Ja, nu kan det här bli ett irriterat inlägg och ni kanske blir irriterade på mig men jag måste lyfta det för jag har stört mig på det här under en tid.
Jag pratar om föräldrar som har som inställning ”Det ÄR jobbigt att ha barn”, dom säger det lite sådär tufft och vågat, som att det dom säger är lite busigt, lite förbjudet men hey, det är ju 2015, vi är frispråkiga, vi säger vad vi vill.
Men vad är det för J-la inställning? Jag hörde det senast i ett samtal jag överhörde, en mamma pratade med en icke mamma som satt och pratade om att hon började bli väldigt sugen på att skaffa barn. Den ”tuffa” mamman säger, alltså det ska du veta…det ÄR jobbigt att ha barn, alltså så är det…
Jag ville vända mig om och lägga mig i samtalet, eller om jag ska vara ärlig ville jag ruska henne. Jag gjorde inget av det…Jag tyckte mest synd om kompisen som fick den ingången i babyvärlden…
Men det känns som att det har gått en trend i att det är så otroligt ok att tycka öppet att det är jobbigt med barn. Och det är nästan provocerande att vara en nöjd förälder. Jag vet inte hur ofta jag pratar om min upplevelse av mammalivet som ni som följer mig vet är den mest underbara upplevelsen någonsin i min värld, och folk bemöter mig nästan hånfullt.
Ja, det är underbart för mig att vara mamma. Vi hade inte en lätt väg dit och jag ler konstant inombords sedan vårt liv blev berikat med Chloe.
Jag är inte rädd för att se att det kan vara bökigt att lösa livspusslet, men det är något som kryper i mig när jag hör föräldrar säga att det ÄR jobbigt att ha barn. Det är ett ansvar ja och det är klart, klarar man inte av att ha ansvar i livet så kan det kanske vara påfrestande men då kanske man inte ska skaffa barn?
Det är klart att det är mycket i livet som är jobbigt om man ser det så, det är jobbigt att jobba, jobbigt att ha en relation, jobbigt att laga mar tre gånger om dagen, jobbigt att städa, jobbigt att betala räkningar, och du som säger att det ÄR så himla jobbigt att ha barn, du kanske är jobbig att ha som förälder eller partner?
Någonting säger mig att om man har kämpat och längtat efter sin bebis så ser man på det annorlunda. Men det är verkligen bara min tanke…det kanske egentligen är så att det har uteslutande med inställning att göra.
Att få barn är som en icing on the cake of life tycker jag, allt är lika som förut men lite bättre. Du tvingas leva mer i nuet. Och du ler mer. Det är omvälvande och man kan ha lite sömnbrist ibland. Man hinner inte allt som man hann tidigare och prioriteringarna blir annorlunda. Och allt det är bra att vara beredd på när man står inför valet att skaffa barn.
Men på frågan om hur det ÄR att ha barn så är mitt svar, alldeles alldeles UNDERBART!
❤︎
Är hemmamamma på heltid sedan 6 år tillbaka. Visst är det helt underbart med barn men det är stundtals ganska jobbigt också. Då menar jag att det jobbiga är att få väldigt begränsad tid till annat. Sköter hushåll, djur på gården och två barn. Det har jag valt själv men har inga problem med att erkänna att det ibland är tufft. Lite provocerande att du ska moralisera när du säkert har både förskoleplats och gott om barnvakter. Visst blir man väldigt utarbetad då?
”Man kan ha lite sömnbrist ibland”, skriver du. Jag har tre barn varav ett med autism och adhd, och han fullkomligt dränerar mig på energi om dagarna. Det är ständig övervakning av syskon eftersom han är på dem hela tiden och semestrar eller utflykter är bara att glömma, eftersom han har panikångest. Medicinen hjälper föga och bup kan inte hjälpa oss mer än vad de redan gör. Jag hade gjort vad som helst för att en dag få känna att ”idag vaknade jag BARA med sömnbrist”. Istället är jag tacksam för de dagar min son är på kortidsboende.
Ditt inlägg är väldigt arrogant och enspårigt.
Vänta tills du får fler då blir nog detta inlägget lite pinsamt ?
Jag har två?
Du måste haft en sovande bebis säger jag bara. inte sovit på snart 10 månader, längst tre timmar i råd? och jag får inte säga att det är jobbigt? låter ju konstigt bara.
Det är när man pratar om barn som jobbiga generellt, det ärret texten handlar om,inte specifika fall som kolikbarn och annat. Jag har i och för sig inte heller sovit mer än 3 timmar i följd sen Celeste föddes men jag tror att jag föddes utan behovet att få sömn, haha.
Första året med första barnet tänkte jag också sådär, då har man ju inga bekymmer! Mer än lite sömnlöshet osv. Jag undrar vad Claudia tycker numera? 🙂
Ja, ni har jag två och är hemma med båda och jag tycker fortfarande inte det, så tycker Claudia om det. ??
Såklart är det helt underbart!!! Men absolut vissa dagar är tuffa. Men jag skulle aldrig vilja byta tillbaka till livet utan mina barn! Jag brukar säga det är mycket kärlek, lite sömn och mycket tålamod. Älskar din blogg så mycket! Såg dig i fjällbacka morden igår. Du spelar så bra i den 🙂
Kram till dig och dina söta barn
Absolut! Jag hymlar inte med att det kan vara tufft, det är klart att det kan vara det, men i grunden…alldeles, alldeles underbart!
Jag tycker det är jobbigt och underbart samtidigt, kan tänka mig att de flesta känner så. Och även om det har blivit ett öppnare samtalsklimat nu kring hur jobbigt det kan vara att få barn tror jag ändå att många känner en press på sig att älska varje sekund av att vara mammor (ja främst kvinnor tror jag). Den pressen tror jag är orsaken till förlossningsdepression/baby blues, som ändå är rätt vanligt. Om man slipper skämmas för de här känslorna behöver det aldrig utvecklas till en utblommad förlossningsdepression utan man kan acceptera de känslor man har och bearbeta dem istället för att känna skuld. Vill dessutom passa på att kasta in ett tips till alla: bärsjal! Jag använde det från BB och tror att det är en av anledningarna till att mitt barn har ”varit så snällt” och jag inte tyckt det har varit så jobbigt ändå. Barnet får närhet och själv kan man surfa på mobilen/laga mat/städa i godan ro utan dåligt samvete!
Jag tycker inte man ska yttra sig om andras upplevelser om man inte vet hur det ligger till. Du har ingen aning om hur andras situation ser ut. Att du vill skriva att du inte tycker det är jobbigt med barn är en sak men sitt inte och säg att andra kanske inte borde skaffat barn. Otroligt onödigt!
Håller med ?
Visst är det underbart att ha barn men samtidigt kan det faktiskt vara ett smärre helvete. Uppenbarligen har Claudia inte haft barn som kan ses som krävande, lite sömnbrist kan jag leva med men när det gäller att vara vaken minst 2-4 timmar/natt i långa perioder och sedan orka vara med i ett överaktivt tempo HELA dagen där man måste dra ned så maximalt på dagsvilan som bara går så att barnet kanske somnar mellan 20-22 (ibland kanske man har tur och barnet somnar 19.30, för att samtidigt ta hand om sig själv, hushåll, relation och arbete, för att sedan lägga sig för natten och vara vaken de där timmarna för att sedan gå upp i samma stund barnet vaknar, mellan 05-07, då är det jobbigt att ha barn! När BVC säger att alla barn sover olika men man själv hävdar att något inte stämmer och man står där handfallen och har prövat allt och fortfarande inte får någon hjälp, då är det jobbigt. När man hört om alla andra som kan ligga och mysa med sina barn i sängen om morgonen, utan att behöva hålla fast eller bli rivna och nypna, där barnet kan sova i 12-13 timmar/natt och vara utvilade för att sedan sova 1-2 timmar på dagen och ändå somna lagom till att klockan slår 19 medan man själv kämpar för att få sin egen unge i säng. När man känner sig konstant otillräcklig för att man inte har energin att leka med sitt barn en hel dag för att all ork har tagit slut för att man pressat sig till det yttersta, trots att man lekt, tröttat ut och kämpat alla andra dagar. Och samtidigt försöker man överleva och tanka energi vid de små gyllene tillfällena när barnet faktiskt vill gosa, pussas och kramas i mer än två sekunder.
