuter så mkt som jag bara kan och tänker när det är jobbigt, tufft, man får inte sova etc. Det är en kort tid och snart får jag tillbaks min kropp,min man.. mitt socialaliv.
Men det bästa är att man inte hinner analysera så mkt och det tycker jag är bra.
Kram på dig
Tycker om din blogg!!
Heter Jenny.
37 år och hemma med första barnet, en liten Jackson som är 4 månader. Är lärare på låg/mellanstadiet inne i Stockholm annars.
Har läst din blogg sedan du starten (nästan) och tycker givetvis det känns extra roligt nu när du fått Penny. Känner igen mig i så mycket!
Bor i Nacka med sambo och schäfern Callas ( som för närvarande fått 6 valpar!)
Insikter som förälder….Har oroat mig över så mycket den första tiden men sedan två månader tillbaka släppte det mesta och nu njuter jag ! Det jag insett är nog hur skört livet verkligen är. Jag tycker att jag har fler tankar på att livet i denna kropp visst inte är oändligt och det skrämmer mig eftersom jag inser allt jag vill vara med och uppleva! Du skrev någon gång att din svägerska Amanda sagt att när livet kommer flyttar även döden in ( inte exakt citat .. men…). Det är så sant! Plötsligt är min egen generation inte längre längst ner utan har flyttat upp ett pinnhål. Stort och fantastiskt är det att bli förälder. Något större fanns och finns ej. Men också fullt av eftertanke och tankar på det som varit och det som kommer.
Tycker mycket om din blogg! 🙂
Hej !
Är 36 år och föräldraledig med mitt tredje barn på fyra år. Börjar känna mig ganska mör och sliten:-) Jobbar som ekonom och längtar tillbaka ibland, men när jag tänker efter så inser jag att denna tiden är kort och nu när jag närmar mig slutet på min sista föräldraledighet så känns det lite vemodigt. Min största insikt som förälder hittills är att man orkar och klarar så mycket mer än man tror. Anna Wahlgren vet mycket om barn och funkade fantastiskt på vårt första barn tyvärr finns inte tid och utrymme att följa scheman med fler barn (inte för oss i alla fall). Lycka till och tack för en härlig blogg !
29, pojkvän. Väldigt lycklig för de som är lyckliga med sina barn, men irriterad över föräldrar i min närhet som inte kan acceptera att min pojkvän och jag själv inte är intresserade av barn.
Jag är 30 år. Gift sedan 3 år. Försökt få barn lika länge, bla 2 IVF försök.
Hej!
Är 32 år och sambo. Vi har en liten kille på snart nio månader.
Jag är hemma och är föräldrarledig just nu och njuter till fullo av det. Till hösten återgår jag till mitt jobb som lärare på högstadiet och då tar min sambo över föräldrarledigheten några månader.
Efter att jag har fått barn har jag insett att familjen är verkligen det viktigaste. Trodde inte att man kunde älska någon så mycket från första sekunden. Tror inte man kan förstå det där med föräldraskap förrän man är i situationen. Länge så levde vi med tanken att vi inte skulle ha barn och efter det följde två missfall men sen blev vi välsignade med vår lille son.Tycker det är helt underbart att vara förälder och skulle aldrig kunna vara utan det nu.
Hej!
Har halkat in på din blogg och har liksom fastnat. Måste säga att Penny är fruktansvärt söt!
Jag är 30 år, gift sedan 11 år. Vi har två pojkar (-02 och 04) och en liten flicka(-08). I augusti kommer en liten pojke till och vi är överlyckliga! Utöver barn har vi hund, katt och orm.
Vi bor i Nora, jag är undersköterska och tycker att livet är toppen. Kan faktiskt inte hitta något som saknas.
Min största livsinsikt är nog att ju äldre jag blir desto mer fattar jag vad min mamma pratade om när det gäller att vara mamma, utmanande, skitjobbigt och alldeles underbart!
Jag fyller 25 år, jobbar i valiga fall på förskola med de allra yngasta. Men nu väntar och min karl på vårt första barn som kommer om någon månad.
Är 36 år, inflyttad göteborgare sedan minst 15 år. Växte upp i Småland. Är gift med Lars sedan 2006, har två söner på 3,5 och 1,5. Är mammaledig med den minsta pöjken en andra omgång sedan början av maj. Jobbar en dag i veckan på bibblan, är bibliotekarie. Insikten jag fått som förälder är att man ska vara tacksam för det man har, för i sina barn äger man hela världen.
