Jag känner mig så stärkt efter den här kursen. Nästan all den smärta jag fantiserat om som ohanterbar kan jag nu dela upp i tre faser och ha en plan för. Jag har åtminstone lärt mig en teknik att hantera smärtan när den sätter igång, hade jag åkt in på BB i förrgår så hade jag inte haft den planen.Ont kommer det göra oavsett men jag behöver inte längre drabbas av panik. Nu ska det bara övas.
Jag tror mina personliga tillgångar är att jag sportdykt mycket och vet vikten av att kunna andas ”rätt” för att reglera hur transportera sig länge och tryggt genom vattnet. Även för att hålla lugnet i stressade situationer. Man tar ju till 99% aldrig av sig regulatorn i ett dyk oavsett åkomma/situation under vattnet. Jag har till och med behövt kräktas i regulatorn en gång, det hade ju känts mest naturligt att slita av sig den då. Men är man fokuserad och inte drabbas av panik så förstår man tvärtomtänket. SLUTA ALDRIG ANDAS och andas rätt för situationen, syret finns i regulatorn. Samma princip gäller här ifall paniken slår till. Man kanske kan låtsas att lustgasmasken är regulatorns munstycke.
Dessutom så är partnern oerhört viktig. Jag tänker på att när jag gick ner för altargången och Calle stod där framme. Jag var oerhört nervös men visste att om jag bara har honom att fokusera på så kommer allt gå bra. Jag gör som han gör, han har kollen här och han ska guida mig igenom det. På samma sätt känns det nu. Calle är min coach. Vi gör det här tillsammans. Har jag honom och gör som han gör så kommer det här gå bra.
Mitt fokus är en joggingslinga jag har på landet. Jag har sprungit den så många gånger, luften är frisk och klar och jag kan för min inre syn se varenda skeende längs vägen. Den har inga kilometerskyltar innan nästa ort och dit vet jag att det är sex kilometer, jag brukar vända där och springa hem sen. Den vägens, små minnnesmärken är mitt fokus för att ta mig vidare genom värken innan vilan.
Den rotiga stigen =värk 1, rakstrecka=vila. Sommarstugan med altanen vid vattnet=värk 2, rakstrecka=vila. Vår båtplats och badbrygga=värk 3, rakstrecka=vila osv.
När värken är på gång kör vi djupandning. Calle andas med mig samtidigt som han ger mig en hård strykning eller brutal smekning uppifrån ansiktet och ner längs armarna till fötterna. När jag är mitt i värken så andas han mellanandningar med mig. När jag går ur värken får jag ”min belöning” som vi komponerat själva. En hård fotmassage. Det bästa jag vet och det stressar alltid ner mig och håller mig lugn. Under hela graviditeten har han gett mig fotmassage varje kväll i soffan. För mig är det något otroligt tryggt och avslappnande. Den associationen tror jag är bra.
Jag har fött två barn utan smärtlindring, har aldrig gått nån profylaxkurs men det gick bra ändå, jag har fina minnen från bägge gångerna.
Jag kan ju inte säga att profylax hade varit bra eftersom jag inte har testat, men jag kände inget behov (och känner inget behov om det nu blir en 3a senare). Ont gör det ju hur som helst, försökte mest koppla bort hjärnan och bara ta mig igenom det..
Något som var väldigt bra under värkarbetet var att stå på knä lutad mot sängen och vicka från sida till sida, visualisera att man joggade uppför en backe och försöka andas (flåsa) på samma sätt.. fick det tipset av barnmorskan och det hjälpte rätt mycket!
Jag gick aldrig på profylaxkurs,och min förlossning gick jätte bra. Hade endast lustgas och då inte fullstyrka utan 40%.
Jag hade heller ingen fader med på förlossningen utan min vännina som jag ringde och frågade samma dag om hon kunnde köra in mig till Sös då jag hade värkar! Snäll som hon är så stannade hon kvar. Jag kom in kl 16. Och 20.30 var min vackra dotter född. =)
Men jag var så lugn inför födandet så jag tror att det hjälper.
Men visst känns det men det är värt det. All smärta är hon värd. =)
Önskar Er lycka till!
Tips ang profylax! För att få in en bra rytm till djup-, mellan- och lättandningen kan du hitta tre låtar som du gillar. Jag valde ut tre bra låtar som jag tränade till och som vi hade med till förlossningen. Jag behövde bara höra låtarna i huvudet för att få in rätt tempo. Funkade bra när man hamnar lite ur spår 🙂
Till fashionmama:
Det ÄR värt det, som förstagångsföderska hade jag en väldigt lätt förlossning men jag hade nog aldrig tänkt på förlossningen som något roligt ;). Bara att träffa Sara på profylaxgruppen fick oss att bli väldigt avslappnade, en härlig tjej som fick oss att känna trygghet och längtan att föda barn. Smärtan delas in i tre andningsstadier och personligen tror jag att med kunskap att möta smärtan gör allt enklare att föda barn…Jag har vänninor som valde att inte gå kursen med första barnet utan tog det för vad det var, de valde att gå med sitt andra barn….
hmm, låter spännande, har funderat på om vi ska gå kurs eller inte.. Är det värt det?
