På Smällen!

Jag sitter här med ett tomt utkast till ett inlägg. Jag vet inte vad jag ska skriva. Känner mig så tom. Känner inte för att berätta ngt roligt. Det är negativt nu. Det är positivt på jobbet hela dagen, men nu orkar jag inte vara positiv längre. Jag vill inte träffa nån. Jag vill bara komma hem. Komma hem till Lucas och Jair. Jag vill dricka ett glas vin. Jag tänker dricka ett glas vin och äta en till ost, men bara för den goda smakens skull. Jag kanske kommer vara sån här den här veckan. Kanske inte kommer orka vara positiv. Det suger musten av att vara positiv på jobbet, så jag har ingen ork att försöka när jag har slutat jobbet. Bara när jag är med Lucas. När man är med honom kan man inte låta bli att skratta/le även om man är ledsen. Han springer fram till mig när jag kommer hem. Kramas, pratar, skojar och leker med mig. Varje dag när jag kommer hem så ska han visa massor av saker för mig och om jag sätter mig på soffan och tittar åt ett annat håll eller på min telefon så böjer han sig så och kommer med sitt ansikte emellan telefonen och mig så att jag ska se honom. Han får mig att skratta när jag gråter. Han är världens bästa lilla kille. Jag är så tacksam att jag fick honom innan det här hände. Jag har ändå ett barn att glädjas åt.