Jag och Calle kollade på programmet En unge i minuten från i måndags på TV4play. Jag började gråta för jag förstod hur jävla ont det kommer göra och vet inte alls om jag känner mig beredd på det här. Vem kommer ihåg att andas ”rätt” under smärtchock?
Jag vill göra det tillsammans med Calle för att det känns som en fin grej att göra tillsammans med sin partner, men det är ju fullständigt vidrigt att det bara är en som ska ha ont. Jag är verkligen inget fan av smärta. Jag får inte ut någonting, det känns inte som någon skalp jag plockar. Även om jag inte är rädd för den så ger den mig ingenting och jag har dessutom blivit känsligare med åren. När jag tatuerade de stora linjerna på ryggtatueringen förra året, grät jag som ett litet barn. Det kändes på allvar som att någon karvade i mig med en slö skalpell i tre timmar. Resterade fem sittningar gick bra, men den första var hemsk. Då sa någon till mig att ”det här är ingenting jämfört att föda barn”. Ska det verkligen behöva vara så jävligt?
Det fina med smärta är väl att man aldrig kommer ihåg hur ont det gjorde, så det är därför man kan göra det igen. Det är så det ska funka rent psykologiskt. Men jag tänker aldrig tatuera mig igen. Det kanske är läge att börja överväga ett snitt så jag vågar föda fler barn än ett?
Bill börja med att säga att det kommer gå jättebra, men det är ju helt naturligt att vara skraj innan. Själv var jag helt livrädd innan och min förlossning blev tyvärr helt vidrig men för det första så är man så otroligt fokuserad då att man liksom bara tar sig igenom det och för det andra bleknar minnet snabbt när barnet väl är ute. Om du är rädd för smärta välj INTE kejsarsnitt – då har du väldigt väldigt ont plus är handikappad ett par veckor efter förlossningen. Verkar som att många tror att ks gör mindre ont än vaginal förlossning men oftast är det ju tvärtom.
Har fött två barn vaginalt med enbart profylaxandning+lustgas (bara profylaxandning med andra barnet). Ja, det gör ont men är man inte rädd eller spänner sig funkar det. Jag trodde aldrig att jag skulle dö, men det gör svinont när man börjar närma sig 8-10 cm. Jag passerade dock dessa cm ganska snabbt, eftersom jag inte tog en massa bedövning och sådant som saktar ned förloppet. Våga prova vanlig förlossning. Träna profylax, som ni gör. Det går säkert bra!
Anitha, detta är inget medicinskt ingrepp (herregud) som någon skriver här, det är det mest naturliga som finns.
Det viktigaste är att inte vara rädd. För är du rädd sätts adrenalinet igång och då låser sig kroppen och det gör ont. Och då blir du rädd och så fortsätter det så.
Bestäm dig innan att det blir en fin upplevelse, det är jobbigt, så klart men man klarar det så klart – bara man är förberedd.
Läs gärna min förlossningsberättelse här om du vill. Den är fin och peppande!
http://litenilondon.blogspot.com/2011/01/det-dar-att-foda-barn.html
Du kommer klara det galant!
Hej. Kan du föda vanligt, så gör det. Det är det grymmaste och häftigaste man kan gå igenom, någonsin. Jag lovar. Och oroar du dig för smärtan, så tänk på att snittar du har du ont väldigt mycket längre än i en vaginal förlossning. Det kommer gå bra!!!!! Kram
Hade tänkt föda naturligt och blev igångsatt då bebisen inte ville komma ut inom två veckor efter sin beräknade dag! Allt gick finemang även om det gjorde ont. Försökte fokusera på att andas lugnt och ta en värk i taget. Min man var ett otroligt fint stöd. Allt gick väldigt snabbt och jag var plötsligt öppen 8 cm då dom upptäckte att bebisen låg med stjärten ner och det blev ett snitt. Jag tycker ibland det är tråkigt att ej ha fått föda ”färdigt” på den naturliga vägen men snittet var inte heller så farligt som det ibland påstås och jag mådde väldigt bra efteråt. Jag tycker inte man ska lägga för mycket värdering i hur man fött…huvudsken att barnet mår bra och att man, som du säger, kan tänka sig att göra om det iaf!
