1) De där ständigt flackande blickarna. Alltid på spaning. Det går ju inte att ha en vettig konversation med en socialiserande förälder som vakar över sina kids. Alla dessa lösryckta meningar som påbörjas utan att någonsin avslutas. Men nu förstår jag varför. Allt är förlåtet.
2) Det eviga bild/video-visandet, typ ”Alltså, stopp, stanna, du måste bara titta på den här bilden i min mobil på min unge som äter pannkaka och har sylt över hela ansiktet, så himla gulligt”. Även om jag fortfarande har lite svårt för detta fenomen så förstår jag nu den enorma kraften bakom på ett annat sätt. Ibland går det ju bara inte att stå emot. Försöker dock hålla mig främst till instagram där kompisar kan ”välja” om de i lugn och ro vill se ens kiddo i motljus om och om igen.
3) ”Curlande”/”Slappa” föräldrar. Alltså hela detta begrepp. Hate it. Men innan kids kunde det ibland poppa upp tankar som… ”Det är väl bara att säga åt barnet på skarpen…” Eller som en – förvisso kär – släkting utan kids uttryckte det häromdagen när vår son, som just nu blöj-avvänjs, hade kissat i soffan. ”Men ni får ju säga ååååååt honom, inte kan han hålla på kissa inne…” Som om vi snackade om en hund. Eller när en kunde komma på sig själv att tycka lite barnskrik var jobbigt. Nu skulle jag aldrig nånsin tänka en förebrående tanke i sådana sammanhang. Alla gör bara gör så gott de kan. Whatever works.
4) Allt svengelska-snackande mellan föräldrar… Alltså töntigheten! Oundvikligt att inte låta som en dialog ur typ ”Sällskapsresan/”Sunes sommar”. Men finns inget mer praktiskt. Nu går vi ”all in”, här hemma. Bästa kommunikationen med en trotsig 2 1/2-åring i huset.
5) ”Åh, nej nu måste jag plötsligt resa mig upp och rusa till dagis, hejdå!”-kommentaren från kollegan på jobbet. Ja, alltså det är ju inte det att en inte tyckte det var okej att hen behövde rusa i väg. Men det är nog först NU som en 100%-förståelse kan infinna sig. When you got to go, you got to go. Inget går före dina barn.
6) Allt snack om ”Pappa fixar maten, mamma hämtar blöjan..” Osv. Det här märkliga att föräldrar liksom pratar genom sina barn till varandra och det eviga upprepandet av ”Pappa” och ”Mamma”… hallå, de har ett namn! Sen blev en själv förälder… och ja, det händer att det kommuniceras på detta sätt, ja. (Har förresten en seriestrip på det temat här >>)
Och fler av mina seriestrippar hittar ni på instagram.com/ettparontillmorsa och facebook.com/ettparontillmorsa
Passar också på att tipsa om några andra liknande listor från andra Loppi-bloggare:
7 saker jag inte uppskattade tillräckligt innan jag fick barn
8 tecken på att du är en förälder
4 råd jag är glad att jag aldrig lyssnade på
