Kommer ni ihåg när man var liten och var hemma hos en kompis och lekte. Sen runt fyratiden så sa mamman eller pappan i familjen till att det var mat och då fick man artigt sitta kvar på kompisens rum och vänta tills denne ätit klart för att fortsätta leka. Alternativt gå hem.
Det ironiska var att det var oftast de familjer som hade lite sämre ställt som man blev inbjuden till matbordet. Som att det skulle finnas ett gott maner i att inte få äta middag hos någon?! Övre medelklassen var verkligen snett på där.
Man älskade ju att få äta korv och makaroner, ”mackmiddag” eller för den delen pannkakstårta. HERREGUD sån lyx! Istället för tråkiga fläskotletter med kokt potatis eller torsk med skirat smör. Kostcirkeln=Usch!
Hur funkar det idag? Visst blir man alltid inbjuden till middag med kompisens familj? Jag kommer i alla fall slåss för att förse alla Pennys vänner med middag.
Själv växte jag upp i en arbetarfamilj och där bjöds alltid vänner in till matbordet, likadant kommer ske när min dotter blir i den åldern. Vad är det för jävla utfrysaröverklassfasoner att låta barn sitta själva i ett jävla rum?
hej
idag är det en självklarhet att man äter hos varandra om man leker, dvs, i alla fall är det så med min dotter och hennes kompisar
Jag är född 83 och upplevde det tvärsom. Ofta blev man tillfrågad om man ville ha mat. Men det var lite läskigt att äta borta. Mammas/pappas mat är alltid godast och man tyckte sällan om annat, så jag tyckte det var jobbigt när det var middagsdags och väntade hellre på rummet. Och var man mot förmodan med på middagen så trugade mamman ALLTID i en mer mat när man fått i sig en portion! som man för övrigt inte tyckte om utan pinade i sig medan man längtade hem. Haha!
Jag kommer från Helsingfors och känner väl igen situationen, hos vissa fick man aldrig äta utan istället sitta på rummet och känna sig besvärlig och inkräktande, medan hos andra (inkl vår egen familj) var det självklart att alla skulle få äta. Dessutom tyckte de som lät en äta att det var intressant att umgås kompisar-föräldrar.
Huruvida de har samverkan med klass är intressant. Skulle kanske av egen erfarenhet säga att de med högutbildade föräldrar var mer benägna att bjuda in medan de med lägra utbildade oftare lät en vänta på rummet.. men varierar säkert stort!
Kan själv inte tänka mig att den dag då jag har barn, att vi inte skulle låta kompisarna äta med vår familj. Något annat känns direkt fult och dålig etikett! Därtill är det ju en sådan skatt att få vistas i hop kompisar och familj..
Intressant ämne!
H. 86:a från finlandssvensk högutbildad familj
Alex är lite före dig med detta inlägg…igen…
Jag åt nog aldrig hos någon kompis när jag var liten.
Men jag misstänker att en stor del av det berodde på att jag alltid tackade Nej till att vara med vid middagen.
Det ingick i min uppfostran på något knepigt sätt, att inte äta för ofta/för mycket av andras mat eller frukt när jag var bortbjuden.
Det var inte förrän i tonåren jag lärde mig att tacka ja ibland.
haha, skumt.
jag har tre syskon+mig och vi har ALLTID bjudit våra kompisar på mat,min mamma pch pappa är väldigt nogam ed det och att det alltid finns god mat hemma när mna kommer hem från skolan så att man kan bjuda sina kompisar,sen om man är med kompis och mna tex äter ute så har dom alltid bjudit då också för att dom vet att våra kompisaar och deras föräldrar tycker själva det är lika viktigt så det blir ju liksom jämt på det sättet.+att det är ju roligt med lite annat folk runt middagsbordet
Jag är född -89 och jag minns mycket väl att man hos vissa familjer snällt fick sitta på rummet och vänta på kompisen.