Hej, jag brukar aldrig kommentera bloggar men ämnet ligger mig varmt om hjärtat (som för så många andra:)).
Jag tror att det viktigaste är att du tänker igenom själv din inställning till smärtlindring och till snitt (och kommunicerar det till Calle). Och om du är orolig så prata igenom de olika alternativen med en läkare. Jag gjorde klart för min bm att jag inte var främmande för snitt, men att jag ville ha det så planerat som möjligt (och alltså helst inte sövas ex). Dvs om de gick och funderade i banor av ”vi ger det max 3 värkar till sen måste ungen ut”, så sa jag att jag gärna kunde hoppa över de tre värkarna och ha en lugnare övergång.
Jag hade planerat snitt med 1:an genom läkarrekommendation och ”vanligt” med 2:an genom samma läkares rekommendation (båda var lika häftiga upplevelser kan jag säga!). Jag litar till att läkaren gjorde rätt bedömning. MEN, en ev. 3:a skulle jag ta med snitt, för jag tyckte att det gjorde för ont. Det är dock MIN upplevelse, precis som du kommer ha din. Vaginal förlossning är inte alltid säkrare och bättre än snitt, ofta baseras den bedömningen på vaginalt vs akut snitt. Jag har heller, lite som du verkar resonera, aldrig förstått egenvärdet i att ”klara av smärtan”. Jag skulle aldrig operera mig utan bedövning… Epiduralen var suverän för mig!
Förlossningen är en så liiiiten del av det fantastiska som kommer med barnet, men folk gör ändå så stor sak av att ”föda rätt” och lägger på åsikter om snitt och smärtlindring som ibland är ganska fördömande och bidrar till en ökad nervositet för de som inte varit med om det själva. Det viktigaste är väl ändå att barnet kommer ut och är friskt. Eller?
Amen era sjuka jävlar. Är så satans trött på den här romantiska mystifieringen av Barn, Kvinna, Förlossning, Smärta. Klart man fokuserar på ungen och den gränslösa kärleken så snart den är född. Men är det ett argument för smärta INNAN?Och det här: Man vet ju inte INNAN om det blir jobbigt eller inte – ehhh bara, jo innan de flesta operationer kan man ha full koll på smärtan så det går nog att lösa här också istället för att HOPPAS på en fin stund. Ingen man hade accepterat det. Se det som det medicinska ingrepp det är. Kräv smärtlindring. Lycka till!
Skulle aldrig utsätta mig för den gränslösa smärtan att föda vaginalt. Finns ingen anledning att vara omänskligt heroisk och stå ut. Har fött med planerade snitt, tack o lov!
Alla gör som de vill, men det är mindre risker med att föda vaginalt än med snitt. Om andra kan, kan du oxå!!! 😀 Tänk vilken belöning ni får*
Hej!
Jag födde den 25 februari detta året. Är också extremt smärtkänslig och var livrädd för att föda.
Jag ska inte ljuga, det är inte direkt skönt att föda barn. Men ändå kan jag inte låta bli att inte längta tills nästa gång, det var verkligen det underbaraste jag någonsin varit med om. Det är ingen myt, så fort barnet kommer ut och du har henne på bröstet så kommer det vara värt all ”möda”. Finns inget finare än att se sitt eget lilla barn som man själv skapat.
Det är nog inte så roligt för killarna heller. Alla är fokuseerade på dig, du får all uppmärksamhet medan killen bara kan sitta och titta på när du har ont… Måste vara vidrigt. Mina två förlossningar minns jag med värme. Det gjorde ONT, men upplevelsen i det hela är helt fantastisk. Det gör ju inte ont hela tiden heller, mellan värkarna så hinner du vila och hämta andan. Dt var bara sista timmen som jag tyckte var jobbig, då värkarna kom tätare och tätare. Jag klarade mig dock med bara lustgas.