Fram till för ungefär två månader sedan hade vi det så här, i stort sett varje dygn. Perioderna med vakennätter var fler än perioderna när barn sov större del eller hela natten. Så fort man äntligen fick in en period av nätter där man sov, började känna sig lite utvilad och började tänka ”äntligen vänder det!” kom bakslaget och allt började om. BVC:s hjälp existerade inte, deras lösning var att skicka oss till psykolog, men ingen hjälp med sömnen för ”man ger inte små barn medicinering för att sova, de tar den sömnen de behöver” trots att vårt barn var så trött att det ville sova i samma stund som frukosten var uppäten, men väl i säng var det samma kamp som vanligt. Det var väl tur ändå att vi fick komma till en psykolog, eftersom denne kom på att det låter som mjölkproteinallergi. Nu har vi två barn som sover, den store kan ligga kvar och dra sig i sängen, sitta stilla utan att vara fastspänd och tala om när denne vill sova. I jämförelse med det vi hade innan är det här en dans på moln, så nu känns det lätt och fantastiskt underbart, det gjorde det inte tidigare.
Så här känner jag trots att vi kämpade för att få våra två älskade barn som vi älskar över allt annat, men när man kämpar, ber och gråter dagligen så är det inte kul, lätt och underbart. Så att skuldbelägga föräldrar som mig, eller de som kämpar mer och hårdare än vad jag gjort, är så långt ifrån okej.
Alltså, att ha barn är ju att ha jobb 24-7. Det är jobbigt att konstant ta hand om någon annan, att ha så sjukt stort ansvar så man är orolig för dem hela tiden. Att man sällan lyckas tänka klart sina egna tankar och att tid för sig själv eller med sin partner behöver planeras minutiöst.
Det innebär inte att man inte älskar barnet mer än livet självt, att man aldrig skulle byta bort det mot något eller att man ångrar det eller inte skulle rekommendera det till andra. Jag tycker det ofta är jobbigt men samtidigt 110% galet kul och så mycket kärlek. Har inte blivit klar efter 1, eller 2, utan fått 3 ljuvliga kids – men oj vilket hårt jobb det är! Underbart och utan tvekan icing on the cake men ingen piece of kaka.
Det ena utesluter inte det andra, och en förälder som anser eller erkänner det vara jobbigt är varken en sämre förälder eller älskar sin barn mindre.
Att ha barn är underbart med sviiiiinjobbigt. Att ljuga vore annat. Den största utmaningen man gör som gifta/sambo är ju småbarnsåldern, det är ju känt sedan länge. För att överhuvudtaget kunna palla denna tid utan att bli knäpp behöver man ventilera med andra. Få ur sig det. Men att säga till en person som funderar på att skaffa barn att det är jobbigt kanske är onödigt. då ska man ju istället peppa henne/honom.
Tycker det är bra och skönt att höra att andra har det lika jobbigt som en själv. Att det är OK att gnälla.
Härligt för dig att vara en mamma och inte en ”icke mamma”. Jag är en kvinna. Har inga barn men identifierar mig inte som en icke-mamma! Bör man göra det bara för att man är en barnlös kvinna?
Och jag brukat säga att ”Det finns inget som är så förbannat otroligt jobbigt men ändå så värt det som att ha barn”. Kan dock vara sömnbristen som pratar. Sov knappt alls under 6 år. Första med kolik och andra som var sjuk från 2 månader till 3,5 år. In och ut på barnakuten, alla möjliga specialistmottagningar, operationer och en pappa mitt i karriären. Puh. Jag är så sjukt avis att det typ gör ont i kroppen på alla som har barn i ett rosenskimmer på rosa moln. 😉
(Ser att det här är ett gammalt inlägg som har blossat upp igen)
Håller med fullständigt, jag upplever tillochmed att folk tycker synd om mig för att jag har fyra barn (för det är ju såå jobbigt)! Som om barnen hade blivit tvingade på mig när jag var sinnesförvirrad eller något och inte var ett medvetet val. Jag älskar att vara hemma med barnen! Jag tyckte det var tråkigt nu när förskolan för mina två äldsta började igen efter sommarlovet, medan en annan mamma på Instagram skrev något i stil med att ”äntligen börjar förskola/skola nu efter 4veckors semester, vi överlevde ledigheten i år med…” Det var bara så tråkig inställning till att vara hemma med sin familj…
Fyfan vad bra skrivet. Fick nästan rysningar! Får knappt ur mig några ord nu för du skrev precis vad jag känner som mamma.
om någon frågar en hur det är att ha barn, ska man då ljuga om man nu tycker det är jobbigt?! Min dotter hade kolik första 4 månaderna och skrek dygnet runt! Ett år senare så har hon fortfarande väldigt lätt till skrik. Hon gråter om hon sitter i en bilbarnstol, hon gråter om man går och handlar för hon vill inte sitta i vagnen. Hon vaknar flera gånger varje natt och gråter om man inte har sin hand på henne etc.. så ja, det är inte en dans på rosor men självklart älskar jag min dotter över allt annat och hon skänker en hel del glädje åt oss!
jag tycker du har helt rätt!
för min del så har alla som fått barn bara gnällt över hur tufft och jobbigt det är att ha barn. det har kanske haft att göra med att jag varit singel så själv väldigt långt från att skaffa barn så kanske därför de valt att beklaga sig åt mig. Men allas tjat om hur jobbigt det är har verkligen avskräckt mig. Nu är jag hur som helst gravid så ni får jag väl se själv.
Hållerinte med dig alla, det enda samhället lyfter idag är hur lätt det är att föda och vara förälder.
Det pratas inte om alla de kvinnor som har svåra förlossningskador och får dra hela ansvaret hemma.
Det är inte barnen som är jobbiga utan vården som funkar för några, samhället i sig att du ska ha flera roller samtidigt (arbeta, städa, tvätta, vara vän, partner etc) det är väl det folk förväxlar med barnen men de menar nog att få ihop alla roller.
Tycker du ska vara tacksam att du är frisk och mår bra istället för att kommentera människor som du inte vet en aning om vad de lever med för smärtor inom sig.
Vi har haft turen att få två finingar med ca 1,5 år emellan. Jag tycker sällan det är barnen som är jobbiga utan ffa synen på att man som den förälder som är hemma ska hinna med hushållsarbete också. För att inte prata om att skriva en bok, göra karriär med eget företag etc. vilket man matas med i media. Vi ser det som att den som är hemma tar hand om barnen. Det är det viktigaste! Sedan sköter vi hemmet och allt annat gemensamt. Då är det inte särskilt jobbigt, men full rulle! Tycker man kan säga att det är jobbigt med barn, men det handlar ju om att situationen ändras så drastiskt med en liten vilket är svårare ju mer egocentrerade man är. Mina behov kommer alltid i andra hand nu och det kan ta lite tid att vänja sig vid. Att hänga med mina barn är iaf det bästa jag vet 🙂
Förskola är inte aktuellt här, aldrig före två år och antagligen inte före tre år. Kanske inte alls. Jag förstår inte hur man kan lämna ett gråtande barn (”det går ju över sedan”) som dessutom är så litet att det inte kan berätta för föräldern vad som händer hela dagarna på förskolan. När man ser förskoleklasser på lekplatsen med vilsna små barn som springs omkull utan att personal reagerar gör det bara ont. Så många barn och så lite personal, klart det är svårt att få ihop det! Jag hoppas att man börjar ta ett helhetsgrepp på vad våra barn utsätts för!
Att ha barn (har två, 2,5 år och 10 månader) är det jobbigaste jag nånsin varit med om. Det jobbiga tar ju aldrig slut, mab får aldrig en paus. Men det är samtidigt det bästa jag nånsin varit med om. Skulle aldrig i mitt liv byta bort det. Men herregud vad jobbigt det är, trodde aldrig att det kunde vara så här jobbigt. Då är det jätteskönt att få ventilera med andra mammor som känner samma sak. Men första året med bara ett barn var ingenting, piece of cake, och då renoverade vi ändå samtidigt. Men det var efter dottern fyllt ett, och kanske några månader till det jobbiga började. Och kaoset när tvåan kom… ja… Men ändå det bästa jag gjort. Tycker det är bra att man säger vad man känner.
Bra skrivet! Jag känner att folk ibland nästan blir provocerade av att jag inte tycker att det är jobbigt med barn. Jag har nu fått barn nr2 som är 4månader, äldsta är 5år. Visst, trots kan vara påfrestande, men det hör ju till 🙂 jag tycker att det är coolt med kids. Jag har jätteroligt om dagarna och njuter. Förskola använder vi oss nästan inte av alls. Ibland, när det är 5-års grupp bara. Skulle aldrig lämna mer än jag behövde. Jag peppar också vänner som är sugna på barn. Det är fantastiskt!
