Det finns en del pappor som stolt berättar hur underbart det är att vara pappor, ”hur förändrad man är”. Men orden kan vara ganska innehållslösa. För det är en otrolig skillnad mellan ord och handling i det här fallet. Det är en sak att säga att man längtar hem till familjen och en annan att faktiskt åka hem till familjen för att man längtar.
Det kan finnas en del skam i att vara lycklig. Lyckan är förvirrande, både för nya mammor och pappor. Jo visst är man lycklig. Men känns min lycka på samma sätt som mina vänners eller kollegors? Är jag tillräckligt lycklig? Kan jag bli ÄNNU lyckligare eller är det här maxgränsen? Och är den hög nog jämfört med andras lycka? Är verkligen min första tid så mysig som alla andra upplever det?
Det kan vara svårt för män att vara lika dedikerade som kvinnor den här första tiden. Men det har ju rent biologiska anledningar. Den fysiska anknytningen finns ju inte där ännu. Men det betyder inte att man älskar sitt barn mindre eller för den delen förtjänar sitt barn mindre. Mannen kan nog lätt förminska sin roll och sen ångra sig. Utan att kunna beskriva vad han känner. Och då är ju risken överhängande att mamman plötsligt har två barn att nära på olika sätt. Men jag vet inte. Det är svårt att vara mamma. Men det är nog inte så lätt att vara pappa heller. Det viktigaste är nog att att prata ärligt och uppriktigt och att lyssna på varandra mellan de där berömda raderna.
Hej Anitha! Jag tycker att ditt uttryck troll är så bra. För troll är vad de är! Jag har en 3 åring med Downs Syndrom och det är inte klokt vad folk tycker att man ska göra och inte göra. Och det är så tröttsamt. Tack för en bra blogg.
Fast det är ingen som helst naturlag att pappor inte skulle kunna knyta an till sina barn första tiden på samma sätt som mamman. Jag har fyra barn med två pappor, och utifrån min erfarenhet kan jag säga att det som gör skillnad är hur mycket tid pappan ägnar barnet. Pappa nr 2 har alltid spenderat väldigt mycket tid med barnen från dag 1, och han har från början haft en precis lika nära anknytning som jag. Vi har delat lika på föräldraledigheten. Sedan har det alltid varit jag som arbetat heltid och ”gjort karriär” medan han arbetat deltid och haft huvudansvaret för barnen, så numera är de faktiskt mer knutna till honom än till mig.
Anitha, tack för att du är så modig! Äntligen en nybliven mammas tankar som jag kan relatera till. Pressen som nybliven mamam är så enorm att man freakar ut. Man ska vara så lycklig, man ska älska älska älska, man ska göra allt rätt och ha koll på läget fast man egentligen är skitskraj. Och framför allt är det andra kvinnor, mammor i vår närhet och omgivning, men så även i media, som eldar på denna ”myt” om den lyckliga stabila mysmamman och som bidrar till ångesten och pressen om att inte räcka till. Skönt att mammor som du, som är en person man kan respektera och relatera till, ger en så ärlig bild av att vara förälder. Att sluta jämföra sig och värdera sin kärlek och lycka är så svårt men nått man måste göra för att komma i kontakt med vad man verkligen känner. Håller helt med om att att den öppna diskussionen med sin partner är livsviktig. Var superärliga med varandra! Och så måste man övertyga sig själv att man faktiskt duger som mamma. Vi gör ju allt vi kan för att vara så bra som vi bara förmår. Det räcker. Basta!
Lite osammanhängande men vill egentligen bara ge dig en stor eloge för att du är en sån klippa tll bloggare, ny mamma och modig person! Du hjälper mig i min nya roll som förälder! KRAM på dig!
Skriv din kommentar här!
Av din blogg förstår jag att ditt o charlies hjärtan gör Penny lycklig, fortsätt handla efter era magkänslor, inte
efter dessa olyckliga blogginlägg.
Jag har undrat över det du skriver då man läst att mamman är viktigast i början av barnets liv etc. Inte av kärleks eller trygghets-anledningar utan rent biologiska.
Det måste vara jobbigt att vara pappa då det finns en mamma.
Jag känner igen mig i mkt hur du beskriver den första tiden, t ex nojor kring att oavsiktligt skada barnet. Vilka galna ideer man kan få! Däremot känner jag inte igen tankarna kring lycka. Jag kanske var i chock och oförmögen att reflektera, haha. Eller är det en generationsfråga? En spegling av tiden? Mina barn är 19-30 år så det var ett tag sen.
Jag har förresten aldrig upplevt den första tiden som mysig. Jag har varit lycklig och ”hög” på min bebis men mysigt har det inte varit. Omställningen har varit urjobbig tycker jag. Lite mindre jobbig för varje barn dock.
Hej Anita!
Jag är en nybliven mamma som alla ”forum” förmodligen rasar över. Jag har både startat eget,inte ammat och druckit vin under Pontus första tid i livet. Men tänka sig..gladare och friskare kille finns inte!
Jag ska tillsammans med en annan nybliven (lika avslappnad,ärlig och härlig) mamma äta en simpel lunch imorgon vid 11:30 på Mälarpaviljongen. En god sallad och ett glas rosé. Mumma i solen som de lovat imorgon.
Vill du komma förbi?
Men hela livet är ju sådan att ; ingen ska ta någonannans PLATS barnen ska inte inkräkta på pappans plats och inte pappan på barnens.Var tid har sitt ,nu är det mamma och pappas tid respektera det sedan kommer barnens tid och till och med ett barn i taget kan få känna pappas gunst att avskillja tid för var och en att alla kan få känna sig speciella och sedda i n tur och ordning.Därför brukar jag insistera på att barnen ska lägga sig tidigt ,så att mamma och pappa kan få sammanställa dagen tillsammans som varit och få känna varandras gemenskap innan natten infaller.
Endel pappor blir väldigt avundsjuka på sina små barn ,andra på sina tonårsbarn att dom till och med förvjuder dem att bo hemma.
<Kan tänka mig att,,,var man tidigare en karriär och starkt yrkesmässig individ med beskedliga månadsinkomster och efter graviditeten och förälder som resultat en helt annan värld då är ju föräldrarollen lite av vad Du beskriver.man är liksom slav ,betjänt ,som tjänstejon underkastad barnet helt plötsligt att resa sig i detta är också en konst.