Och samma sekund som bebisen hamnar på din mage, så är all smärta som bortblåst! Mycket märkligt, men beror väl på hormoner antar jag. Jag skulle gärna skaffa mig en tredje också, om jag slapp vara gravid igen, för det tyckte jag var en pina! Hellre 3 dygns förlossning än 9 månaders graviditet!
det fina med det hela är att man förtränger, man förskönar och glömmer det jobbiga.. Sen när det är dags för unge nr 2 så kommer minnet tillbaka när första värken kommer.. I det läget vill man typ döda sig själv, man undrar hur man kan vara så dum att man utsätter sig för detta igen.. Sen direkt efteråt är man igång igen, förskönar och förtränger.. så nej – inget kejsarsnitt behövs för att våga föda fler barn 🙂
Är rätt smärtkänslig jag med. Var inte orolig alls innan förlossningen och självklart gjorde det omänskligt ont men det fanns ju hjälp att få, lustgas och epidural blev det för mig. Såg också en unge i minuten och trots att jag återigen kunde minnas smärtan så var det enda jag tänkte vilken trevlig upplevelse förlossningen ändå var! Fast det är väl kaxigt att säga det nu 9 månader senare. Lycka till och fokusera på din uppgift så kommer det gå bra!
Åh, glömska är vackert ibland. Jag väntar mitt andra barn, beräknat förlossningsdatum 6 april. Jag försöker minnas tillbaka till smärtan från förra gången men kommer på mig själv med att tänka ”var det verkligen så illa?”. En väninna säger att det är just det som gör att vi föder fler barn, att kroppen glömmer smärtan. Och att också vi gör det.
Själv är jag däremot livrädd för kejsarsnitt, låt gå för smärta vid vanlig födsel bara jag slipper kejsarsnitt.
Sen kan jag fundera över varför man frossar i BB-program, förlossningshistorier och liknande, som för att förbereda sig. Det är egentligen ganska dumt, men kanske nyttigt 🙂
När jag ser bilder på din (och även andras) mage så kan jag känna en sådan värme och glädje. Jag var livrädd för förlossningen, minst sagt. Hade förberett för epidrual. Men, som någon klok människa skrev här, smärtan stegras sakta, åtminstone för det stora flertalet. Man vänjer sig. Visst, det tog rejält ont för mig under den sista halvtimmesfasen men inte så att jag fick panik eller valde epidural. Min förlossningsläkare (som jag var personligt bekant med) sa att jag hade haft en ovanligt jobbig förlossning. För mig var det inte lika hemskt som jag hade förväntat mig. Tänk på att din förlossning likväl som den kan bli lite jobbig kan bli väldigt enkel. Man kan också säga som min barnmorska sa. Du väntar ett barn som är efterlängtat, du mår bra. Du har en pappa till barnet som finns vid din sida. Då är förutsättningarna för att förlossningen ska gå bra väldigt stora. Vissa kvinnor föder sina barn vaginalt med betydligt mindre smärta än andra, så är det bara.
Den stora glädjen är på väg in i ditt liv, SJÄLVASTE GLÄDJEN.
Jag gjorde kejsarsnitt, planerat och det var underbart skönt. Slapp oroa mig för värkar och att ngt skulle gå fel för alla skötte det där åt mig. Det var såklart lite jobbigare efteråt, men hade inte nämnvärt ont om jag inte gjorde massa plötsliga rörelser.
Så kejsarsnitt is the shit.
Anita, jag har fött två barn. Med den första skulle jag ”vara duktig” och försöka föda utan epidural men efter några timmer så skrek jag efter narkosläaren. Med nr två så fick jag epidural direkt när värkarna började komma igång, somnade några timmar och vaknade upp när det var dags att föda. Så ta epidural så fort det börjar komma igång ordentligt så är det ok, då försvinner all smärta från värkarna. Jag bor inte i Sverige utan i Belgien och har tar alla epidural och lustgas är förbjudet för det anses farligt.Om du tar bedövning för att laga en tand så är det ju klart som sjutton att man tar bedövning för att föda ett barn.
Lycka till! Det kommer gå bra.
Hej Anitha!
Låt gravitationen göra sitt, stå upp, knalla runt, ta en dusch och framför allt; hitta ditt inre djävlaranamma!
Blir det snitt så blir det, inga problem. Men en vaginal förlossning är det coolaste en kvinna kan göra. Totalt värt som mina kids skulle säga!
Lycka till!
Jag tycker att svanktatueringen gjorde betydligt ondare än att föda barn och då hade jag ändå en överjävlig förlossning. Kanske hade jag så ont för att jag hade haft värkar i 45 timmar innan dottern föddes så jag var så matt och smärtpåverkad.