Tidigare pratade man aldrig om svårigheterna med att ha barn utan det var bara det positiva som skulle lyftas fram. För några år sedan förändrades detta och man började prata om allt det tuffa med att vara förälder men det har kommit att vara ett fokus på det som just är jobbigt. Det är inte bra när det är för vinklat åt något av de hållen. Jag hoppas att det kan planas ut i en mer balanserad diskussion kring vad det är att vara förälder, för det är både jättejobbigt och helt underbart!
Jag håller med – det var exakt det jag tänkte när jag läste. För så där en 10 år sen när jag fick mitt första barn så kändes det som att det var helt förbjudet att ens prata om att saker kunde vara svåra och jobbiga med att ha barn. Allt var minsann bara rosenrött. Och det var det ju inte. Och det fick jag kämpa med lite, att jag faktiskt kunde känna att jag älskar mitt barn men att jag samtidigt kunde känna att allt inte bara var underbart och plättlätt alltid. När jag sen träffade vänner som hade fått barn och som var ledsna och oroliga för att de tycker att det är svårt så har jag berättat att, nej, det är inte dig det är fel på (och inte ditt barn heller), men det ÄR faktiskt svårt att vara förälder. OCKSÅ. Utöver att det är underbart. Men kanske pendeln har slagit över, att det nu blivit så accepterat att erkänna att det är svårt och jobbigt, att det kanske kan uppfattas som att det inte längre är accepterat att säga att det är underbart. Och det är ju i så fall synd. För det är det ju. Det är ju underbart och det bästa och finaste som hänt mig i livet.
Ursäkta, men vilket pretto-kackel!
Har man barn utan några större svårigheter så kan man predika för andra och döma de som säger att det är jobbigt att ha barn.
Du vet inte hur någon annan har det med exempelvis kolik, sömnbrist, diagnoser av olika slag etc. Döm aldrig någon annan!
1 barn är lätt..2barn går i samma spår..3 blöjbarn gör det liite mer tidskrävande. Ett barn, 2/4 händer, 2 barn 4/6 händer, 3 barn 6/9 händer. Jag älskar ALLA 3precis lika mkt så klart. Men är barn jobbiga???
Svar Nej! Men alla barn är olika.. Och ”kräver” olika.
Vi älskar våra 3 barn, villkorslöst, oavsett! Allt blir vad man gör det till.
Jag håller med. Tycker det bästa som finns är att vara hemma med mina barn.
Även åka på familje semester eller varför inte åka på picknick eller andra äventyr.
Skulle önska jag hade fler mammadagar kvar och att jag och inte samhället fick fostra mina barn.
Min yngsta, ja eller faktiskt båda mina har varit världens bästa bebisar. Snälla, sovit på nätterna ( i min säng) inte skrikigt osv… Helt enkelt varit nöjda bebisar. Min stora är lugn i tempramentet och har aldrig skrikigt eller bråkat i affärer om varken glass godis eller leksaker.
Det beror nog en hel del på hurdant barn man har/får o hur man är som person/förälder.
Jag älskar att vara mamma o älskar min dotter oerhört mycket men vissa dagar är faktiskt väldigt krävande o man sliter sitt hår. Ja vissa dagar är lite extra jobbiga o det tycker jag att man kan få lov att säga utan att vara en dålig förälder. Det betyder inte att jag skulle vilja ha det på nåt annat sätt heller eller att jag inte borde skaffat barn. Jag tycker nog att det beror på HUR man säger det o pratar om sitt barn i allmänhet.
Visst är det konstigt? Jag tror dock att det har med inställning och personlighet att göra. Vi har haft turen att lätt bli med barn men det är fortfarande det finaste och mest underbara som finns. Visst driver dom en till vansinne emellanåt men det hör till 🙂 För oss började det redan med första barnen. Vi fick miljarder kommentarer som passa på och sov nu för ni kommer ALDRIG få sova mer. När jag var höggravid och vi var bortbjudna till familj med vilda barn fick vi kommentaren haha är ni säkra på att ni verkligen ska ha barn?! Som att vi hade kunnat göra något åt saken då?! När bebisen väl var plats var alla väldigt intresserade av huruvida vi fick sova något och när vi svarade ja var det som om folk blev besvikna. Nu när båda barnen är otroligt snälla får vi ofta höra vilken tur vi haft som om vår inställning och hur vi väljer att forma våra barn inte har någon betydelse. Visst är det lite kämpigt ibland men ett liv utan mina ungar vore tomt.
Och sen tycker jag att det är för underbart att din upplevelse är så positiv! Och att det är oerhört ledsamt om du bemöts hånfullt för den. Jag tror vi alla måste få känna vad vi känner, utan att omvärlden dömer och bedömer. Och vara ödmjuka för att våra upplevelser är just våra egna. Jag är mamma till mitt barn, mitt föräldraskap är mitt. Jag kan inte tala för någon annan, bara för mig själv.
Fast det ena utesluter väl inte det andra? Vi har ett barn som inte haft kolik, som sover okej osv. Men jag har ändå, ibland, upplevt det som jobbigt, påfrestande, slitigt. Både för mig själv och för min och sambon relation. Och det betyder inte att jag inte borde ha barn, det betyder bara att jag känner så. Ibland. Att få barn är ju det mest fantastiska, också. Jag skulle aldrig välja bort, aldrig välja annorlunda. Att få vara mamma till mitt barn är det mest himlastormande som finns. Men som sagt, det ena utesluter inte det andra.
Så egocentriskt och cyniskt skrivet. Onyanserat. Du måste väl ändå förstå att det handlar till stor del om vilken typ av barn man har. Hur det fungerar med sömn, mat etc. Vänta du tills ungen blir 1 och 2 och börjar kräva lite mer av dig än mat och rena blöjor. Och vänta tills dom blir fler. Då kan du komma tillbaka och skriva ett nytt häftigt blogginlägg. Ja, jag blir provocerad. Jävligt provocerad. Jag har varit på väg in i väggen. Och du menar att jag inte borde ha skaffat barn över huvudtaget för att jag inte klarar av ansvaret? Alltså man blir ju trött
Bara för att man tycker att de kan vara jobbigt att ha barn behöver inte de betyda att man ångrar dom eller inte ser de som toppen på tårtan.
Min son är galet intensiv, alla barn är olika. Men jag ser stor skillnad när vi är med andra föräldrar och barn, våran är den med mest energi, mest äventyrslysten och mest nyfiken.
ALLA bland dessa kommentarer pratar om två helt skilda saker! (Om jag förstår och tolkar C rätt) så menar hon och jag själv och många andra här inne, att vi förstår att det är jobbigt ibland för vissa mer än andra.. Självklart är det inte alltid en dans på rosor och det är ett stort ansvar att ta hand om ett barn! MEN man behöver inte hela tiden enbart vräka ur sig om hur hemskt och jobbigt det är hela tiden.. Att man aldrig hinner det man ska och aldrig hinner eller kan göra saker som man kunde innan!! Nehe?! Nånstans så har man ju satt sig i situationen själv.. Det kan faktiskt vara så att den som sitter mitt emot dig är jätteglad och lycklig över att äntligen lyckats bli med barn överhuvudtaget.. Kanske är det så den som sitter och lyssnar inte kan få barn och tycker det är jättejobbigt att höra på en som enbart klagar och stånkar! Man kan helt enkelt se detta fantastiska blogginlägg på två helt olika sett inget är rätt eller fel! Men jag tycker man kan tänka lite på sin egen inställning och planering om man nu inte får vardagen att gå ihop! Som sagt man har satt sig i sitsen själv!!
Jag tror inte att det handlar om hur lätt eller svårt man haft att bli gravid. Jag har bara behövt tänka på bebis så har jag fått ett positivt test typ, och jag tycker inte att det är det minsta jobbigt med tre barn i olika åldrar. Vissa enskilda dagar är inte alltid toppen, men så är ju livet även utan barn. Bra text i övrigt!
Visst är det helt klart underbart att ha barn. Men det utesluter ju inte att det kan vara jävligt jobbigt ibland också.
