Ängsligheten släpper lite till för varje dag. Förvisso skrek jag rakt ut igår när jag såg en jättehumla i rak kurs mot vagnen. Men man blir lite modigare hela tiden.
Ju mer ”svårdödad” hon blir, ju modigare blir vi med henne. I början gick både Calle och jag runt och spände hela kroppen när vi bar henne. Hade vi mot förmodan tappat henne hade vi varit betydligt mer orustade för snabbt agerande med våra spända kroppar. Vi är också mycket sämre bilförare på grund av all nervositet.
Det är ju egentligen helt ologiskt och en biologisk vurpa om man ska bli en uslare förälder i början. Det innebär ju högre risk för både henne och oss.
Men det värsta av allt är nog alla bisarra tvångstankar, helt ologiska. När jag kör ur hissen på vårt våningsplan så slickar jag väggarna fram till vår lägenhet. Annars är risken STOR att jag skulle råka köra ner henne för trappan bredvid hissen. Det är ett helt normalt våningsplan med bra med utrymme.
Calle tror han ska råka tappa henne över diskmaskinens besticklåda med alla vassa knivar och även ner i toaletten med huvudet före så hon fastnar i avloppet.
Jag tror ständigt att jag ska bryta hennes nacke när jag bär henne och råkar spring in i en dörr. Så där håller det på. Vi pratar mycket om tvångstankarna här hemma. Känns som det håller demonerna på avstånd. En kompis berättade att hon ”skulle” slänga ut sin tvåmånaders för fönstret eller in i väggen. En annan rulla ut barnvagnen på framför spårvagnen på Strandvägen. Så jag tror inte att vi är själva om detta.
Nu tycker jag vi upprättar en sorts bikt här och jag vill höra om era värsta tvångsfantasier. Blow me away.
Barnläkaren Hans kanske kan svara varför dessa sjuka tankar finns.
En mycket het sommar för två år sedan vågade vi inte ha balkongdörrarna öppna i sovrummet på natten. Tänk om det där två veckorspaketet på något vis skulle ta sig ur spjälsängen och ut på balkongen! Eller om en fågel flög in och började hacka på henne…..
Tack för att du skriver om ångesten. Det är befriande att läsa. Underbar blogg. Sååå roligt att höra om andras erfarenheter!
Ja jisses, var ska man börja. Otroligt hög igenkänningsfaktor på detta inlägget. Kan berätta en sjuk tvångstanke jag hade när min dotter var nyfödd (nu är hon fyra månader och jag har fortfarande tvångstankar med jämna mellanrum men det är bättre). Hon låg mellan mig och sambon och vi har två sängar ihop som en stor dubbelsäng. Jag fick för mig, fastän hon låg på ena sängen och det var en bra bit till den andra, och det dessutom låg en kudde på hennes ena sida och jag på den andra, att sängarna på något underligt vis skulle glida isär (omöjligt) och att hon skulle hamna emellan, då skulle de åka ihop igen och huvudet skulle fastna så hon skulle bryta nacken och jag skulle inte märka något för jag sov. Usch jag mådde så dåligt.
Även har jag nojjat att någon ska kidnappa henne, vid bankomaten osv har jag henne alltid nära nära i vagnen, ut i fall att haha. Och vi bor inte ens i en stor ”farlig” stad som Stockholm exempelvis.
”Åh! Det är många tvångstankar. De första veckorna när jag suttit och nattammat (med båda barnen) så har jag gråtit över alla barn som dog i koncentrationsläger under andra världskriget. Har för mitt inre fått uppspelat otäcka bilder från någon dokumentär vi såg i skolan och så har jag blivit rädd att nazisterna ska komma och ta min bebis och kasta henne i en krematorieugn.”