Jag skulle inte välja ett snitt, tycker att det är löjligt rent ut sagt att förstföderskor kan få snitt. Dom vet ju inte ens vad som väntar. Och ett snitt är ändå ett ganska stort ingrepp.
Och att föda vaginalt är en sån jäkla upplevelse. Man känner sig som superwoman när man har fått upp den kladdiga lilla bebisen på bröstet.
Vem vet, det kanske bara säger plopp och så kommer Penny ut både snabbt och enkelt?
vad gäller smärtlindring så är ju det en smaksak men jag skulle aldrig i mitt liv ta morfin eftersom det kan påverka bebisen och EDA är ingen höjdare det heller. Men lustgasen var väldigt trevlig.
Hur du än gör så kommer du få ett minne för livet..:-)
Jag blev akut snittad och fick till följd av det en infektion i livmodern och var kass i över en månad efteråt. Jag skulle lätt välja vaginal förlossning före snitt!
Detta är ett kontroversiellt ämne. Det finns plus och minus med allt. Känns ett snitt bättre – välj det. Du blir inte mindre kvinna för det, eller snuvad på en förlossning. Ett snitt är också en förlossning – bara en annan variant.
Väljer du att föda vaginalt, så kommer du klara det galant.
Huvudsaken är att Penny kommer ut – inte hur hon gör det.
Lyssna till ditt hjärta Anitha!
Ett kejsarsnitt ger ju mer smärta i längden! Det är en onödig operation om du inte verkligen är i behov av det, det ger en större risk för barnet och du får ett sår och en längre tids skada som ska läka ihop.
Att föda naturligt gör ONT, ja, MEN den här gången får du ut något av det, du glömmer smärtan när du ser ditt barn, direkt. Det är helt värt det och att föda är inte så hemskt som man börjar oroa sig för, för det är också den bästa dagen i ditt liv när du får ditt barn i famnen.
Tänk på det istället för smärtan, den är värd det. Varför skulle folk annars skaffa fler barn?
Jag har fött alla mina tre barn naturligt, nu är dom 21, 20 och 13 år gamla och jag är 47. FAN vad det var värt smärtan
Lustgas är toppen, men det gäller att ta den i tid precis när värken kommer och ett annat bra tips är att stå mot en sackosätt på knäna, då gör tyngdkraften sitt.
Jag har tre barn, ett kejsarsnitt och två vanliga förlossningar. Jag rekomenderar inte snitt.
Åh, du kommer fixa det fint. 🙂 Lyssna inte på alla som säger ”det är iaf inte som att föda barn”.
Ja det gör ont. Jätteont. Men man klarar av det.
Dessutom ska du inte glömma att det finns massor av olika smärtlindande saker. Jag kan varmt rekommendera epidural. Det kanske låter läskigt med en nål i ryggen men det enda den gör är att bedöva livmodern. Och det är inte så bara.
När jag födde min första dotter (har två) så sa jag till min make att jag ville att han skulle föra min talan om jag inte orkade. Han skulle se till att jag fick PRECIS den smärtlindring jag ville ha just då. Hans jobb var att bråka om det behövdes. Det kändes tryggt 🙂
Nu behövde han inte bråka med någon utan alla var väldigt lyhörda för vad jag ville. Som det ska vara. jag sa att jag var öppen för all form av smärtlindring.
Men det gjorde ont ändå så klart. Dock inte så att man fick panik. Det bästa av allt är ju att det onda och den ansträngning man gör är för sitt barn. För sitt barn gör man ungefär precis vad som helt. Just därför klarar man av det. Just därför kommer du att klara av det.
(Dessuom blev det kejsarsnitt för mig med barn nummer två. Det funkade finfint det också :))
Skriv din kommentar här!
Kejsarsnitt måste ses som ett sista alternativ…det är högre risk för barnet…det är så mycket besvärligare för mamman efteråt..men det är också så många fler risker vid en andra graviditet och förlossning,vare sig man då föder vaginalt eller gör ett nytt kejsarsnitt. Min dotter var tvungen göra ett kejsarsnitt vid sin fösta förlossning men födde vaginalt vid den andra..hon googlade allt som fanns att googla och ingen av oss hade kunnat ana så mycket risker det finns…otroligt att andelen kejsarsnitt bara ökar..