Och på 50-talet fick man med en lapp hem från BB om att man absolut inte skulle tala om för någon att hade eller hade haft ont. Hem med ett leende, för man ska ju aldrig avskräcka andra! Självklart är det jobbigt att ha barn. Men det är värt det. Varför är det så fel att säga?
vi blev oplanerat gravida så vi hade inte kämpat.. men aldrig tyckt att det är jobbigt-överlag-utan bara helt underbart! klart att vissa grejer blir mer bökigt,det tar längre tid,ibland har man dåligt med tålamod men vadfan…så är det väl vad gäller allting.
jag tror det handlar mycket om inställning och förvöntningar. om man ex förstår att man sjölv osv får stå på vänt ett tag för att ta hand om en underbar liten person så tror jag det är mycket löttare om man har ett stort ego och sätter sig sjölv först-för det funkar nog sällan med ett litet barn,och då tror jag det blir jobbigt.
däremot kan jag vissa timmar känner…oh gud vad jobbig han är just nu. Men efter den lilla stunden så är det ju över.
men det verkar inte vara helt okej att känna och tycka att det går riktigt bra att ha fått barn. vi får ofta höra,vänta ni bara, nu börjar han bli som vanliga barn och äntkigen gnälla lite, tänk sen när han kan gå och drar i allt-ni kommer inte få en lugn stund osv…
det verkar heller inte vara okrj att vilja vara hemma med sitt barn,att inte stämdigt vilja ha barnvakt, att inte börja på förskolan vid ett år,att inte jag och sambom har egentid flera gånger i mpnaden eller veckan…helt enkelt verkar det lite provicerade att inte ständigt vilja lämna sitt barn så att någon annan får ta hand om det.
Jag hade samma känsla som du med mitt första barn. Allt var helt fantastiskt och glädjefyllt! Sedan fick jag mitt andra barn 18mån efter och det var också mysigt i början. Sedan när man som mammaledig och vaken dygnet runt ska orka med allting nästintill själv då gubben jobbar och är borta, ja då är det jobbigt. Jag kvävs av mina egna känslor för det finns inte utrymme för mig. Ja jag har valt att skaffa barn men jag skulle enbart ljuga om jag sa att det är helt fantastiskt. Ja med ett barn. Man räcker till! Men med två stycken som konstant jagar uppmärksamhet – jag försöker räcka till för alla men det blir ibland för mycket. Skulle jag få göra om alltihop så hade jag gjort exakt samma sak för det goda väger upp det jobbiga så mycket mer. Men att bli förälder är det tuffaste, svåraste, häftigaste, bästa jag gjort. Det är verkligen helt otroligt åt alla håll.
Amen TACK!! Väntar mitt första barn, har en månad kvar.. Och är såååå oehört trött på bittra klagande föräldrar som bara måste påpeka vilken jobbig tid man har framför sig, alla ”vänta du bara” mammor!!
Fantastiskt bra skrivet. Det jag tycker är jobbigt med att ha barn är att allt det andra man ”måste” göra tar för mycket tid från barnen. Och visst, jag har två barn. Det är jobbigt när dom bråkar. MEN, att ha barn är inte jobbigt. Jag är bara oerhört tacksam att vi lyckades få två, en provröris och en ”hoppsan”.
Tack för en sund åsikt.
Den här texten skrev jag på instagram förra året: https://instagram.com/p/rrkoqpORSK/
Jag förstår mycket väl att barn är olika (både i personlighet och antal), och jag blir också provocerad av hur Claudia skriver ”inställning” t.ex. Om man tycker det är jobbigt att ha barn ibland så måste man få ventilera och inte skuldbeläggas för det. MEN det finns en viss poäng här, och det är i exemplet som hon ger. Att för andra kvinnor som väntar eller planerar barn börja klaga och försöka sänka förhoppningarna (för jag vill utgå från att det är av vänlighet och inte elakhet), eller att ständigt säga ”vänta bara” till kvinnor som har turen att ha det ganska enkelt just då…vad är poängen med det? Kan man inte välja någon bättre att ventilera med då? Det känns som om jag gick miste om halva njutningen med min ”lätta” bebis för att jag var så ansatt av dessa varningar och gnällande att jag inte vågade slappna av. Och jag tycker faktiskt inte det är okej.
Hej!
Jag tycker man ska vara försiktig innan man skriver såna här inlägg. Jag fick min dotter för fyra månader sen och hon är det mest underbara i världen MEN det är jättetufft att vara förälder. Ditt inlägg förminskar mig och många andra fast vi är precis lika bra mammor som du, även om vi kanske upplever det tyngre.
Snälla, tänk dig för.
Jag älskar att vara förälder. Jag tycker att det är jobbigt ibland först nu när min tvååring trotsar som fan och jag har en nyfödd att rodda. Därmed inte sagt att jag tycker att det är jobbigt JOBBIGT. Mitt äldsta barn var enkelt som spädis och fram till nyligen. Barn två är ännu enklare hittills. En fröjd. Jag skulle dock aldrig dra generella slutsatser om föräldraskapets jobbighet/icke jobbighet utifrån min begränsade erfarenhet av barn (2st). Att ha en unge med kolik är t ex ingen walk in the park. Det blir så att säga ingen chill walk in the park med latten i högsta hugg med ett kolikbarn.
Ödmjukhet och en inte alltför dömande attityd mot andra föräldrar vore trevligt.
Håller med dig Claudia! Jag är en sån där skitirriterande och provocerande lycklig mamma som har en oerhört livlig och framåt tvååring och en liten till på väg och jag njuter av min tillvaro dygnet runt. Jag tycker inte att det är ett endaste skit jobbigt att ha barn, då finns det andra saker i livet som är betydligt jobbigare och folk blir ju så fruktansvärt provocerade när man inte instämmer i deras gnäll. Heja dig!!
Ensamstående tvillingmamma här. Mina tvillingar blir 3 år i februari och de har inte sovit en endaste hel natt i hela sina liv. Kan lova dig att det är jobbigt.
Däremot skulle jag inte sitta och säga till någon annan hur jobbigt det är när barnen är närvarande.
Lycka till med allt!
Jag håller helt med dig Claudia! Barnen berikar livet och det är en ynnest att få ha dessa mirakel i min närvaro. Trött- ja ibland. I samma stund som det lilla miraklet sa hej till världen var det bara att släppa gamla prioriteringar och göra nya. Barn är barn – inte tillbehör för att få ett snyggt cv- vilket kräver att livet måste få byta tempo och kanske tom riktning.
Mycket bra inlägg. Det är som att vi alla måste göra lika och tycka lika i Sverige. Och trenden nu är att barn är jobbiga och att de helst ska lämnas bort så mycket som möjligt så att föräldrarna ska få egentid. Det är töntigt att vara vuxen och säga att barnen är viktiga.
Nu senast var det en artikel om att det är orättvist att i vissa kommuner får föräldrar bara lämna sin barn 15 timmar i veckan gratis till förskolan, när de är hemma med syskon. (När de i andra får lämna 20-40 timmar). Föräldrar vill kunna lämna bort sina små fler timmar på skattebetalarns bekostnad, när de är hemma med sin bebis. Ett behov som snabbt skulle upphöra om de fick betala den faktiska kostnaden för en förskoleplats (10 000 – 12 000 kronor i månaden).
Ta av offerkoftan, väx upp och ta ansvar för dina handlingar
Hej!! Jag kan tycka periodvis att det är väldigt jobbigt att ha barn. Men det är det värt! För det man får tillbaka är så värt de!! När vissa perioder mest går ut på att säga nej och sätta vettiga gränser som kan va asjobbiga att hålla och sen visar det sig i lugna perioder att det blev bra och man har en trygg liten person i sitt liv så är det värt allt!! Hoppas det inte blev för luddigt och att det make sense typ;-)
Jag tillhör då skaran som tycker att det är jobbigt att ha barn. Men inget jag har behov av att ”sprida”.
Jag tyckte allt var enkelt när de var små. En bebis är mysigt. Vakna nätter fixar man.
Tror det var när första trotsåldern kom somjag började tycka att det var jobbigt. Nu har jag två som är i varsin trotsålder. Yay.. Verkligen. Men tillåt mig tycka att det är jobbigt.
Och för att alla ska missförstå mig rätt. Det är såklart värt det. Självklart.
Men att uttala att man kanske inte ska skaffa barn då..? Well, lite väl hårt kan jag tycka.