Funderade på senare dagar hur man kan lämna ett barn med kurrande mage så?
Eftersom jag har utländsk bakgrund tänkte jag ibland att de kanske var rasister. Men jag tror helt enkelt att det är för att svenskar lagar mat noga efter recept, mått och portioner.
Hemma hos oss fanns det alltid massa mat. Flera rätter, nybakta bullar och bröd osv. Just det har nog lite med kulturskillnad att göra.
I min familj har det gått till på det sätt att ibland bjöds det, ibland inte. Har man många barn och alla har kompisar hemma så blir det dyrt. Jag tycker inte alls att det är elakt och jag har aldrig känt mig felbehandlad när jag fått sitta hos vänner och väntat på dem medan de har ätit. Synd om kompisen som får sitta och vänta hungrig skriver många, det är väl ändå inte kompisens föräldrars skyldighet att mätta andra barn, är man hungrig så går man hem helt enkelt. Vi kommer bjuda våra barns kompisar så länge de inte överstiger antalet 2, man kan ju inte se till att mätta alla andra barn bara för att.
Vår son får alltid äta hos sina kompisar och hans kompisar äter förstås alltid hos oss när de är här. De är ju bara trevligt med ett extrabarn vid middagsbordet. Det blir ofta härliga pratstunder.
Haha, jag minns också det här fenomenet. Förstår det inte alls. Oftast hade man ju bara en kompis hemma åt gången på en vardag, och man var ju inte tonåring, så det handlade ju knappast om att en armé av tonårspojkar skulle gödas.
Ser att många här tycker det är hel knas, men kan ingen försvara det?
Jag vill veta hur dom här människorna tänker.
Ja, det där är ju helknas.
De som är hemma hos oss när det är dags för mat får äta. Finns det inte tillräckligt får man väl ställa fram lite mackor eller nåt annat att dryga ut med.
Det tillhör vanlig hyfs tycker jag.
Tror att vi har en tendens att förstora saker från barndomen. Kanske hände det någon gång att familjen man lekte hos inte hade planerat middag för fler än familjen och nu många år denare känns det som om det alltid var så. Vardagar tycker jag att när det är middagstid kan det vara dags för barnen att gå hem om man inte kommit överens om annat. Sitta på rummet och vänta är heller inte så farligt för när det handlar om mindre barn tar middagen typ 5 minuter, så väntan är inte så lång. Minns själv att jag alltid fick frågan men ofta tackade nej för jag ville hellre äta hemma. Sen var det spännande att vara jsälv i kompisens rum.
Jo jag minns det som du skriver.. här har jag alltid haft ett öppet hem därmed inte ett gränslöst hem och är det kompisar blir de alltid tillfrågade om de vill äta här. När mina ungar är borta så äter de oftast där också så jag tror att det numer är vanligare att man äter hos varandra än det var på min tid.
för mig var det helt tvärtom. jag blev alltid bjuden på middag förutom hos EN enda kompis. och den kompisen var inte en snål svensk, det var en arab. så visst finns det snåla invandrarföräldrar också. mina svenska kompisar var väääldigt generösa med mellanmålet. glass, jordgubbar, kex, chips, saft. man trodde att man var på kalas
Vad roligt att du tar upp det. Jag pratade med några vänner om det än idag. Jag kan fortfarande bli arg när jag tänker på det.
Hos många av mina svenska kompisar så fick man snällt sitta kvar på rummet när det skrattades vid bordet och maten luktade gott och magen kurrade. De få gångerna man fick äta så frågade föräldrarna hur många potatisar man ville ha och då vågade man inte säga mer än två.
Så jag har många gånger gått hungrig från kompisar och varit väldigt ledsen när föräldrarna har sagt:
– Oj, vi har visst inte mat till dig.
HUR FAN KAN MAN SÄGA SÅ?! Åh jag blir så arg!!!!
Då får man väl avstå själv!