Hej!
39 år, bor i Stockholm, är sambo och mamma till en kille som är knappt tio månader. Jag jobbar helger ibland för att dra in lite snabba pengar och delar föräldraransvaret med pappan som jobbar som musiker och kan bestämma sina uppdrag ganska mycket själv. Tanken är att vi så långt det går ska uppfostra vår son själva, alltså inte använda oss av förskola – i alla fall inte än på något år eller så. Jag brukar säga att jag inte har väntat så här länge med att skaffa barn för att sedan låta någon annan uppfostra och forma. Istället hänger vi med vänner, går på öppen förskola ibland och en massa andra roliga saker. Jag är journalist i grunden och har inget fast jobb att gå tillbaka till. Jag känner ingen karriärsstress som jag gjorde innan jag fick barn utan ”offrar” gärna hur mycket som helst för att vår kille ska få en trygg och soft uppväxt.
Den stora insikten än så länge är att det bara blir roligare och roligare. När man tillslut slutar nojja över om han andas ordentligt på natten, äter som han ska och bajsar ordentligt, då är bara det roliga kvar på något sätt. Jag har älskat honom sedan dag ett, men nu har vi så kul ihop att min kärlek växer för varje dag. Han är ju så cool liksom, så mycket människa.
Jag är 18 år gammal och tar studenten om en månad. Jag har inga barn än tackolov men jag har alltid velat ha 3 pojkar när jag blir stor. Idag har jag fått mitt första riktiga jobb!
Vår familj ser ut som sådan:
Min man Mathias och jag är båda 26år gamla. Vi gifte oss efter 19månader tillsammans. Då var jag i v.28 med vår första dotter, som föddes alldeles underbar 2008. 19månader efter henne kom vår andra dotter, som föddes död i v.34 pga plötslig spädbarnsdöd, vilket gav oss en helt ny syn på livet och familjen i sig. 10månader senare föddes vår son som en liten solstråle i vår vackra familj på fem! Att skaffa barn var till en början en spännande resa, som sedan förbyttes till ren sorg och skräck. Jag kommer aldrig våga bli gravid igen, men jag är mer än nöjd med vår dotter, vår son och vår ängel! När jag inte är mammaledig jobbar jag som kriminalvårdare på kvinnoanstalten Hinseberg.
Att vara fru och mamma är bland det svåraste jag ngnsin tagit mig för, och att vara änglamamma är inte heller lätt. Man ska orka så mkt, barnen ska vara rena och väluppfostrade, och äktenskapet ska vara blomstrande och karriären ska utvecklas. Heja! Men jag skulle aldrig ngnsin vilja byta liv eller förändra ngnting, vilket ger mig styrka varje dag! <3
Jag är 25 år. Mamma till Eleonora 1.5 och Alexander 2.5 (det skiljer 12 mån på dom). Jag har precis börjat jobba igen vilket är väldigt skönt. Jag jobbar på ett stenhuggeri (som gör gravstenar) och det är faktiskt ett väldigt roligt jobb!
Min familj består även av min blivande man, vi gifter oss om 1 månad.
Vår dotter har svåra allergier (bland annat mot födoämnen, pollen och djur). Vi bor på landet men pga. lillans allergier kan vi inte ha några djur.
Är 38 år och är gift. Jag har 2 barn, en grabb som är 7 år och en tjej som är 4 1/2. Jobbar med barn med olika handikapp som DS, Autism mm. Älskar verkligen mitt jobb. Att komma till jobbet och få världens största kram 🙂 . Jag känner att det är nu livet börjar. Barnen börjar bli stora, sover i sina egna sängar, behöver inte passa upp på dom. Att skaffa en till knodd finns inte på kartan, hahaha! Jag sa till min man i går att jag är så glad över att vi har lyckats fostra våra barn väl. Jag har fått komentarer från äldre, skola, dagmamma att dom är väluppfostrade, snälla och lyssnar när någon säger åt dem. Jag är glad över att vi lyckats vara konsekventa, som inte alls är så lätt alla gånger. Vi får se hur tonåren blir;). Penny är så fin, vilka ögon. Man blir ju sugen på en knodd, men nej, livet börjar NU!