Hej! Va underbart att du inte tycker att det är jobbigt. Lika mycket som att jag provocerar dig när jag säger att det är lika underbart som jobbigt, provocerar du mig genom att säga att det endast är underbart. Varför skulle det behöva vara antingen eller? Jag förstår att du har irriterat dig länge och det kanske är därför du reagerar så i ditt inlägg. Har du reflekterat kring kompisparet? Det kanske är så att den kompisen som sa att det va jobbigt att ha barn faktiskt bara försökte ge en verklighetsbild, att det inte bara är som alla vinklar livet via Facebook eller instagram? Vi upplever saker olika och alla är vi olika bra på att hantera vissa saker som sömnbrist, treårstrots och såriga bröstvårtor. Mina barn har haft svårt att sova på natten, ofta har jag gråtit av ren utmattning, skulle jag säga att det va jobbigt-ja, skulle jag byta bort dem-nej för inget i världen. Vi är olika helt enkelt. Barnen är olika liksom vi vuxna, därför ska vi låta bli att ständigt jämföra oss med varandra. Vi vet oftast inte hela sanningen, vi har inte varit en fluga på väggen.
Vi får sluta döma varandra och försöka ha lite mer förståelse för olikheter. Härligt att du lyckas vara positiv, i mina ögon låter du som en klämcheck fritidsledare som försöker säga att livet bara innehåller en känsla… Och i dina ögon är jag en urusel morsa för att jag ofta tycker det är jobbigt och en riktig fet utmaning att försöka mer än att bara överleva med en treårstrotsare och en tremådars bebis som knölar nattetid. Och bara för att man tycker något är jobbigt betyder det inte att man inte älskar, eller att jag älskar mina barn mindre. Det betyder att jag tillåter mig själv att känna fler känslor än bara underbart. Jag orkar inte skämmas för det för det tar för mycket energi och därför är ditt inlägg provocerande.
Hoppas att du inte tar illa vid dig av mitt inlägg, jag vill inte trycka ner din entusiasm, bara försöka säga att det aldrig är svart eller vitt i livet. Ha det gott! //Alexandra
Tycker helt ärligt ditt inlägg är väldigt nedervärderande mot föräldrar som faktiskt tycker att det är jobbigt i bland.
Jag tyckte likt som du att det var en dans på rosor. Herregud, vad snackade alla om, det var ju helt fantastiskt. Sen kom tvåårstrotset, treårstrotset och nu vid fyra så har det ännu inte gått över. Sen får man en till liten underbar varelse som börjar komma upp mot två års ålder och börjar få en egen vilja. Den ena springer åt vänster å den andra åt höger. Trodde aldrig jag skulle få höra ordet ”nej” så många gånger under min livstid. Trodde inte någon så liten människa skulle kunna få mig att bryta ihop, gråta okontrollerat och tvivla på mig själv som människa. Men när man bråkat oavbrutet i en hel dag och det man möts av är trotts, skratt och motarbetande DÅ kommer nog även du tycka att tillvaron just då, just där är fruktansvärt jobbig. För den sakens skull så skulle jag ALDRIG byta bort mina barn mot någonting i hela vida världen. För även fast det är JÄVLIGT jobbigt emellanåt så väger dom bra stunderna upp, kärleken till ens barn är ovärderlig. Sen ska fröken veta att alla barn är olika, ingen den andra lik. Och jag tycker helt ärligt det är lite oförskämt att skriva så som du gör. Men du märker nog längre fram, när lilltösen fått en egen vilja.
Önskar dig all lycka i livet.
Jag tycker att du är enögd och tråkig i din kommentar. Barn är olika, föräldrar likaså. Det handlar ju inte om att man älskar sina barn mindre för att man erkänner vad man känner inför föräldraskapet irl. Man ångrar ju aldrig ett barn. Bara vem man skaffade de med och allt man borde gjort annorlunda 😉
Jag brukar aldrig kommentera men detta gjorde mig lite upprörd! Jag har två barn som jag älskar utöver allt och de har båda varit efterlängtade! Jag har alltid varit öppen med att jag ibland tycker att det är jobbigt att ha barn och det har fått mig att må bättre. Jag såg en kommentar ifrån dig att du tyckte det va konstigt att man pratade om det som en allmän sak! Men är det inte bra att man idag vågar prata om jobbiga saker med sina vänner om man så tycker? Att det idag har blivit allmänt lättare att prata om att man är ledsen, trött, deprimerad eller vad man nu känner? Sen kanske man inte bara ska säga till sin vännina som längtar efter barn att det är jobbigt, man kan ju hoppas att väninnan får höra hur underbart det är att ha barn kanske vid ett annat tillfälle? Jag tror att man får de barn man kan ta hand om vissa får barn som är mer kämpiga och andra får barn som är nöjda och glada hela tiden och jag tycker inte man ska döma någon! Alla måste få känna olika! Mitt första barn var så efterlängtad men det blev inte alls som jag trodde. Hon sov aldrig hon vaknade med 40 minuters intervaller hela nätterna i ca 6månader vi var helt förstörda! Jag fick aldrig sova och jag blev deprimerad men jag hade en umgängeskrets där jag fick vara negativ ibland och de har lyssnar vilket har hjälpt mig! Även så har det kommit fram att många andra kanske känt lika men inte vågat prata om det eftersom det finns en stämpel på att man hela tiden ska vara så duktig och visa upp en bra sida för alla. Mitt andra barn kom lika efterlängtad han med! Föddes utan könidentitet så de första månaderna har inneburit många läkarbesök, provtagnigar, operation osv. Vilket har varit jobbigt men han sover bättre än första vilket är skönt:) men även här har jag varit öppen med att vissa perioder är det jobbigt! Första tre månaderna sov han på mig på bröstet enda sätter för han och sova och under dagarna skulle han vara på mig hela tiden, vilket han fick, han åkte runt i bärselen och var nöjd. Det enda stället faktiskt! på en gång jag lade ner han skrek han sig röd. Idag 6 mån senare har det blivit böttre men han trivs fortfarande bäst i min famn och bäst med mig hur mycket min man än har han. Angående det att han föddes utan könsidentitet så genomgår han en testosteron behandling vilket gör att han har fått ett sånt humör som vissa dagar gör att han aldrig är nöjd, är ledsen, grinig, skrikig från morgon till kväll i princip. Det jag ville visa med detta är att vi alla lever olika liv, hanterar med och motgång olika, vissa måste få ventilera sig andra behöver inte det och det är helt ok att tycka båda! I slutändan så älskar vi våra barn över allt annat!
Superintressant inlägg Claudia, jag förstår precis vad du menar! Jag tror att vi kvinnor i större utsträckning än män använder våra problem för att komma närmare varandra. Man är liksom inte riktiga vänner förrän man ”anförtrott” sig till varandra. Delat ett problem eller anförtrott en hemlighet. Därför väljer vi att fokusera på det negativa ibland. Jag förstår helt vad du menar att det är en inställningsfråga att välja vad man highlightar för sig själv och för omgivningen. Jag tror att det är en mix av faktiska omständigheter/ personlig inställning men också sociala spelregler. Att ha barn är störtkul, underbart och skitjobbigt på samma gång. Det kan nog de flesta skriva under på. För vissa är det säkert tuffare än för andra.
Testat ha två småbarn samtidigt? Tätt efter varandra?
Om inte så kan man ju lägga ner snacket om att det är piece of cake..
Testa natta en ettåring/tvååring samtidigt som du har en kolikbebis.
”Men pappan då?” Jo han jobbar tyvärr kväll.
Och så lite trots på det.
Nej jag tänker inte låssas att det är kul. Fejka. precis som när folk får frågan ”hur mår du?” Och 99% svarar ”Bra” bara för att det är det man säger, för att det är vad man förväntas säga. Annars blir det ju dålig stämning?
Men va bra att du har det så lätt. Njut på bara. Men få inte andra att känna skuld för det!
Man gör ju sitt bästa varje dag som mamma och är ständigt orolig.
Här är det inte bara underbart, här är det jobbigt ibland. Och det tänker jag inte hålla tyst om bara för att nån kanske tycker det är jobbigt att lyssna på..
Ljuga är inte min grej.
Har två pojkar 7 och snart 3 år. De är det finaste jag har. De har varit de raraste bebisarna, sovit och ammat utan några problem. MEN jag fick förlossningsdepression efter första barnet. Vilket jag inte förstod förrän jag fick mitt andra, 4,5 år senare. Då fick jag hjälp. Jag älskar mina pojkar, men livet blir tuffare. I mitt fall när nr. 2 kom så blev det plötsligt jag som skulle vara i fokus och ifrågasättas varför jag kände som jag gjorde. Jag älskar mina killar, men vardagen är tung ibland. Speciellt när man har en depression i bagaget…
Så ja, jag skulle aldrig råda någon att inte skaffa barn, men jag är heller inte hemlig med hur jag har det när det är jobbigt heller.