O N T när jag har SÅÅÅÅ ont kan och orkar jag bara med mig själv,SMÄRTAN och lustgasen maskinen.
Stort lycka till Anitha!
Det kommer i särklass vara den häftigaste upplevelsen du varit med om. I synnerhet om du och C gör det som ett team.
Vi hade inte gått profylax (eftersom jag möjligen lite felaktigt hävdade att det bara var för par som inte kan kommunicera med varandra) men blev visade på förlossningen hur min kille skulle pressa mot mina knän i varje värk. Det räddade mig och gjorde hela förlossningen till våran. Jag hade inte klarat det utan min kille och den känslan av teamwork är fantastisk.
Ser så fram emot att få följa Penny! Så spännande!
Ska du bara använda dig av andning eller har du tänkt dig andra smärtlindringar? Har du skrivit ett förlossningsbrev? Var ska ni föda?
Man kan komma långt med andning. Vi hade inte någon visualsering på vår profylax kurs däremot så hade vi is för att symbolisera smärta vid värk och vid andra gånger så fick partnen nypa hårt i kroppen. Det kan ni prova hemma om ni inte får det på er kurs.
På tal om utseende som du skrev om så tror jag ”hudfärg förändringanrna” du skrev om kan försvinna efter du fått barn men däremot så kan jag varna för att sömnlösa nätter kan göra att du ser sliten ut. Jag har fått gråa hår! och rynkor runt ögonen. Det kommer inte försvinna. (Är 33 dottern är 2) (Vi har dock haft lite mer sömnproblen än normalt och andra kämpighete oxå) Men man har mindre tid att fundera på sånt och fullt upp med barnet ; ) . Lycka till med förlossningen.
Det kommer gå jättebra! Jag använde mig endast av andning som smärtlindring, klart att det gjorde ont men eftersom jag lyckades vara mentalt fokuserad och inte lät paniken ta överhanden gick det bra! Stort lycka till!
Jättebra att ha en plan men som tidigare kommentar påpekat. bli inte för upprörd om det blir på ett annat sätt. vi hade också planerat att han skulle hjälpa till att smeka/massera under värkar och liknande. men för att kunna fortsätta koncentrera mig på andningen under värkarna fick han INTE ta i mig när det väl var dags. det blev för störande och andningen kom efter och värkarna kändes värre då. mellan värkarna fick han dock gärna ta på mig bara inte under dom… =) men det är super att allafall förbereda sig. Jag hade förberett mig för den värsta smärta jag bara kunde föreställa mig men väl där kände jag mig lugn och hade kontroll på situationen. så jag upplevde aldrig värkarna som så illa som jag föreställt mig. skulle gärna göra om det igen snart. 🙂
Vad bra att ni gick på profylaxenkurs! Jag fick ett helt annat självförtroende av det. Värkarna blev helt plötsligt inte skrämmande även om det såklart gör ont, utan istället började jag tänka att det är muskler och senor som måste stretchas för att huvudet ska komma neråt. Det är ju inte farligt, blodigt eller skrämmande. Något som hjälpte mig jättemycket under förlossningen var att min man sa till såfort en värk vände. Han såg det genom att följa vår ctg-kurva. Bara att veta några sekunder innan jag själv kände att den avtog, gjorde att jag orkade mer när det gjorde som allra ondast på värktoppen. Be också barnmorskan ständigt informera dig om hur det fortlöper. På slutet orkade jag inte fråga, men bara att få höra om små små framsteg gör att man förstår att man närmar sig målet. Stort stort lycka till! Det gjorde ondare än vad jag kunde föreställa mig men är det mest spännande jag någonsin gjort!!
Med tanke på allt som kan hända på vägen kör jag på utan någon hjälp. Genom idrott har jag haft flera riktigt allvarliga skador och vet att när riktig smärta kommer så tar kroppen över och andningen går av sig själv. Jag känner att när det gäller just att föda barn tror jag inte att man kan vara på ett bättre ställe än ett svenskt sjukhus. Folk föder ju fortfarande med lyckat resultat i hyddor och liknande runt om i världen. Sedan tidigare har jag kört mkt avslappningsövningar och de kanske kommer till hjälp nu. Annars är det bara att förbereda sig på att det gör ondare än förståndet förstår.
Roligt att du hittat din plan som du käner dig trygg med, bara att gå in lugn är ju till stor hjälp.
Tycker att det är jättehärligt och bra att du känner dig lugn och förberedd. Men glöm inte bort att det inte alltid blir som man tänkt sig, och att det också är okej.
Själv har jag alltid drömt om att föda barn, och hade en väldigt klart bild i huvudet om hur det skulle bli och vara. Efter 67 timmar ville dock min första dotter inte hålla på längre, och det blev akut kejsarsnitt. Eftersom jag precis som du är kort (156 cm i mitt fall) så misstänkte de att mitt bäcken var för litet, och några månader efter kejsarsnittet gjorde jag en bäckenröntgen som bekräftade det. Mina andra två barn har därför fötts med planerade snitt, och det har gått jättebra.
Nu for jag iväg lite, märker jag, det var egentligen bara det första jag ville säga. Att du ska ha ett öppet sinne, tänka positivt men inte bli förkrossad (som jag verkligen blev) när/om det inte blir som du föreställt dig.
Lycka till!