Jag tjatade sedan på min underbara mamma med utländsk bakgrund att vi skulle ”hämnas” och låta henne sitta på mitt rum, vilket inte kom på talan! Hon skulle aldrig kunna låta en 8åring sitta på rummet utan att få äta.
Jag har då alltid blivit bjuden på mat hos vänner. Att inte göra det är så fel, egoistiskt och ouppfostrat. Människor som låter barn sitta och vänta på rummet är för fan onda rakt igenom, jävla idioter. Det finns alltid mat att undvara, sådana snåljoppar har jag ingen respekt för.
Är född -90 och har haft en del vänner som man inte fick middag hos. Men en väns familj var helt sjuk, där fick man ingen frukost om man hade sovit över! Det är ju helt sjukt! Kompisen ursäktade med att dom var så många, så dom hade dåligt med pengar, men dom hade sex barn, och i min familj är vi sju ungar plus föräldrar. Vi ungar hade alltid kompisar som lekte hos oss, och alla fick alltid mat, om det så blev tolv pers runt bordet! Det var en självklarhet hos mina föräldrar.
Har även haft kompisar som, om man lekte på lördagar, hade en helt enorm godispåse som man inte fick smaka en bit ur.. Ville man äta sitt lördagsgodis när man hade en kompis hos sig hemma hos oss, då fick man vackert dela 50/50, annars var det bara att vänta tills vännen hade gått hem.
Hos mig fick barnens kompisarna äta,,, villket inte deras föräldrar tyckte om Det var naturligt för mig att man kan ju turas om men det var inte poulärt.Så då slutade vi med det och dom fick som ville vänta i rummet tills man ätit färdigt.
Skriv din kommentar här!
Jag skulle önska att detta inte är ett uttryck för ”Svensk kultur”, men jag är rädd för det! Mina invandrade vänner berättar hur de blivit helt chockade då de var hemma hos sina svenska kompisar, då de var yngre, över att inte självklart ha blivit medbjudna på familjers middag! Hemma hos dom lagas alltid mat så det räcker till några extra personer om det skulle behövas. Så gör jag också…behövs det inte har man till lunchlåda eller kan frysa in några portioner..
En annan sak som tydligen är lite ovanlig är våra barnkalas..alltså att bara barnen blir bjudna och inte hela familjen!! Men nu har mina vänner lärt sig att uppskatta några timmars ”barnledigt” då deras barn ska på födelsedagskalas!
PS En Indisk vän berättar hur man i hans hemby (hur fattig man än är) springer ut så snart man ser någon gå förbi ute på vägen och ”tvingar” in personen i huset för att kunna bjuda på något att äta och dricka! Vi har mycket att lära…då det gäller gästfrihet tror jag!
Detta är helt sjukt och jag hade helt glömt bort det men det stämmer så så så väl. Jag är född 87, fattig själv men växte upp i en snobbig förort och där fick man i princip ALDRIG vara med och äta. Man fick som Anitha säger alltid välja att gå hem eller sitta kvar. Jag förstår inte heller nu. Jag hade dock 1 eller 2 vänner vars föräldrar bjöd på mat men då bad de mig alltid att ringa hem så att min mamma inte planerat någon mat till mig redan så de inte råkar förstöra för henne. Det är kanske det det ligger i, någon gammal slags hövlighet vi i denna generationen inte känner till? Jag har ingen aning. De flesta frågade inte ens och då satt man där hungrig och som ett fån. Fyfan. Mina framtida ungars polare ska definitivt få mat!
Det här är Alex gamla inlägg, kom på något eget.
Ja herre gud……låt dörrarna (och fönstren..Ha ha) stå öppna för era ungar!
Härligt o ha dom runt omkring sig
Jag blev alltid bjuden på middag. Har faktiskt aldrig träffat någon som inte blivit det…
Märkligt!