Haha, jag skrattade så jag nästan kissade på mej när jag läste det här! Mest för att jag kan relatera till det, man blir så himla konstig i huvudet när man är nyförlöst! Jag trodde min son skulle bli kidnappad, att någon bara skulle gå förbi vagnen och plocka upp honom när jag vände mej bort snabbt (typ vid bankomaten) så jag stod alltid med vagnen tryckt mot kroppen och en arm över honom. Sen har jag trott att jag ska tappa kontrollen och låta vagnen rulla ut i gatan och så PANG! en buss kör över vagnen typ. Och så fick jag min sambo att lova och svära på att han skulle akta sig för den (otroligt) höga dörrlisten till badrummet! Och varje gång han skulle gå dit med vår son i famnen så va jag där och bah: DU TÄNKER PÅ ATT LYFTA PÅ FÖTTERNA ORDENTLIGT VA???? såhär i efterhand tycker jag lite synd om min sambo 😉
Att varje hundjävel man passerade på sina promenader plötsligt satt med gaddarna runt min sons huvud, bara ruskade runt. Att varje människa man passerade när som helst skulle vända sig om och rusa efter mig och ta vagnen. Att jag inte ser bilen som kommer utan svänger ut på övergångsstället och, vips.. ingen baby mer.. vidrigt
Bra ämne att ta upp! Har själv en dotter på 2 och nu är tvångstankarna inte särskilt förekommande men när hon var bebis hade jag många. Den mest vanliga var att jag skulle råka slänga ut henne från balkongen, jag vågade mig inte ut på balkongen med henne i famnen för jag var så rädd för detta och en gång när jag gick på Västerbron och det blåste så otroligt vart jag livrädd för att vagnen skulle blåsa ned i vattnet. Alldeles kallsvettig och panikslagen halvsprang jag över bron för att snabbt komma över den. Som nån annan skrev fick jag för mig att jag skulle råka kväva henne med en kudde så det vågade jag inte heller ha i närheten av henne. Och så var jag såklart livrädd för att hon skulle dö i PSD och vaknade 20 ggr på natten för att kontrollera att hon ffa andades, det höll dock inte i sig längre än nån månad för jag var så utmattad ändå av nattamningen.
Ja usch för dessa tvångstankar! Jag hade massor, hela tiden under spädbarnsperioderna (har 2 gossar).. Jag tror att det är naturens sätt att se till att man skyddar dom små, som är så små och bräckliga. Att man som förälder förutser faror (även om vissa faror är helt absurt overkliga).. Det är så jag har tröstat mig genom åren, att det egentligen är normalt och så som det ska vara!
Mina söner är nu 3 och 5, jag älskar dom till döds och fortfarande kommer ångesten sköljandes över mig då och då att något ska hända dom.. men det är kanske så det ska vara?
Söt liten flicka ni fått! Grattis!
Skriv din kommentar här!
Så kul att du delar med dig av dina tvångstankar!
Min svärmor berättade att hon hade den sjukaste tvångstanken när hon fick sin första son. Hon såg sig själv lägga upp honom på en plåt, pensla på grillolja och stoppa in honom i ugnen. Efter 30 min tog hon ut en griljerad bebis. Helt galet. Själv vågade jag inte gå ut på vår altan, hade en tvångstanke att jag kastade ner min bebis på innergården. Har fortfarande otäcka tvångstankar trots att hon är 1 år nu.
När jag gick över Västerbron med vår son i barnvagnen så jag framför mig att vagnen helt plötsligt bara flög över kanten och dalade mot vattnet. Det var hemskt. Men det var inte jag som hävde den över kanten, den flög liksom iväg av sig själv.
Sen drömde jag, med alla tre barnen, att jag skulle åka iväg ”en liten stund” fast jag helammade och de inte kunde äta något annat. Efter ett par dagar kom jag på att jag nog inte borde gjort så och så fick jag åka hem i panik. Det var också hemskt.