Är 29 år och har en dotter som är nio månader. Har varvat mammaledighet med studier på halvtid sen lilltjejen var tre veckor, och det har fungerat superbra!
Har insett att föräldraskap handlar till 99% om sunt förnuft och kommunikation. Ta till dig alla goda råd, rensa ut skiten, behåll guldkornen och gör på det det sätt som fungerar för just er familj!
Tack för en supermysig blogg!
kram!
Tack för en smart och härlig blogg. Du har nära till din sanning tror jag. Jag menar, många människor är sådana obotliga självbedragare att de nästan aldrig vidrör sin egen sanning.
Skitsamma. Jag är 32. Mamma till en 14-månaders tjej. Gravid igen i vecka 9. Livrädd eftersom jag fick MA (missed abortion) med skrapning mellan lillan och denna graviditet. Men lycklig samtidigt. Jag fixar det här. Vill ha minst ett till barn. Har också tänkt på adoption också men pappan är inte så inne på det. Jag tänker dock att det är bäst att passa på med biologiska barn nu och om jag vill adoptera kan jag ju göra det efter 35.
VET att man kan få biologiska barn efter 35 men…ja, Man vet ju aldrig om det funkar igen.
Jag har en ganska komplicerad grundfamiljsituation -alltså den familj jag kommer ifrån, och detta att ha fått en dotter, den extrema kärleken, möjligheten att bryta trenden, att skapa en egen familj… känns helt enormt. Vi behöver inte fortsätta kräla i allt det sorgsna, sjuka och jobbiga min grundfamilj krälar i. Jag har inte brytit med min familj men jag har aldrig känt mig så befriad från dess ”ok” som nu. Äh. Det är svårt att förklara men jag har blivit tuffare. Säger ifrån när det behövs. Var en mes innan. Konflikträdd. Helt plötsligt är jag tuff för min dotter ska fan inte ha en mesmorsa. Det är rätt så fantastiskt. Mitt liv innan barn var så tufft och stressigt och fylld av sömnlösa nätter av andra skäl att jag nu är tålmodig och fylld av självförotroende som mamma. Inte alltid, förstås, men mer än jag trodde. Jag tror faktiskt jag kan låta bli att traumatisera henne mer än normalt 😉 Och jag har börjat i terapi för att bli ännu starkare.
Styrka är vad jag förknippar moderskapet med.
Jag är inte mammaledig. Har inte rätt till föräldrapenning (p.g.a att hon föddes utomlands etc.) Istället pluggar jag heltid på distans, småjobbar som frilans och delar dagar med pappan. Det funkar faktiskt ekonomiskt, tack vare att våra jobb är flexibla,
Vad spännande! Ingen av dina frågor passade mig egentligen.. Men jag svarar ändå! För jag tycker din blogg är mysig..
Jag är 22 år,inga barn,inga plastbarn eller djur! Jag har varken pojkvän eller älskare. Jag har mig själv och jag älskar det!
Jag är 40 år och har inte några barn. Något som jag är jätteledsen för! Det är en väldigt svår sorg, då det känns som inte folk runt omkring förstår hur svårt och tungt det känns att inte ha en egen familj. Att inte kunna få barn kan nog många förstå är en tung sorg. Men som mig, där livet har sprungit iväg utan att jag har haft någon att försöka få barn med, det känns som många har svårt för att förstå. Får ofta höra, ”Du är inte ensam om att valt att inte skaffa några barn”. Men jag har ju inte valt det! Jag levde länge med en kille som pratade om att han gärna ville ha barn, men tiden gick och han vill vänta och vänta och vänta. Jag mådde sämre och sämre i det förhållandet och sedan några år tillbaks så lever vi inte tillsammans längre. Och jag har inte heller hittat någon annan att dela livet med. Och tiden har tickat iväg. Så nu lever jag ensam och har börjat att studera. Men jag drömmer dagligen efter att leva ett familjeliv istället. Och jag glädjs så otroligt mycket av att se lyckliga familjer runt omkring mig, och även läsa vissa bloggar som skrivs av föräldrar. Så därför tycker jag mycket om att titta in här hos dig.
