Igår var det mors dag. Calle har pratat om det i flera dagar. Jag hade liksom inte förstått uppladdningen riktigt. Han har sagt, ”på söndag är det mors dag” och sett så där plirig ut som bara han kan. Jag har svarat, ”Ja det är det” mer konstaterande och inte alls lika plirig.
Till och börja med har jag inte förstått att det var en hint till mig. För att vi skulle fira MIN första mors dag, fattade liksom inte det. Jag har bara varit mor i drygt sex veckor att jag fått en egen högtid det var något helt nytt. Men så kul det var!
Jag trodde det som han laddade för är att det är en stor högtid i hans familj. Vilket jag vet att det är. Klart jag kände mig lite dum att att jag inte förstod att hintarna var riktade till mig tidigare. Men i min familj har man inte firat så mycket högtider. Förutom klassikerna då: Julafton, påskafton, födelsedagar, midsommar, kräftskiva. De övriga har belysts med en gratulation i ord.
Jag och mitt ex firade varken julafton, födelsedagar eller några högtider. Fick man något eller gav något spelade man alltid ut varandra med presenterna när det var som minst lämpligt. Så en gåva blev alltid kopplat med något som gjorde ont i magen. Ju dyrare den var ju ondare gjorde det. Så man undvek det så mycket man kunde.
I Calles familj firar man ALLT. Till och med namnsdagar. Att inte fira allt har inte riktigt fattats mig, för jag har inte upplevt mig ofirad. Men nu i efterhand inser jag vad jag gått miste om. Det är underbart att fira varandra. Det kan aldrig vara fel att hylla de man älskar.
I början av vår relation var jag usel och ovan. Hade generellt svårt att ta emot presenter. Som vår första Alla Hjärtans Dag som nästintill slutade i katastrof. När jag chockat stirrade i etuiet med diamantörhängena och mer eller mindre väste att ”jag kände mig köpt”. Har aldrig sett ett par så ledsna ögon i hela mitt liv tror jag. Så fruktansvärt fel reaktion av mig på alla sätt. Men där och då pratade vi igenom det här med vad firande faktiskt är. Jag förstod att det bara var kärlek inga förhållningsregler eller brasklappar att få i ansiktet när det passade sig.
Nu njuter jag och tycker också att det är kul att köpa spontanpresenter och allmänt småfira även om det inte är högtid. Det behöver inte vara komplicerat eller konstlat alls. Från enklaste tulpaner till stråk-kvartett om man vill. Man sätter själv ribban. Valutan i kärlek är ju oavsett densamma oberoende storleken på handlingen.
Nedan: Min underbara morsdag present. Morer såklart. Jag älskar morer i konsten.
Håller med dej helt att det är svårt att bli firad om man inte är uppväxt med det. Fint när man får komma med i en familj som bryr sig. Ska Penny föresten döpas? Ni gifte er ju i kyrkan. lollo
Ja hon ska döpas i augusti/september.
/Anitha
En fråga rörande ngt helt annat än morer: på några bilder från ert hem har den där tapeten med matchande tapetbård dykt upp, och jag blir så nyfiken. Är det ni själva som valt detta? Det känns så uppfriskande och oängsligt i en tid då allt ska vara ”vitt och fräscht.” Tror du inte att vita hem kommer att bli vår generations furu? Om några år kommer våra barn att häpna över vår faiblesse för det sterilt vita och flabba läppen av sej åt vår dåliga smak, såsom många av oss gör åt de ”smaklösa” furuhemmen. Kram på dej
Ja det är vi själva. Hatar ljust och fräscht. Speciellt här i Hammarby Sjöstad då man med billiga byggmaterial gör det ljust det. Då ser det bara ut som en risig kuliss. Skulle man välja minimalistisk inredning skulle det ganska fort se ut som en inredd skokartong. Man måste gulla till det det är det som är tricket att få värme i sterila miljöer. Laura Ashley I love you.
/Anitha
Visst är det härligt att fira och bättre blir det. I går fick jag för första gången en egen present av min treåriga son på mors dag. Han hade gjort ett halsband (som fick bli ett armband pga. längden) till mig. Det gjorde han i lördagskväll när vi var på bröllop och han var hemma med morfar. Det gick rakt in i mitt hjärta och var mer värt än något annat.