Jag flyttade fram min normalgräns hela tiden. Alltså accepterade varje ny smärtnivå som grundnivå. Då blev det ”bara” smärtökningarna som jag tillät mig registrera som ont och det funkade för mig. Det värsta är öppningsskedets värkar. När utdrivningsfasen kommit igång är det smärta på ett konstruktivt skönt sätt – man får ÄNTLIGEN göra något åt det smärtsamma.
Har du tagit sånglektioner någon gång? Det är samma muskelpressteknik som används, men ”neråt”. Jag sprack en del för jag sjunger för bra, haha. Pressade som ett djur och föste ut ungen även när jag inte hade värk. Bättre att ta det lugnare och låta kroppens instinkter göra jobbet…
Du verkar vara en klok och samlad människa. Du kommer att fixa det galant! Det låter som en klyscha men man hittar styrka man inte visste att man hade.
Jag känner igen mig i den där rädslan, jag fick också panik några veckor innan förlossningen och tänkte att ”om det gör FÖR ont då, vad gör jag då??” Jag har väl ganska normal smärttröskel, har en tatuering i svanken som tog några timmar att göra och visst gjorde den ont som fan. MEN, förlossningen gick fint. Nu är ju varje förlossning olik den andra (vad Katrin än säger) så jag kan ju bara tala för mig själv. Men man klarar smärtan! Mest för att man vet ju att man måste ta sig igenom det för att få sin efterlängtade lilla bäbis. Själva värkarna känns ju såklart, men om man bara är utvilad kan man hantera dem. Jag tog ryggmärgsbedövning (vet inte vilken inställning du har till det) och det är verkligen något jag rekommenderar. Jag fick vila lite, innan själva krystvärkarna satte igång. Jag blev aldrig helt bedövad utan jag kände fortfarande varje värk, men jag kunde jobba med värkarna istället för mot dom. För när det börjar göra riktigt ont blir det lätt att man bara spänner sig och inte jobbar på.
Och när väl krystandet sätter igång hinner man knappt känna efter hur ont det gör! Jag krystade i 45 minuter men det kändes som 5, sen kom underverket ut.
Jag har inga tvivel om att du kommer klara det galant, nu känner jag ju inte dig personligen, men genom din blogg har jag fått intrycket av att du är en mogen och bestämd kvinna som vet vad du vill. Vill du snittas är det ju inget fel med det såklart, men försök våga tänka tanken att föda vaginalt. Det är en häftig upplevelse, hur bisarrt det än må låta. Jag håller tummarna för dig!
Din blogg är den första jag kollar varje morgon när jag matat min lilla tjej (Gloria, sex månader) och jag tycker väldigt mycket om den!
Du får tänka på att det onda har ett syfte, för varje värk hjälper Penny att komma ut. Och det finns bedövning.
jag är ingen ”kursmänniska” så istället för att gå profylaxkurs läste jag Gudrun Abascals böcker ”Att föda” och ”Att möta förlossningssmärta” (tror jag den heter), de böckerna hjälpte mig, jag kände mig väl förberedd när förlossningen väl satte igång och jag använde mig av tips från böckerna. Jag tror att det är bra att vara insatt i de smärtlindringsmetoder som finns, jag valde akupunktur (hjälpte ej) och lustgas (hjälpte inte direkt mot smärtan men jag blev lite ”packad” så jag struntade i den). Dessutom fick jag bra coachning från barnmorskan på förlossningen, vi har ju en fantastisk sjukvård i Sverige. Och funkar det ej så finns som sagt snitt. Lycka till Anitha och tack för trevlig läsning i din blogg!
Det gör ont men jag tror inte det går att jämföra med annan slags smärta. Det är intensivt men helt borta mellan värkarna, låter jättekonstigt innan man själv fött barn. Och så kommer du säkert bli lugn och fokuserad när värkarna smyger igång och alla hormoner frisätts. Helt plötsligt vet kroppen vad den ska göra, låter ju konstigt för oss moderna människor, liksom de sista instinkter vi har kvar.
Jag försökte tänka värkarna som en kraft istället för smärta och tänka att för varje värk kom barnet närmare. Det kommer gå galant!