Hej! Jag är 35 år, väntar mitt fjärde barn (är i v. 38 nu) och är för tillfället sjukskriven pga väldigt mycket förvärkar och högt blodtryck (fick havandeskapsförgiftning när jag väntade mitt första barn och har sen fått högt blodtryck de andra graviditeterna). När jag inte är sjukskriven eller mammaledig jobbar jag som mikrobiolog på ett sjukhuslab och letar bakterier och virus i patientprover.
Mina barn är 11, 5 år, 9 år och 2,5 år (dotter, son, dotter) och de två äldsta bor här varannan vecka då deras pappa och jag är skilda.
Träffade min stora ungdomskärlek igen efter skilsmässan och upptäckte att både hans och mitt hjärta fortfarande klappade för varandra. Idag bor vi ihop, planerar att gifta oss någon gång i framtiden (när tid och pengar tillåter) och väntar vårt andra barn.
Min största insikt i livet är att man kan aldrig förutse något utan det är bättre att ta det som det kommer. Det blir sällan som man tänkt sig, men slutänden oftast mycket bättre… så varför oroa sig.
Jag är en 33-årig tjej med två underbara söner som betyder precis allt för mig. Jag är lyckligt gift och allt är perfekt förutom den ”lilla” detaljen att jag inte trivs på jobbet.. Jag borde ha utbildat mig till nåt helt annat!
Största livsinsikten som mamma är att ju mer jag ger desto mer får jag tillbaka,
Roligt att läsa alla kommentarer!
Jag är 22 år, har en son som är 5 år och en man som är 26. Jag är hemmafru i stort sett, men småpluggar psykologi på fritiden.
Skriv din kommentar här!
Jag är 26 år och har två pojkar. En som fyller två i juni, och en som är 4 månader. Eftersom det är så tätt mellan barnen (1,5 år) så har jag inte hunnit jobba något än. Bara pluggat en termin på komvux. Så det känns som att jag har varit hemma en EVIGHET nu 🙂
Ska hoppa på skolan till hösten igen och det ska bli väldigt skönt. Jga kan inte riktigt svara på frågan om vad som är min största insikt, för jag tycker att jag får nya hela tiden. En ny varje vecka! Fast… en av dom största insikterna har varit att jag klarar mycket mer än vad jag tror. Jag är så stark!
Innan jag fick barn var jag ganska lat, bortskämd och självcentrerad 🙂
En annan insikt är att fyra är bättre än tre i en familj.
Är 27årig tjej med dotter på 2 år och en bebis i magen som är beräknad om 4dagar.
Är just nu hemma och har semster, jobbar annars som banktjänsteman.
Det jag insett sedan jag fick barn för 2 år sedan att ingenting annat än familjen är det viktigaste i livet, visst det är viktigt med jobb m.m men så länge man har sin familj så klarar man allt!!
Hej Anitha! Jag är 26 år och har inga egna barn men dock ett bonusbarn som är 13 år. Min sambo är 35. Jag jobbar som revisor och framtida mammaledighet skrämmer mig (hur ska man få tiden att gå o mdagarna etc).
Hej! Mamma till 2,en tjej på 4 år och en kille på 3 månader. Mammaledig och njuter förfullt =) jobbar annars som butikschef i en klädbutik. Bor lantlligt i närheten av Stockholm. Just ja, gift med mannen i mitt liv =)
Tack för en bra blogg , skrattar och känner igen mig i mkt du skriver! Grattis till en fin och ljuvlig dotter.
Hej! Jag är 28 år och har en dotter på 1,5 och en till grodd i magen, 8 veckor gången. Jag mår illa dygnet runt. Min man jobbar utomlands så jag är mammaledig och hemmafru. Just nu längtar jag så efter delikatess limpa och Oboy. Finns inte här! Hur mycket kärlek det kan rymmas för en så liten människa är helt otroligt och jag har aldrig älskat någon så mycket som jag gör nu. Jag har insett hur viktigt det är att vara positiv och lugn när det känns som värst det löser det mesta.
Hej!
Jag är 28år och har tre barn. Tre killar på 2år, 4år & 6år.
Jag jobbar halvtid som receptionist, resten är jag hemma med mina älskade ungar.
Jag har insett hur mycket ett städat och rent hus kan göra för själen.