Tusen tack för att du skriver om hur värt det är att skaffa barn! Jag väntar mitt första och har bf nu i dagarna och det enda jag har hört från den äldre generationen är att snart är det slut på sovmornar, att jag kommer nästan aldrig få duscha någonsin igen och att träffa vänner är liksom uteslutet. Ungefär som att livet tar slut för att man får barn.
Jag har gått in i graviditeten med den inställningen att det blir mycket jobb och ansvar men också så fantastiskt att få vara mamma. Därför är det så himla skönt att läsa att jag inte har fått den uppfattningen om bakfoten. Tack än en gång!
Vi får inte tycka att det är jobbigt att ha barn men du får tycka att vi som tycker så tycker fel, skön inställning. Ingen dubbelmoral i det alls.
Det ÄR jobbigt, det får vara jobbigt. Varför kan det inte få var det? Sen skulle jag aldrig avråda någon annan från att skaffa barn men om en frågar hur det är så tänker jag vara ärlig och berätta hur det där som du kallas livspussel kan se ut ibland och det tänker jag göra utan att försköna något. Det är underbart och det är jobbigt, varför måste det ena utesluta det andra?
Jag fick förlossningsdepression just för att jag inte hade fått höra verkligheten, den slog mig som en käftsmäll och jag får idag höra ofta att det är mer uppskattat att höra hur det egentligen är att ha barn än den finslipade versionen där man inte skriver om alla de där stunderna så man vill lägga sig ner och grina för att livspusslet inte går ihop. Och livspusslet involverar en annan person, som även min sambo. Jag kam vara pissless på honom med, det kan vara asjobbigt att vara tillsammans och man har det tufft i relationen men bara för att det handlar om barn så blir det tabu att känna att det är jobbigt.
Vad underbart för dig att livet är precis som förut fast bättre! Barn är så otroligt olika. De som har begåvats med enkla barn verkar inte riktigt förstå det, min uppfattning är att de ofta tror att det är något fel på föräldrarna om de har det kämpigt med barnet. Tills de kanske är med om det själva, får barn nr två och det visar sig vara ett helt annat barn. Vi försökte under flera år att bli gravida och när det tillslut funkade och sonen äntligen kom var han mer efterlängtad än något annat. Min son är i dag 4 år och enda sedan han föddes har vi haft det riktigt tufft. Allt i mitt liv har förändrats. Min son är oerhört känslig och ett ”svårt” barn. Vi har haft det kämpigt med rädsla för andra barn med gråt och skrik och utbrott, att han inte vill vara på förskolan och gråter nästan varje morgon trots att han gått på förskola i 2,5 år, att han har nattskräck, att han inte tål om jag åker bort en natt, att han inte vill äta, mm, mm. Det är för mycket och för svårt för att jag ska kunna beskriva här. Vi har inte gjort annat sedan han kom än att jobba på saker, försöka komma tillrätta med olika problem. Jag kunde aldrig drömma om att det skulle vara så svårt att ha barn. Det är så klart inte särskilt jobbigt att få sova lite mindre eller att behöva ta ansvar osv. Det vore en dröm om det var det som var det jobbiga. De prövningar vi har gått igenom har varit omfattande. Jag älskar min son och han är också underbar. Men att livet skulle kunna pågå som förut är inte möjligt. Jag önskar att personer som har lätta barn som du, kunde förstå att det ser inte ut så för alla. Och det behöver inte bero på föräldrarna.
Hej, jag tror det ligger lite i det du säger. De som kämpat längre och gått svårare vägar innan de fått sitt barn är nog oftare av inställningen att det är inte jobbigt. Jag och min man har gått igenom sorg och väntan innan vi äntligen fick vår underbara son. Han är det bästa som hänt mig, och att vara hans mamma är underbart! Självklart är det tidskrävande att ha barn, självklart kan det vara frustrerande när man sitter där och inte förstår om han är hungrig, trött eller gasig… Men det har aldrig varit jobbigt att ha honom i mitt liv!
Hello! Jag håller med dig, allt ska vara så ”öppet” & jobbigt hela tiden. Jag har aldrig ansett att min mammaroll varit jobbig utan mer berikande & glädjefull. Har fyra barn i åldrarna 14, 12, 9 & den minsta är bara 6 mån. Älskar livet som mamma & det går att leva som ”vanligt” även fast man fått barn. Alla mina barn har sovit om nätterna, vilket jag inte bara tror är en slump. Vi har hållit oss till rutiner & trygghet vilket skapat den familj vi är idag. Jag har aldrig ansett att jag fått offra något sedan mina barn kom till världen. Jag har gjort allt möjligt, både utan & med dem. Det tråkiga med föräldrar som anser att det är jobbigt, är när de högt & tydligt pratar om det inför barnet, liksom ovanför huvudet på dem. Jag tror inte att situationen blir mindre svår för det, snarare tvärtom. Ingen vill höra vilken plåga man är, inget barn vill vistas på förskolan en varm sommardag när mamman vill ha egentid på stranden. Vissa gör så, tyvärr! Bra blogg förresten, gillar att du har skinn på näsan & står för vad du tycker. /M
Hej!
Jag och min man har kämpat i väldigt många år för att bli gravida, efter 8:e ivf – behandlingen lyckades vi på något mystiskt vis bli gravida! Helt otroligt, något ingen hade vågat tro och lyckan var total! Vår dotter, idag 6 månader, var och är precis allt vi någonsin drömt om – världens finaste och ljuvligaste och jag är så tacksam och lycklig att hon kom till oss! Första månaden var hon så lugn och nöjd, bara åt och sov. Men sedan vände det helt plötsligt och hon bara skrek, och skriker, konstant! Jämt, dygnet runt. Sover endast korta stunder, och är missnöjd jämt. Ingenting fungerar för att få henne nöjd. Vi kan inte vara med i barngrupper, hon hatar vagnen, bilen och bärselen. Ingen kan hjälpa oss att sköta henne då hon bara blir ännu mer upprörd, min man har måstat vara hemma i perioder så vi har kunnat hjälpas åt.
Så, JA, det KAN VARA extremt ”jobbigt” att ha barn. Jag älskar mitt barn mest av allt i hela världen och skulle inte byta mitt liv med någon, men det har varit och ÄR extremt jobbigt och påfrestande. Alla som haft barn som skriker mycket vet känslan. Det är inte lätt.
Är det fel menar ni att tala om alla sidor av att vara förälder? För det är inte alltid guld & gröna skogar, det är emellanåt väldigt påfrestande som tex sömnlösa nätter, otröstliga barn, kolik osv.. Men vet ni vad, det är helt normalt att känna så ibland! Och inte alls något fel i att prata om det heller.. Barn är underbart & det bästa jag gjort i mitt liv, men man har rätt att ibland som förälder känna att det blir för mycket utan att vara en dålig förälder! Vi är människor inte helgon..
Detta med att man skapar sin egen tillvaro, det blir vad man gör det till och om du har en positiv inställning blur allt bra är en inställning som alltid fungerar när det överlag känns enkelt. Är det överlag en tuff period går det inte att ha den attityden. Ingen orkar det men man kommer allt som oftast ur det. Fram tills dess måste man låta en människa som har det tufft få berätta det. Och varför inte?!
Har själv tre barn under 6 år. SAMTLIGA barn har hatat att åks vagn, sitta i sele eller sitta i babyskydd. Du blir INTE kaxig som människa när du faktiskt inte tar dig utanför dörren på 6 månader pga en hysteriskt skrikande bebis. Om du sedan inte heller får sova mer än 4-5 timmar, upphackat, per natt så har du ännu mindre att vara kaxig för.
Jag förstår att du önskar att man ska tala gott om moderskapet och om Sins barn och tro mig, det gör vi/jag men om du inte har varit i närheten av att testa ovan tycker jag att det är på din plats att förstå att moderskapet och småbarnsperioden inte alltid är rosa fluff och moln för alla. Att uttala sig om man ansta ska rucka och tänka anser jag att man ska vara försiktig med om man inte har provat att promenera i dennes skor.
