Amanda sa att hon tappade stavning och ord när hon började amma. Jag trodde hon skämtade med mig, men faktiskt inte. Det stämmer. Jag har förlorat språket. Skriver de märkligaste stavfelen. Skriver ibland fonetiskt. Det tar lång tid för mig att komma fram till självklarheter verbalt. Med det säger jag inte att jag varit en lingvist av rang innan. Men så usel som jag är nu, sådan nivå har jag nog inte varit på sedan mellanstadiet. Dessutom har varken jag eller Calle några som helst problem att berätta samma historia med sprudlande entusiasm för samma person som hörde den en timme tidigare.
Ångesten är lite bättre nu. Inte de där plötsliga attackerna på samma sätt. Vi är fortfarande ängsliga men nu har liksom själva tvångstankarna blivit lite ”snällare” i början var dom så bestialiska. Nu handlar det mer om yttre faror. Som att tavlorna i vardagsrummet ska ramla ner över henne när hon ligger i soffan eller att en hund ska bita ihjäl henne när vi är på promenad. Men det är mer hanterbart, det kan man ju lösa i verkligheten. Det är jobbigt när det är så galet så det är bortom hjälp eller förstånd. Hennes nacke blir allt starkare och vi i takt med henne och den.
Dessutom så funkar sömnschemat vilket jag tror är ett viktigt element för att stävja vilken galenskap som helst. Har nu sovit sju timmar per natt i tre dygn nu och hon är två veckor gammal i morgon. Men egentligen inte ens född! Sjukt stolt. Men peppar, peppar…
Dödsskräcken är värst nattetid och nu handlar det inte bara om henne längre. Att hon ska dö, sluta andas etc. Vad händer med henne om vi dör, är den nya frågeställningen. Det är några bräckliga timmar där precis innan midnatt. Jag dör oftast och lämnar henne och Calle ensamma i mina fantasier. Det är ett horribelt avsked vill jag lova. Jag somnar in i hemmet med hela lilla familjen sovandes runt mig. Det finns inget mer fåfängt kan jag tycka än att fantisera om sin egen död. Det har jag inte hållit på med sen tonåren. Då kunde man ju typ sitta och fundera på hur ens begravning skulle se ut och vilka gästen man ville ha där.
Hon blir mer och mer av en karaktär hela tiden. Hon är ju bisarrt rolig nu i jämförelse för en vecka sen. På det stora hela är hon ju ganska tråkig kontra en tremånaders eller en tvååring. Men så tänker man ju inte, för oss är hon en riktig spexare. Njuter varenda sekund med henne och ett leende kommer vilket ögonblick som helst. Hon ser tydligen väldigt bra redan och det hänger på det. Hon har redan börjat småle och nej det är inte relaterat till gaser.
Det som är väldigt roligt med graviditet och första barnet, som man kanske inte alltid tänker på. Är att det är första gången på otroligt länge man lär sig något helt nytt från allra första början. Dessutom utvecklas och upplever man allt i takt med sitt barn.
Jaja, det blev ett spretigt inlägg men så blir det ibland.
Du borde läsa Caroline af Ugglas bok, där skriver hon om sina tvångstankar hon hade när hon fick barn. Mycket bra och tänkvärt!
Du har väl alltid skrivit lite konstigt? 😉 Som denna meningen:
”Det som är väldigt roligt med graviditet och första barnet, som man kanske inte alltid tänker på. Är att det är första gången på otroligt länge man lär sig något helt nytt från allra första början.”
Den där punkten mellan på och Är, väldigt konstigt att börja en ny mening där… Så gör du ofta. Mycket underligt grammatiskt. Hur låter den här meningen om man läser den för sej själv liksom?:
”Är att det är första gången på otroligt länge man lär sig något helt nytt från allra första början.”
Nej nu får du skärpa dej morsan!
Jag minns när Lo var ny, jag hatade att gå ut med henne i vagnen. I alla fall där det fanns bilar, som rörde på sig.
Sen var ju det kronisk rädsla att tappa barnet.
Nu är hon 11 månader imorgon och lever än (phu!).
Monsterna försvinner tids nog!
Skriv din kommentar här!
jag är livrädd för att jag ska ”råka” trycka in fingret i fontanellen…
Min allra värsta tanke, som jag nu kanske överför till dig, är att jag ska dö i sömnen eller nåt när jag är själv hemma med mina barn. Så ligger jag där död på morgonen när dom vaknar och inte förstår någonting, kan inte ringa nån eller fixa mat eller så. Hemskt!!
Hahaha, jag kallar det amnings coma. Det är det som är grejjen liksom. Man ska inte ha så mycket att tänka på än just bebisen. Dessa orostankar är ju normalt men är sjukt jobbiga. Man tror ju att man blivit galen på kuppen när man fått barn. En jobbarkompis skrev ett långt brev till sin son (som var ca 2-3 år då) när vi skulle iväg på en kryssning med jobbet. Hon skrev om hur mycket hon älskar honom och hur hon ville att han skulle vara när han växer upp IFALL hon inte skulle komma hem. Jag tyckte hon var helt vrickad som betedde sig så. Men nu står jag här själv med 2 barn och skulle ALDRIG åka iväg på en kryssningsvända. OM båten skulle sjunka, eller det finns så mycket konstigt folk ombord som kan hälla i något i drinken mm. Nu är min älsta 7 år och har börjat cykla själv till kompisar i närheten. Nu är jag rädd att någon ska ta honom eller göra något sexuellt. Det står så mycket hemskt i tidningarna så man blir mörkrädd. Ja du, det är bara början Anitha! Må så gott!
Huvudet på spiken!
Jag fick oerhört mycket existesiella tankar när Ester kom. Men det var bara nyttigt för på något vis omvärderade jag vad som är viktigt i livet genom det. Och slutsatsen är att få vara frisk o vara med de man tycker om!
Ha det fint Anitha o Penny o Calle med såklart!
Jag tycker det är ett bra inlägg. Jag känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver. Alla potentiella faror, trodde helt ärligt bara att det var jag som tänker på fallande tavlor. Har en given plats ovanför lillens spjälsäng för en tavla men där hänger ingen av rädsla att den ska falla ner. Ibland går jag och lägger mig fullt påklädd, inte vanliga kläder men en ordentlig pyjamas och strumpor för att vara förberedd om det börjar brinna och vi måste ut. Det händer inte allt för ofta men det händer. Jag är rädd för att flyga. Rädd för att flyga själv för att jag är rädd för att dö och lämna mina barn. Rädd för att flyga med barnen för jag inte vill utsätta dem för potentiell fara. Det spelar ingen roll att jag vet att det är säkrare att flyga än att åka bil som jag ofta gör. Jag höll på att kräkas när jag insåg att jag hade åkt med babyskyddet i framsätet och glömt bort airbagen. Han sitter alltid bak men fick åka fram för att vi skulle få plats och jag glömde helt bort airbagen. Nu gick det bra men det spelar ingen roll, jag ältar ändå vad som skulle kunnat hända och känner mig som den värsta mamman genom tiderna.
För det mesta flyter livet på men orosmomenten de avlöser varandra men jag försöker att agera så normalt jag kan. Trevligt att någon annan sätter sina egna känslor på pränt. Ledsen för den långa kommentaren men jag tog tillfället i akt för skriva av mina nojjor lite.