Hur din förlossning än må bli så kommer du fixa det, hur långdraget det än må va och hur ont det gör under vissa perioder så är det övergående smärta som endast varar korta stunder i taget. När väl Penny är född kommer du glömma ALLT!
I slutet av min förlossning talade jag om att jag inte ville ha det där barnet, jag hade ångrat mig.
När han väl va ute var allt glömt och efter 5 minuter stoltserade jag med att lätt göra om det redan nästa dag, för det va en sååå häftig upplevelse både fysiskt och psykiskt.
Prova, våga låta kroppen jobba och våga vara i känslan så kommer det gå toppen!!
Det kan göra ondare än en ryggtatuering, men det är ont på ett annat sätt och kroppen frisätter sjujäklars mycket mer hormoner.
Ont gör det, men man får en bebis för besväret. Så det får du ut, och fy fan vilken team-building det är.
Så skit i att titta på förlossningar, men läs på, be att få prata med proffs, kanske en aurora-mottagning? Skaffa dig en doula?
Och ha med dig att om det skiter sig och du låser dig, så finns snitt.
Jag är inget fan av smärta alls, är en mes i vanliga fall, men snittas vill jag aldrig göra igen, föda vaginalt kan jag nog ändå tänka mig att göra igen, om några år.
När vår son föddes hade jag bara lustgas till hjälp mot smärtan. Jag ska inte ljuga, mot slutet var det ett helvete… Men om det är till ngn tröst, värkarna börjar ju inte med helvetisk intensitet. Smärtan kommer smygande, den tilltar, du hinner liksom ”höja ribban” vartefter. Skulle värkarbetet börja med värsta VÄRSTA smärtan skulle nog ingen i världen orka, men den stegrar sakta, och man känner liksom hur man avverkar sträckan mot mål, sakta men säkert, lite i taget. Varje värk för en närmare första mötet med den lille/lilla, och i slutet blir det mer att ”nu jävlar, har jag tagit mig hit klarar jag resten också”.
Det kommer att gå BRA!!!
Om vi får fler barn så ser jag såklart inte fram emot förlossningen, men jag vet att jag klarar mer än jag trodde förr.
KRAM, och tack för en bra blogg!
Det är mycket värre att titta på folk som föder än att göra det själv (stackars papporna). Man klarar det, men man skriker också för att få kraft. Födde båda mina ungar utan bedövning (inte för att jag ville, utan för att det inte funkade av olika skäl) och nog fan gör det ont, men man jobbar ju samtidigt och när ungen är ute så försvinner det. Det kommer att gå så bra. Tror personligen att snitt är värre.
Hej anitha! Tack för en grym blogg! Kan du inte köra kärlek med anitha igen? Du verkar så himla klok o jag tänkte att du kanske kunde ge några tips o råd till en blyg kär tjej? Hoppas att du läser det här! Kram
Du kommer fan klara det perfekt! Håll kvar vid känslan att det är Penny som är på väg. Ingenting kommer stoppa dig då. Inte ens världens smärta. Järnlady!
Titta inte på förlossningar på tv. Gör det inte. Läs på om hur förlossningar funkar, gå på kurs. Och sen, bara gör det. Men titta inte på tv, jag vägrade att se förlossningar innan och det är jag glad för. Allas är olika!
Stressa inte upp dig! Det kommer gå jätte bra! Min första förlossning var jobbig och lång så jag valde att ta epidural och det var guld värt! Då fick jag en chans att hämta nya krafter i några timmar och sen gick det mycket lättare.
Min andra förlossning var mycket lättare. Jag behövde inte ta någon smärtlindring men däremot satt jag i duschen under nästan hela förlossningen och det kan jag verkligen rekommendera! Jag satt på en pall och sprutade varmt vatten på magen vid varje värk. Hjälpte jätte mycket!
Visst gör det ont…Men det är värt det! När du har Penny i din famn så kommer du känna att det var värt varenda värk!
kram
Jag var livrädd inför min förlossning. Utan att gå in på några detaljer så har jag nu en tydlig plan för hur jag vill göra nästa gång.
– profylaxandas hemma så länge man orkar och komplettera med TENS.
– på sjukhuset vill jag ha förberett för epidural innan det behövs, för när den behövs vill jag inte behöva vänta på narkosläkaren.
– lustgas så länge det funkar.