Lycka och kärlek till din familj! Bebisar är allt som oftast fantastiska och moderskapet likaså ❤️
Jag håller faktiskt inte med ett dugg. Har själv två ivf-barn och är överjordiskt tacksam för dem – men, likväl som att jag är tacksam tycker jag absolut att det kan vara ruskigt tufft att vårda och uppfostra de små liven. Att säga att man därmed inte kanske ska ha barn är….inte genomtänkt. Du kan ju aldrig veta vad den där tjejen har för situation där hemma. Om hon saknar socialt stöd, har haft en depression, har ett barn med extra behov, är utsatt ekonomiskt osv osv… Och att det skulle vara nån sorts trend att klaga på att vara förälder. Njaaaa…snarare är det väl på tiden att vi slutar skönmåla saker och ting. På samma vis som en parrelation, jobbrelation, kompisrelation kan vara påfrestande så kan även föräldraskapet vara det. Visst måste det kunna vara både och, både enorm glädje och enorm frustration. Som med det mesta i livet när man vuxit upp – vi kan se syanser i allt. Livet är inte svartvitt…. Trevlig helg!
Istället för att kommentar huruvida det är jobbigt med barn eller inte, tänker jag mer på varför det går en trend i att uttrycka sig ärligt att det är jobbigt. För inget är sig ju likt från tiden innan barn och tiden efter, resten är en individuell tolkning. Jag tror att mammor alltid blivit itutade att visa en perfekt bild utåt, man ska absolut inte visa att det är jobbigt och svårt. En del kommentarer här visar ju det tydligt också. Nu krockar den bilden med det faktum att många blir stressade/utmattade av att inte visa sitt rätta jag. I tidningar läser jag nu att man ska sluta försöka vara en supermamma o.s.v. det tror jag mer är boven bakom att en del anser att det är ok att säga att det är jobbigt att ha barn. Kan tycka att det är jobbigt att inte få gå på toaletten när jag vill…Men då måste jag nog skylla på mig själv för det är ju därifrån lilla snuviga fröken kommer ifrån 😉
Jag har tre barn med min fru. 1,4 och 8 år. DET ÄR JOBBIGT ATT HA BARN. Varför är det tabu att säga det? Grattis du har ett (1) barn. Tycker du inte det är jobbigt? Ah, fan. Konstigt. För mig handlar det om att det positiva överväger det negativa, och jag älskar mina tre barn villkorslöst, hade inte kunnat tänka mig ett liv utan en av dem. Men tydligen är jag en dålig förälder eller nåt för att jag kan tycka det är jobbigt med barn emellanåt.
Jag förstår din syn till viss del, men tyvärr är din tanke kanske inte helt genomanalyserad? Känner att de är mycket du kanske inte vet om de människorna som sitter o delger sin syn på livet med barn. Jag var en av de som bara hörde hur rosaskimrande de skulle bli. Visst trött skulle man bli men de skulle ju vara såååååå värt de osv (de är de ju såklart också). Men jag som den mamman som hade en väldigt jobbig start med ledsen(hysterisk) bäbis, allergi osv så va jag i upplösningstillstånd. Nu 1,5 år senare sitter jag här med en utdragen förlossningsdepression som övergått i utmattnings syndrom.. Skullejag inte skaffat barn? Borde jag ha förstår att detta skulle hända? Jag är sjukt mentalt stark o vet att detta inte är något som jag borde förutspått o är säker att de kunde ha hänt vemsomhelst. Det är omständigheterna som styr. De kunde varit du?
Jag själv är inte den som sitter o gastar om hur jobbigt det är o har varit för mig, men jag rosafluffar inte heller. Jag gläds verkligen åt att en del verkar ha de så bra o har kunnat njuta från start (vilket jag sörjer att jag inte fått)
Jag älskar mitt barn (såklart) o jag skulle aldrig vilja ha mitt gamla liv, men gärna lite mer medvind;)
De människorna som skriver så negativt kanske har haft de tufft o har som jag bara hört rosafluff, kanske de på ett sätt få hjälpa nån annan att inte få samma tuffa start o chock. Who knows?
Du har bara ett barn va? Det skulle vara intressant att läsa ett inlägg från dig, om ditt barn får syskon.
Jag har längtat och väntat på att få barn i 18 år. Nu har jag en pojke och en flicka. Jag är lyckligast i världen som fick två friska, fina, fantastiska barn. De är de bästa som finns i hela världen, men faaaan så jobbiga de är emellanåt. Puh!! Så jag blir heeeelt galen emellanåt.
Njut av ditt barn och var lycklig över att ni har det så fint. Men du, döm inte andra efter din egen lilla erfarenhet.
Håller helt med! Less på gnälliga lata mammor! Fick mitt första barn oplanerat när jag var 23 idag är de 15,13 & 7 år! Har aldrig tyckt att det varit jobbigt! Visst nån dag sådär men som du säger det är jobbigt att jobba när man är trött åxå! Man får vara hemma i minst ett år! Ta sovmorgon sova middag och vara inne och mysa i snöstormen när andra kliver upp 5 och går till jobbet! Dom som säger att de inte ens hinner duscha?! What? Sjukt oeffektiv människa säger jag då! Jag tog med mina barn i babysitter och tog långa barn! Gav dem leksaker och gjorde lite grimaser ibland! Inte särskilt betungande! Nä att ha barn är inte jobbigt alls. Det är helt underbart och blir helt och hållet vad du själv gör det till
Men det är ju jobbigt att ha barn! Det är jobbigt att dammsuga köket efter varje måltid, ständigt plocka leksaker, gå upp tidigt, aldrig vara garanterad att få sova hela natten. Men det är helt jävla fantastiskt också. I allt det där kaoset. Snarare skönt att folk är frispråkigare ang att det är jobbigt. För det fattar väl alla att det är det mest fantastiska någonsin mitt i allt det jobbiga?
Hej! Jag håller med dig om vad du säger. Min lilla tjej är snart 3 månader och jag älskar att ha henne och tycker inte det är ett dugg jobbigt, jag tar allt lite som det kommer och njuter av tideb och lyckas ändå göra det som jag gjorde innan jag hade henne även fast det tar lite längre tid. Jag har jätte många runt om mig som också har barn i samma ålder och dom blir väldigt provicerade över att jag inte har något att klaga över, för att dom har alltid något att gnälla över. Jag känner att många klagar bara för att klaga istället för att försöka njuta för stunden och ta vara på tiden. Oftas blir det ju lite vad man gör det till också tycker jag.
Jag har ett barn på fyra år och ett barn under året. Jag tycker inte det är jobbigt att ha barn. Visst kan vi ha jobbiga dagar eller stunder. Men generellt är det inte jobbigt. Är rätt trött på att alltid få höra att det ska kommer bli jobbigt. Har väntat i fyra år och undrat när chocken ska komma. Men Nää nu njuter jag bara av att dom har berikat mitt liv. Då kan jag också tillägga att båda barnen har nätter dom inte sover. Tror mycket handlar om inställning. Sen finns det sjävklart familjer med barn som kräver extra mycket pga diagnoser och sjukdomar eller föräldrar som har det jobbigt. Men generellt är det inte jobbigt att ha barn!
”klarar man inte av att ha ansvar i livet så kan det kanske vara påfrestande men då kanske man inte ska skaffa barn?”
Nä, och då var det väl ett väldigt ärligt svar från den mamman?! Ickemamman kan nu ta ställning utifrån den informationen och väga fördelar mot nackdelar…
Känner irritation utav ditt inlägg!! Vi kämpade i flera år och fick sedan en dotter, allt var perfekt och jag älskar varje minut med henne. Sen fick vi en son 3 år senare och han var istället ett missnöjt barn, skrek konstant och sov inte under dagarna som nyfödda och bebisar oftast gör. Han satt uppe med oss i 8-9 timmar och bara skrek åt allt.. Förutom när han åt mat! Jag ammade inte och det beror på mediciner som jag tar.. Vi sökte hjälp flera gånger för vi pallade inte. Men fick höra att det är kolik eller så har han höga mål (vill krypa, gå). Men efter ett års ålder har det fortsatt och han är nu 18 månader och får hemska utbrott varje dag och vi får ingen hjälp! Hela familjen lider och att gå ut till lekparken bara känns extremt jobbigt! Klart som fan jag älskar mina barn och njuter utav dom bägge, men fatta oss som inte fick ett lugnt och harmoniskt barn!