Och jag har insett hur mycket barn kan göra för självförtroendet, mig kan ingen trampa på för jag är en mamma, dessutom till de tre coolaste killarna som finns!
38 år, gift med två barn, en son som fyller sex år och en dotter som blir två, båda i slutet av sommaren. Bor utanför Sthlm, i en sk skärgårdskommun.
Tillbaka på jobbet (mediebranschen) sedan i höstas så nu jonglerar vi jobb, barn och pendling med lite olika utfall (oftast funkar det finfint dock!). Är även jag bloggare sedan länge och det är mitt allra största intresse. Gillar din blogg skarpt – mycket välskrivna inlägg som manar till eftertanke.
Största livsinsikt som förälder? Att det aldrig blir som man har tänkt sig och att man inte kan ta något för givet i livet, allra minst barnen och deras hälsa. Det är något vi känner till allt för väl i vår familj.
Jag är snart 31 år, är hemma med en 1-årig dotter. Jag är högstadielärare, men vet inte om jag vill återvända till läraryrket senare. Min man är ingenjör Vi tänker försöka skaffa ett syskon ganska snart. Största insikten är att jag älskar mitt barn mer än jag trodde var möjligt, och att det inte finns något jag inte skulle göra för min dotter.:)
25 år och längtar ihjäl mig efter barn.
Annars jobbar jag i butik på timmar men det ser ljust ut till hösten då två kollegor ska ha barn och en annan börja plugga.
Annars lever jag och min man tillsammans, han har en dotter sen innan som bara är 6 år yngre än mig (min man är 22 år äldre än jag).
Så vi får se vad som händer med allt!
Jag är 29 år och har en liten tjej på snart 1 1/2 år. Jag jobbar inom staten och är allmänt lycklig. Sen Lova kom så har jag nog mest insett hur fantastiskt livet faktiskt kan vara. Precis som många andra så oroade jag mig alldeles för mycket om banala saker innan jag blev gravid och hade svårt att hitta mig själv. Helt plötsligt så har jag ett inre lugn som jag inte trodde fanns och har verkligen insett vilka intressen jag har och vad jag är bra på. Självförtroendet har aldrig varit bättre. Kanske beror det på att man är så ovillkorligt älskad av den lilla!
Cellulitmaskin låter smärtsamt och spännande
Jag bor i Barcelona och har en månad kvar på min graviditet. Gifter mig med min pojkvän om en vecka (weeee) och jobbar just nu heltid i ett företag som jag startat med två vänner. Den första juni går jag ner på halvtid tills lilla Tadpole kommer ut och sen blir det mammaledighet i 4-6 månader. Efter det vet jag inte riktigt vad som händer, vi får se, kanske stannar jag hemma längre, hittar på något annat eller kanske jag rent av blir hemmafru 🙂 Hur som helst så är jag väldigt spänd på vad livet har att erbjuda i sommar, kan knappt vänta på att få träffa vår lilla skatt. Jag fyller 30 i mitten av juli, ännu en stor förändring! Mycket nu på bara en månad! Kram
Hej,
Är 34 år och har en liten tjej på 15 månader. Började jobba i januari, jobbar statligt som jurist, så nu är min man hemma med dottern tills hon börjar förskolan i augusti. Vi bor på Södermalm i Sthlm så att vänta på förskoleplats har varit lite nervöst men vi har redan fått positivt besked, otroligt skönt!
Jag har insett att jag klarar mycket mer än jag tror, sömnbristen var t ex inte så jobbig som jag fruktade. Däremot har jag blivit otroligt känslig, gråter mycket lättare och det finns många filmer jag inte klarar att se och böcker/artiklar jag inte klarar av. Allt som handlar om barn som far illa eller familjer i nöd går bort, jag tar det otroligt personligt även när jag vet att det är ren fiktion.
Kan du inte ange din email-adress så att man kan skriva till den istället för här… Vill inte att hela världen ska kunna läsa min livshistoria…. men vill gärna dela med mig av den till dig…
Jag är 23. Student och bor förtillfället själv, men pojkvännen och jag pratar om ifall vi borde flytta ihop efter som vi nästan alltid är hemma hos mej (efter som jag bor i stan).
Största livsinsikten? Att jag nog inte kommer behöva leva ensam som gammal nucka, eller dra till Danmark när jag närmar mej 40 för inseminering…. :p