Jag har låg smärttröskel och är imponerad av de som fixar det utan smärtlindring. Alla upplever smärta olika, men epiduralen var det bästa jag gjort.
Lycka till! Det kommer gå kanonbra.
Jag har tjejkompisar som åkt till sjukan och bara *plopp!* så har ungen varit ute, ingen smärtlindring eller något, och det har gått svinbra.
Själv hade jag en mardrömsförlossning med första ungen (en rejäl klump på 4530 gr). Det tog 2 ½ dygn(!) från att vi började klocka värkarna. Jag sprack från A till Ö, och det var helt enkelt fruktansvärt. Jag fick äta äckliga mediciner länge efteråt för att hålla mig lös i magen så jag inte spräckte upp stygnen när jag gick på toa, och jag sov inte på sex(!) dygn. Helt sinnessjukt. Sex var bara att drömma om, sambon fick inte komma nära på flera månader.
Andra ungen kom till oss genom kejsarsnitt. Det var inget att fundera över. Dock var inte den förlossningen mycket att hurra för heller, då bedövningen sattes fel, och de av misstag tippade britsen jag låg på, bland annat. Ungen fick dåligt blodsocker, vi tappade kontakten med honom helt, och han fick ligga bland kuvösbarnen i flera dagar. Det var jag absolut inte beredd på, men är tydligen vanligt bland snittungar.
Vill du höra fler detaljer för att skrämma upp dig själv så är det bara att du mejlar, du kan få hela storyn. Men ärligt, smärtan är såklart det jobbigaste, men jag tyckte också att det var extra jobbigt för att jag inte alls var förberedd. Ingen jag kände hade visat mig den här sidan av en förlossning, och jag trodde naivt nog att jag var en stark brud som skulle fixa det hur lätt som helst. Men jävlar, vad liten jag blev. Och det var jättejobbigt. Jag kände mig så jävla värdelös. Fast jag inte var det.
Ser att Beatrice som kommenterat innan mig avslutar med ”dessutom går de fortare att bli återställd när du fött vaginalt än när du blivit snittad…” och har man haft mina förlossningar så stämmer det inte alls.
Men. Ingen förlossning är den andra lik. Och du ska se att det säkert kommer att bli jättebra. Och vet du? Hur förlossningen än går – SÅ KOMMER DET ATT VARA VÄRT DET! Glöm inte det. Du kommer ha en underbar tjej (ovan)på magen snart!
Ska föda barn inom bara några dagar 41+4.. såg programmet jag med, hade exakt samma reaktion som dig!! Har tagit allt med ro innan jag såg en unge i minuten.. Men nu känns det som ett litet orosmoln på himlen.. Äsch i slutändan går det ju bra men.. Jag håller med om att det faktiskt var jobbigt att titta på mammornas smärtattacker!!
vet du…att det ser MYCKET värre ut när man ser på ngn annan föda… när man är där själv är det en helt annan sak jag lovar kolla inte på sånna programm du blir bara skrämd kram på dig och tack för en fin blogg
En kompis till mig födde barn nyligen och jag tyckte hon hade en klok inställning, hon hade en ramsa hon körde med ”det gör bara ont det är inte farligt”. Säkert lättare sagt än gjort. Men jag tror absolut att det hjälper att faktiskt påminna sig själv om att smärtan inte är farlig. För skulle man känna samma sak utan att veta vad den bero på skulle man såklart bli livrädd. Det är nog lätt att få panik när kroppen reagerar som om det vore en farlig smärta. Men det är ju bara lilla Penny som vill komma ut till mamsen och papsen. Okej det gör säker överjävligt ont, men övergående och man får den bästa presenten i världen 🙂 Så tänker jag iaf när jag peppar mig inför att fixa en förlossning. Sen brukar jag konstatera att ”herregud den och den människan har klarat av det före mig” klart jag kommer fixa det.
Snälla Anitha, var inte rädd!
Att benämna det man upplever vid en födsel som smärta är bara i brist på bättre ord. Det är en enorm kraft som kommer av sig själv, din kropp föder barnet och du hänger med. Genom att slappna av och låta det ske hjälper du till och det är det svåraste, att inte kämpa emot för värkarna är en sådan urkraft att man nästan blir rädd.