Ja usch ja, det glömmer man aldrig. Mina barns kompisar är självklart välkomna att äta med oss för skam vore det väl annars. Tack och lov att tiderna förändrats, men tyvärr inte hos alla familjer för det händer att pojkarna får sitta och vänta på rummen medan kompisarna äter väldoftande middagar med sina familjer i köken….
fyfan hur kan man säga åt ett barn ”sitt kvar i rummet så ska vi bara äta“ fyfan va elakt, skulle aldrig säga så till en kompis till min son, man kanske inte är miljonär men vafan om maten inte räcker till så kan man kanske säga “vi har inte så jätte mycket MEN SJÄLVKLART ska du äta med oss” Kan säga dig Anitha när jag va yngre och lekte med mina ”svenska”kompisar så fick man sitta på rummet, men när man lekte med kompisar med ”invandra bakgrund” så sa mamman eller pappan i familjen ALLTID,självklart ska du äta med oss och ALDRIG har man fått sitta själv på rummet.. det är bara så, svenskar är snåla och tänker bara på sig själva…kram
Jag bjuder alltid på mat om det är max två personer att bjuda. Har båda barnen tre kompisar var hemma blir det ju lite svårare….. 8 tonåringar att hålla med mat funkar helt enkelt inte.
Jag håller med er alla! 🙂 Det är skillnad på femåringar och tonåringar. Jag tror inte heller att jag regelbundet kommer att laga mat till fyra hungriga 16-åringar, men skulle inte drömma om att låta yngre eller färre ungar sitta uppe på rummet.
Det hor till god ton att erbjuda mat om barnen har kompisar hemma. Om inte barnets foralder uttryckligen bett om att inte ge barnet mat ( de kanske har andra middagsplaner osv). Kommer ihag att mina kompisar alltid fick mat hos oss, och de visste oxa att det var fritt fram att sjalva ta mellanmal ur skafferiet om de blev hungriga. Sa vill jag oxa ha det. Finns inget varre an snala manniskor som inte ens kan bjuda pa mat eller en smorgas.
Jag fick ibland uppleva matbrist och tillrättavisning till lekrum. Ibland fick man sitta vid bordet och dricka saft. Ganska trist känner jag i efterhand. Mina vänner fick alltid äta hos mig./91a
Jag kan tycka att det blir ett problem när tonårssonen har flera kompisar hemma. Det är stor skillnad att vara tre personer till middag eller 6 när fyra är tonårspojkar.Jag lagar inte mat till ett helt kompani ifall att… Gör alla andra verkligen det????
Är född 89, och när jag var liten var det alltid några familjer som sa att ”man fick sitta och vänta på rummet”.
Magen kurrade. Men man lekte vidare.
Eftersom jag utländsk bakgrund har jag funderat på senare år om de var rasister bara för att hitta en anledning till varför man lämnar ett hungrigt barn så.
?
Självklart äter andras barn hos andra familjer i alla fall nuförtiden 🙂
Sådär var det alltid när jag var liten. Sitta kvar på rummet. Helst skulle man väl kanske gå hem när det blev middag. Denna heliga tid med familjen som inte vill störas av en utomstående. Anledningen var även en respekt för ens föräldrar – de kanske hade lagat mat hemma och ville inte få hem en mätt unge. Inte heller att man skulle stanna så sent..
Hmm… Din svåger Alex har skrivit ett nästan identiskt inlägg i sin blogg en gång i tiden. Återanvänder ni inlägg inom familjen? 🙂
Är född 91, och fick ALLTID äta hos vänner, samt vänner åt alltid hos oss även om vi va fem, sex stycken!
Det är barn för tusan, vill man inte bjuda dom på middag så låt dom inte komma över överhuvudtaget, i alla fall inte vid middagstid Helt sjukt låter det att bli lämnad på rummet!
Min lillasyster på 10 åt äter alltid hos vänner också..
Undrar varför det var sådär… och undrar om det ändras just för att föräldrar varit med om det och inte vill låta sina barn vara med om det också..