Det där med att bryta nacken på dem känner jag också igen mig i. När de är så små och bara håller på och far fram och tillbaka i famnen när man bär omkring dem. Nä, skönt att barnen är lite större nu. Med andra problem att tänka på. 🙂
UNDERBART att du skriver om dessa kontiga tvångstankar, jag har haft dem oxå och hade världens ångest en vecka eftersom jag trodde det var nått seriöst fel på mig…tills jag berättade för min sambo! Och efter jag gjort det och han förklarar att han ibland har samma tankar gick det över 😉
Grattis till lilla Penny! Vad roligt att allt gått bra och så ljuvlig hon är! Det där med att det skulle vara en biologisk vurpa att man är orolig som förälder, ja, nästan på ett överdrivet sätt i början, tror jag inte riktigt på. Det borde väl vara just det som gör oss (ja, de flesta i a f) så beskyddande och medvetna om alla (ofta ju inbillade) faror som lurar. Sinnena är på helspänn och kroppen liksom förbunden med den lilla. Den känns både i själen och kroppen, den där oron. Utan den vore vi sämre föräldrar, tror jag. Kanske blir man en sämre bilförare, men det är ju en annan sak. När mina pojkar var bebisar kollade jag stup i kavrten om de andades när de sov. Det gör jag fortfarande, de är 3 och 1 år gamla. Är också orolig för galna, knarkare med kniv ute på stan, som plötsligt kan rusa fram. Med mera, med mera…
I början var jag konstant livrädd att jag skulle ramla med henne i famnen och mosa henne, nu är det ”bara” när jag går där det är vatten, stenig stig i stil med den vi har mellan huset och bryggan på landet eller i trappor. Eller att jag ska tappa henne när jag åker rulltrappa..
Min son Charlie är nu snart 9 månader så jag har inte så många tvångstankar längre (men de förekommer fortfarande!) men gud vad mycket tvångstankar jag hade i början!!!
Jag hade liksom inre syner där jag såg hur jag tappade honom ner för en trappa, att jag skulle ramla med honom i Babybjörnen så att jag mosade honom med min kroppsvikt eller att jag ramlade med honom i famnen så att hans ansikte skrapades upp mot asfalten. Att jag skulle tappa honom mot bestickkorgen som du beskriver såg jag också framför mig, eller att jag skållade honom med en kopp te (inte alls troligt eftersom jag inte gick i närheten av en kopp te med honom i famnen) och att jag skulle knäcka av hans nacke mot en vägg var också vanligt förekommande.. föreställ dig då mitt dåliga samvete när jag en gång faktiskt råkade slå hans huvud i väggen när han sov i min famn.. haha fast han vaknade inte ens av det så de tål mer än man tror!
Grattis till er fantastiska lilla Penny, hon är alldeles alldeles underbar!!!
Jag har ångest över att efter ha startat tvättmaskinen inse att ungen ligger där inne. Hur i helvete öppnar man en maskin som rullar? Och hur i helvete kommer ungen in dit? Men det är ju inte DETsom är grejen med tvångstankar;)
Åh vad befriande att du skriver om detta! Har en kille på 4 månader och den första tiden var verkligen fruktansvärd med alla tvångstankar och oro. Nu börjar det äntligen bli bättre iaf. Glad påsk!
Känner igen mig så väl! Jag har haft tvångstankar om att vår hund tuggar söner vår lilla 🙁
Hjärnan kan verkligen ställa till kaos i det inre…
Jag har inga barn än men jag har tvångstankar ändå, eller tviveltankar. Som era ”tänk om”-tankar men gällande minnen istället. Ex hur vet jag att ett en minnesbild jag har är ett minne och inte en fantasibild som jag hittat på? Och vice versa, hur vet jag att en bild jag plötsligt får upp i huvudet är en fantasibild och inte något som hänt för flera år sedan och som jag nu fått för mig bara är en fantasi?
Ofta handlar det ju om hemska saker…för bra saker vill ju hjärnan sällan älta. Nyblivna mammor får ju exempelvis inte tvångstankar som ”tänk om jag pussar min bebis för mycket” utan hemska saker…
Hjärnan beter sig märkligt ibland.
Det är så skönt att höra att så många tänker så, för att man tänker så och oroar sig för det är ju tecken på att man inte skule göra det.
Jag vågade inte berätta för någon om hur rädd jag var för olika saker när min dotter var nyfödd. Dels yttre faror som kidnappare och istappar från hus, dels en själv, t.ex. att jag skulle bli knäpp och ta en kudde och kväva henne. Jag trodde att jag skulle bli inspärrad bara jag berättade det. Nu kan jag ju skratta åt det, men då var det fruktansvärt. Varje gång jag skulle stötta upp henne med en kudde eller lägga en kudde under madrassen för att hon inte skulle trilla ur vår säng kom skräcken. Hemskt!
