Mitt jobb just nu är att vara mamma. ”Mammaledig” är någonstans ett förskönande begrepp, även om det innefattar en del fritid så är det långt ifrån kravlöst. Jag ombesörjer mitt barn lika dedikerat som jag hade gjort med mina projekt i jobbet för att hårddra det. Det är ett jobb men ojämförbart mer utvecklande än med vilken arbetsplats än i världen.
Jag är ju fruktansvärt förälskad i ”mitt jobb”, så kär som jag är i Calle (som jag är sjukt kär i). Fast gånger tiotusen, om jag ens ska försöka ge mig på att förklara känslan.
Jag kan hennes alla minspel och gester, vet precis vad hon vill varje minut. Två minuter innan hon vaknar känner jag mjölken strömma i brösten. Vi har ett biologiskt band starkare än hampatråd. Vi är i fullständig symbios hon och jag.
I och med att jag är med henne mestadels av tiden själv så ser jag ju hennes utveckling på nära håll och får ta del av alla guldkonen av den. De är än så länge få och dyrbara. Hon bjuder än inte upp till föreställning än. Varje gång ett leende bländas av skickar jag en bild till Calle. Så han ska få dela stunden för han är oftast inte där när det händer.
Den lilla förtvivlan i hans ögon när han kommer hem från jobbet och gullar med henne. När ”hon inte levererar” som på bilden. Han försöker intala sig själv och mig om att visst var det där ett leende. Men han vet och jag med. Det är smärtsamt att bevittna och det är en stor sorg för honom det vet jag. Hur vi än gör så blir vi aldrig helt jämställda på den fronten det är nästan omöjligt.
Igår fick han egentid med henne då jag var på en liten tillställning på kvällen. Självklart fick jag frågan var Calle var någonstans. Mitt första spontana svar var att han var hemma och barnvaktade Penny. Hur sjukt var inte det? Han var ju bara hemma med sin dotter!
Varför frågade man och varför svarade jag som jag gjorde? Var det kopplat med skammen att vara ”ute” på egenhand eller att det känns som han passar henne, när han har henne utan mig i sällskap? Jag skämdes men visste inte för vilket. Eller kanske båda.
Jag längtar så till Gotland då han får massa egentid med henne, inte bara några timmar någon kväll eller helg. Då först kommer våra nu ojämna steg att bli aningen mer parallella.
Anitha, så himla fint skrivet.
Är i fasen att klockan börjat ticka och kan inte nog säga hur mkt jag uppskattar dina ärliga och öppenhjärtliga inlägg. Alla är vi kanske olika, men detta ger mig ett hum om hur livet ter sig dels innan barnet kommit, men också efter. Penny har fått sig ett par underbara föräldrar!
Skulle vara kul om du beskrev dina känslor när du började ”inse” att du var redo för barn osv. Var det innan Calle, eller kom dem i och med er kärlek?
TACK för en underbar blogg!
Så himla bra skrivet. Jag och sambon känner igen oss helt och hållet. För övrigt brukar jag inte säga att jag är mammaledig utan att jag är ledig från mitt jobb och mammajobbar. För nej, det är inte att vara ledig när man är hemma med sina barn. Det är mer än att heltidsjobb… men ett oerhört givande jobb som jag älskar.
Jag brukar titta på dem med panik i blicken och utropa ”Jag visste det var nåt jag glömde!” När jag och min kille är ute tillsammans och barnen inte är med, brukar vi säga att de är hemma ensamma, ” 4-åringen är VÄLDIGT mogen för sin ålder”
hehe lika roligt varje gång…
Ja detta var fint skrivet, känner precis som du. Som mamma är man i symbios med sin bebis första tiden och så är det bara. Glad att jag hittat hit till din blogg, du skriver så befriande!
Ja visst är det irriterande det där.. Har själv kommit på mig med att säga att min man är hemma och barnvaktar M, vår dotter samtidigt som jag reagerar illa på om nån annan säger det till mig. Det är ju bådas vårat barn, lika mycket men ändå mammans ansvar mest..verkar det som.
Jag följer din blogg, och gillar den så oerhört mycket!
Jag och min sambo väntar vårt första barn. Och jag är lite rädd för att vara mammaledig, att vara ensam med detta barn, allt ansvar! Ibland känner ja mig så dålig- jag ska bli mamma, jag ska vara så lycklig och se så mycket fram emot det. Men jag är skiträdd!
Men jag blir så trygg när jag läser det du skriver, man klarar det! Och jag ser så fram emot våran sommar, då vi kommer att bli en familj, och jag kan se hur pappa och barn har egentid.
Vet precis vad du menar med att ni håller ojämna steg. När lillen var 8 månader tog vi en (thai)m-out och drog till thailand i fyra veckor. Det var underbart att få njuta av busungen tillsammans, för man saknar faktiskt att få dela den mysiga vardagen med sin partner också. Att inte hela tiden vara ensam när de unika ögonblicken passerade. Dessutom slapp vi omvärldens måsten som en normal sommarsemester kan innehålla, då respektive släkt och vänner vill umgås (vilket så klart är trevligt iofs) men man lätt märker att det inte blir på ens egna villkor. Kan varmt rekomenderas om man har möjligheten!
Så otroligt vackert skrivet. Önskar din lilla familj alla lycka i världen!