Jag har fött 3 barn och inte haft någon smärtlindring alls. Det var det mest underbara jag upplevt och jag skulle så gärna vilja uppleva det en gång till! Min bestående känsla är att det var ansträngande, musklerna darrade, och värkarna tog nästan andan ur en med sin kraft, men att reducera förlossningsupplevelsen till att säga att det gör ont, det känns bara fattigt.
Så missa inte denna fantastiska upplevelse för guds skull!
Nu kommer det låta som om jag ljuger, men jag tyckte verkligen inte att det gjorde särskilt ont. Andningen är dock a och o. Jag övade absolut ingenting och fick panik samma dag som det satte igång. Men när värkarna väl satte igång så kom andningen av sig själv.
Det där med andning hjälpte verkligen. Ofta börjar det med mindre värkar och då kan man börja öva på andningen. När det gör som mest ont har man börjat med lustgas och då kör man ändå inte profylax. Kejsarsnitt verkar inte vara en bra lösning om man inte måste pga komplikationer. Förlossningssmärtorna varar ju inte så länge jämfört med smärtorna efter kejsarsnitt. Dessutom kan man inte röra sig normalt på ca sex veckor.
Min erfarenhet av förlossningen var väldigt positiv och det gjorde inte mer ont än att man klarade av det. Det kom gradvis så man hann vänja sig lite.
Det går inte att jämföra de smärtorna, tatuering vs. förlossning. Det gör jätteont att föda barn men du vet vad det beror på och du vet vad du jobbar mot, att få se ditt barn! Det är ju så att hade du haft så ont ngn annan gång hade du trott att du skulle dö, men nu vet du varför och det gör all skillnad i världen!
Och andningen, när du kommer på hur stor skillnad det gör kommer du klara av att andas rätt, jag lovar! Ta smärtlindring, föd vaginalt om det går. Känslan man får när man märker att kroppen instinktivt vet vad den ska göra är superhäftig och en upplevelse du inte vill vara utan.
(Jag har fött 3 barn, tjejer alla tre, med lustgas som smärtlindring.)
Lycka till!
Fast det måste inte vara dödssmärta! Jag fick min unge för 5 veckor sen och jag tyckte på sant att det inte var så farligt! Körde ingen specialandning och tänkte inte ens tanken på smärtlindring överhuvudtaget! Och det var inte så att jag skulle vara tuff och bet ihop, jag behövde det bara inte! Det jag tyckte var jobbigast var att jag var trött som sjutton, somnade mellan värkarna tillochmed! Jag fick en drömförlossning, trots värkstimulerande dropp och tre timmars krystvärkar! Alla förlossningar är olika och det måste inte bli chocksmärta och trauma! Mitt bästa tips är att försöka behålla lugnet! Att vara avslappnad och fokusera på pauserna! Och se fram emot att det ska sätta igång, att gå och vara rädd flera veckor i förväg och spänna sig blir inget bra! Lättare sagt än gjort, såklart, men jag tror att det kommer gå kanon! Din kropp vet precis hur den ska göra, lita på den! Kram!
Det var ju inte så länge sedan jag själv var där… och du kommer fixa det. Allas upplevelser är ju olika men det är ju väldigt få som vägrar göra om det… Samma dag som jag fött var jag megastolt men kände att det där med att adoptera ett syskon inte är en så dum idé, 1 vecka senare ändrades det till att jaaa, när man verkligen vill ha ett syskon så kan man tänka sig att göra det igen, 3 veckor senare så ville jag vara med om ”upplevelsen” igen. Så underbart funkar minnet 🙂
Vill du läsa någons förlossningsupplevelse som inte är så skrämmande (tror jag) än alla andra skräckhistorier som du säker pumpas med så kan du kolla in min blogg…
blogg.mama.nu/frugfunderar
jag har fött två barn dom senaste två åren och jag ska inte sticka under stolen att jag förmodligen haft väldigt ”lättsamma” förlossningar men jag skulle inte alls vilja byta ut en enda minut av förlossningen mot ett snitt. jag tror man på nåt sätt blir snuvad på känslan av att föda barn… så har du möjlighet att välja så tror jag man ska försöka föda vaginalt..
dessutom går de fortare att bli återställd när du fött vaginalt än när du blivit snittad…