Nu, när min dotter är ett år, kommer skräcken över trafik, vatten, höga fall och annat. Tänk om hon springer iväg och jag tappar taget och det kommer en bil och..
Det kanske har att göra med ens känsla av brist på kontroll som man känner när man får barn. Plötsligt har man ingen makt över saker som sker. Barnet växer, utvecklas, och man hänger inte med. Utmanande för en människa med kontrollbehov.
Jag har en son som är 3 månader och jag är mammaledig. Min värsta tvångstanke/ångest är att när jag badar honom i balja ska jag plötsligt drabbas av epilepsi/hjärnblödning/stroke eller något, helt enkelt bli medvetslös och tappa honom så att han drunknar.
Det är så illa att jag helst inte badar honom när jag är ensam. Inte för att jag har epilepsi eller något sånt. Tror bara att det ska drabba mig när det bara inte FÅR hända.
Jag tror jag tittat för mycket på House.
Jag har inget eget barn och det känns väldigt avlägset att jag skulle skaffa det nu också, men däremot kom det en kvinna till mitt jobb med en tre veckor gammal, för tidigt född, bebis som hon lämpade av i min famn medan hon tog av sig ytterkläderna. Jag tror att jag i panik sa något i stil med ”Oh, herregud, du vet väl hur nära han är att dö nu?!?!?!” och fick tvångstankar om att jag skulle ramla och krossa honom. Mamman var dock ascool och sa ”Nähe, det där klarar ju du fint!” Jag gick dock direkt till en kollega och lämnade över honom. Max tre meter gick jag och ändå blev jag helt skakis. Jag tänkte även något i stil med att det vore ju himla förargligt att råka döda en annan människas barn, ”okej om det är ens eget, men…”. Sedan kom jag på att det antagligen INTE är okej om det är ens eget heller 😀
Åh! Det är många tvångstankar. De första veckorna när jag suttit och nattammat (med båda barnen) så har jag gråtit över alla barn som dog i koncentrationsläger under andra världskriget. Har för mitt inre fått uppspelat otäcka bilder från någon dokumentär vi såg i skolan och så har jag blivit rädd att nazisterna ska komma och ta min bebis och kasta henne i en krematorieugn.
Vidare, när jag gick över Skansbron med Linnea var jag alltid rädd att hon skulle ramla ner i vattnet, eller att en galning skulle ta henne och kasta henne från bron. Köpte en sele, utåt sa jag att det var för att hon inte skulle ramla, men helt ärligt, jag köpte den så att inte den där galningen skulle kasta henne från Skansbron.
Vad mer? Jo, numera är jag skiträdd att mina barn ska dö som Claptons son genom att ramla ut genom fönstret så att jag också måste skriva Tears in Heaven.
På nätterna drömmer jag mardrömmar om den där scenen i Beck (?) där skurken kastar ut mammans bebis från fönstret för att tysta henne som vittne.
Ja, det finns många tvångstankar och mardrömmar. Tror det är jättevanligt. Tack och lov blir det bättre när de blir större.
Linnea föddes förresten också lite för tidigt och hon hade fostervatten kvar i luftvägarna i ca sex veckor eftersom de inte sugit ur dem ordentligt. Det lät som hon höll på att drunkna när hon låg och sov och sedan blev det TYST. Hemskt var det! Kunde inte sova av rädsla att hon inte skulle börja andas igen. Fast det gjorde hon ju.
Det är normalt att ha tvångstankar och vara nervös.
Tror dock inte att det är en biologisk vurpa, eftersom människor i grunden är ett flockdjur.
Detta att man sitter i en lägenhet, två vuxna med en nyfödd, är något relativt nytt i mänsklighetens historia.
Förr i tiden, och även nu på vissa platser, så hjälpte familjemedlemmar och grannar till att ta hand om familjen och den nyfödda de första veckorna.
När man tänker på det, så är det ju mycket naturligare att göra så.
kram kram
Min värsta tvångstanke var att någon skulle bryta sig in och utgöra hemska övergrepp mot mig och min nyfödda, det hade jag ångest över!
Att jag ska kasta min son från balkongen, vågar knappt vara där, pga detta
J, din kommentar var för rolig! Hahha…. Skönt att han inte får plats i ugnen längre… 😛
Min son är snart 9 månader men jag är fortfarande lite sådär. Jag kan inte somna förän jag hör att han andas och måste gå upp och känna att han andas. Sen får jag sjuka tvångstankar när någon annan bär honom än jag – mest utomhus, att de ska tappa honom och att han landar med huvudet i asfalten. Usch!
Påsk i Bohuslän. Säker på att jag ska tappa bebisen. Rakt på en vass klippa. På en huggorm som solar sig.
Men gud, jag hade nog alla tankar här nere plus att jag skulle glömma henne någonstans, typ skötbordet i ett köpcenter, och sedan kolla ner i vagnen och inse att hon var borta… Usch… Nu är hon 1 år och det har blivit lite bättre.. Eran dotter är förresten otroligt söt!
Min största fasa med båda tjejerna har vart att snubbla i stentrappan i trappuppgången, när man går ner, samtidigt som man bär på den lilla.
Min man skräck var att snubbla och tappa barnvagnen i nedförsbacke, Vi har ett par brutala backar precis vid vårat hus, trafikerade dessutom
Jag kunde inte åka tunnelbana ensam med honom den första tiden. Var nämligen helt säker på att jag skulle köra ned vagnen på spåret precis samtidigt som tåget körde in på perrongen.
Tappa honom i vatten var min skräck! Jag går ofta promenader kring vatten och kunde gå och fundera mycket på hur han skulle grina och vara rädd och vilja upp till mamma.. Fy fan. Men nu är han 2,5år och otappad 🙂 Andra barnet var inte lika läskigt 😉
Det är riktigt jobbigt med dessa tvångstankar… trodde nästan att jag började bli sinnesjuk ett tag. Har en 4 veckor gammal flicka och de två första veckorna tänkte jag bara jobbiga tvångstankar om att ”slänga” ut henne genom fönstret och stoppa in henne i ugnen.
Anna
Ja men gud, allt , precis allt är ju en potentiell fara sen man fått barn.
Som tur är försvinner dessa tvångstankar med tiden (nästan alla iaf…hehehehe)
I början fantiserade jag om att det kom in en främmande man i vårt hus på natten och skar halsen av min dotter….sjuuuukt….
Ja sen alla vanliga oxå, tappa, kasta iväg, välta med vagnen osv.
Idag är min dotter 6 år, och ibland när vi går efter ngn väg kan jag bli rädd att hon ska snubbla och ramla ut framför bilarna som kommer…….
Så riktigt slut tar de inte, inte för mig iaf 🙂
När jag fick min första son fick jag tankar att saker skulle falla ner från väggarna och krossa honom så vi tog ner alla tavlor och monterade ner hyllorna.
Mitt senaste barn kom två dagar innan jul och jag var så rädd att blanda ihop honom med julskinkan ( som dessutomvägde lika mycket ). Jag hade bilder i huvudet då jag helt plötsligt märker att jag bär på skinkan istället för honom och att han ligger i ugnen.
En riktig liten sötprutt har ni fått, grattis!
Jag tänkte aldrig så. Jag var/är överhuvudtaget inte en ängslig mamma så kan inte relatera till dig alls.
Kan däremot tänka en del framåt. På skola, självkänsla, mobbing och mående för henne.
Den allra värsta tvångstanken jag hade var att jag skulle glömma henne någonstans eller att jag skulle ramla medan jag bar henne och krossa henne med min kropp. Jag var helt knäckt och gick knappt ut på hela första två veckorna för jag var nervös att halka o tappa henne. Idag är hon 3 och ett halvt år och än har jag int tappat henne… haha
Man är styrd av sinnessjuka tankar i början… Mina brukade vara ”TÄNK om jag bara skulle stoppa in min bebis i ugnen?” Helt sjukt, mår så dåligt över att ens KUNNA tänka en sån hemsk sinnesstörd tanke. Nu är han iaf 4 och får inte plats… Hehe.