Det måste väl ändå finnas hjälp att få, låter märkligt att ni inte kan få hjälp tex via bup, det finns ju utredningshem där man kan bo om man har en ohållbar situation. Lycka till.
Så bra art du vågade skriva om detta. Förstår inte heller vad det är som är så jobbigt med att ha barn. Jag tycker det är så tråkigt med föräldrar som inte gör annat än gnäller på hur jobbigt allt är och allt som man ”inte” kan göra längre.
Jag har inte barn och jag börjar bli galet trött på det tjatandet om hur JOBBIGT det är att ha barn. ”Vänta till du får barn…” eller ”Jaså? Du gick upp klockan fem imorse, jag vaknade minsann halv fem. Det har jag gjort i en vecka nu.”
Det är klart det är jobbigt att ha barn men det är ingen som är tvingad till det. Människor har i alla tider haft sömnbrist på grund av barn. Det är inte unikt i Sverige år 2015. Och svenskar är bortskämda med att betald ledighet med barnen. Och ja, man är ledig när man är föräldraledig, resten av samhället finansierar det. Var lite tacksamma istället.
BRA skrivet! Allt i livet handlar om inställning. Alla har olika förutsättningar, barn som föräldrar. Om alla valde att fokusera på att skapa rätt förutsättning för varje individ istället för att påtala vad som ”inte är normalt” ”vad som är jobbigt” osv. Då är jag säker på att fler människor skulle vara lyckliga.
Och ja, jag vet att vissa har barn som av olika skäl kräver mer, har jobbar med barn och ungdomar i 15 år. Men jag vet också att med rätt förutsättningar så kan det gå hur bra som helst. Det tar bara lite längre tid ibland.
Min dotter på 1,5 år har inte sovit en hel natt sedan hon föddes. Ja, jag är svintrött vissa dagar. Men allvarligt – jag har fått uppleva det mäktigaste en som kvinna kan få uppleva – varit gravid, upplevt en förlossning och är nu mamma åt en helt fantastisk liten tjej. Jag får skratta tillsammans med henne, kramas och se hennes utveckling varje dag. Jag får lukta på henne när hon sover, höra henne ropa ”mamma”, sjunga sånger tillsammans med henne och leka Pippa Långstrump. Då spelar det ingen roll att hon inte sover på nätterna. Jag är fan lyckligast i världen! Att vara förälder är MAGISKT och MÄKTIGT!
Jag har tre barn och precis som första kommentaren har min äldste son också Aspergers syndrom och Adhd medan dom mindre barnen inte har det. Jag har älskat varje minut med mina barn och jag älskar att vara mamma och tack för att du skriver det här inlägget för det finns för många attityder med ” det ÄR jobbigt med barn” och för lite med ” det ÄR underbart med barn”. Jag var väldigt ung då jag fick mitt första barn och har kanske aldrig därför känt att jag tvingats göra avkall på andra saker i livet för jag hann helt enkelt inte börja leva som en ensam vuxen. Jag är så otroligt tacksam för mina friska och härliga barn och det känns verkligen som en ära att få guida dom i livet och själv växa som människa av det! Sen har jag full förståelse att vissa inte vill skaffa barn, men det är upp till var och en!:)
Det är jobbigt att ha barn. Vi hade en svår resa att få till vår första unge, därför känns det lite konstigt att tycka att det är jobbigt. Det är lättare att ha två barn tycker jag. Ännu konstigare, va! Men jag älskar dem mer än mitt eget liv, de är fantastiska roliga underbara varelser som förgyller mitt liv. Men det är jobbigt ändå. Både och liksom. Min sambo och jag har ett fint förhållande och samtalar om uppfostran och sitter i samma båt, så att säga. Vi är nog inte jobbiga som personer. Vi utnyttjar släktingar till att vara barnvakter typ varannan månad, för vi behöver egentid, tillsammans. Våra släktingar älskar att vara barnvakt till våra barn. Såna är vi. Älskar dem högt trots de är ”jobbiga” men barn är olika. Vet du det? Dina barn kanske inte kräver lika mycket som vår första. Vår andra är en superlugn person medan våran första tar energin ur oss ibland. Kanske därför är vi ”härdade” av vår första så att två barn inte känns så jobbigt. Men visst, folk stör sig på olika saker så varför inte störa sig på detta. Jag stör mig på folk som inte fattar att barn är olika och därför kräver olika mycket av sina föräldrar. Vissa barn fattar ett nej, andra inte. God jul!
Tror grundinställningen hos dom flesta människor, innan man skaffar barn, är att barn är det bästa som finns. Annars skulle man väl inte skaffa barn?
Men den inställningen kan förändras beroende på vad man får för upplevelse av att sen vara förälder.
Jag har själv 4 barn, två tonåringar och två småbarn. Den äldsta har autism och add, den näst äldsta dyslexi och mellan dom två små skiljer det bara ett år och minstingen lider av sömnsvårigheter. Min inställning är att barn är det bästa som finns, annars skulle jag inte ha skaffat dom. Men min erfarenhet av att vara mamma till just mina barn med deras problematik har gjort att jag JA tycker att det är jobbigt. Fortfarande värt det men jobbigt och framför allt svårt.
Är nu sjukskriven pga uttmattningen eftersom jag har haft svårt få ihop livspusslet med barn, jobb och ekonomi.
Kram
Jätte bra skrivet!! Åh håller fullt med dig. Jag stångas oxå med mina barn ibland men dom är ju mina. Det är min plinkt att sätta gränser för dem ich det är ju inte alltid kul. Men dom är verkligen det bästa jag någonsin har gjort!
Åh, jag tror att detta nya ”det ÄR också jobbigt” är jätte bra att det också kommer upp! Precis som med allt annat så kommer man att behöva jobba med sitt/sina barn, mer än något annat – eftersom de uteslutet är det viktigaste i världen. Det kommer vakna nätter, sjuk-veckor, trots, bebis utan tålamod, skrik, och självklart upplevs detta som tungt. Man älskar ju detta pyre mer än något annat och önskar därför att hen vore glad och nöjd, samtidigt som man i detta in och ut vändande i nöjd-bebis-jakten också ska försöka komma ihåg sig själv, för vi mammor behöver ju faktiskt också gå på toa. Jag summerar mitt liv som mamma som helt fantastiskt, bortom allt jag drömt om! Men trots det, nog kan det vara jobbigt och hjärtskärande då och då. För att minska stressen och pressen på alla mammor tycker jag att det är fantastisk att detta också får ventileras. Mitt i detta omvälvande underbara och bästa som hänt dig, så kan det komma att kännas jobbigt, och det är helt okej, det kanske till och med är vanligt.
Stor kram till alla mammor – oavsett typ av barn. Vi rockar!
Hej!
Att tycka livet med bäbis och barn är underbart är fantastiskt och jag gläds med dig. Däremot tycker jag du bör skämmas som skriver att människor som upplever det jobbigt inte bör skaffat barn. Det handlar inte om en inställning eller om att man inte kan ta ansvar, det handlar i många fall om förlossningsdepressioner, allvarlig sömnbrist och hormoner som går helt i spinn, alla barn är olika så ock deras föräldrar. Att sen skuldbelägga och skamma dessa föräldrar genom att skriva det du skriver tycker jag är så icke medmänskligt som det kan vara. Förstår du hur många nyblivna föräldrar som tar till sig av det du skriver och som slår på sig själva både bildligt och bokstavligt för att de känner och tänker saker som de ej vill känna.
Jag anser att man har rätt till och är berättigad till sina känslor, positiva såväl som negativa. Det hjälper ingen att skriva ”kanske inte borde skaffat barn” , snarare späder det på många föräldrars djupa ångest och otillräcklighetskänslor. Nu är det ju så kanske du tänker att du får skriva vad du vill i din blogg, och så är det självklart. Men väx och mogna och tänk att du med dina ord kan hjälpa eller stjälpa. Visa medkänsla eller skamma dina medmammor. Du hade kunnat i det här inlägget skrivit samma sak, att du älskar att vara mamma, att det är underbart och att det är synd att andra inte upplever samma sak utan att skuldbelägga än mer i något du uppenbarligen inte förstår.
Fortsätt må bra men försök ha förståelse.
Hälsningar ” en mycket ansvarsfull 2barnsmor som pga olika omständigheter har en mkt tung bäbistid och som aldrig borde läst dina ord”
Vad skönt att se ditt inlägg! Jag väntar mitt första barn, bf om några veckor. Min man och jag har varit tillsammans i fem år och har ett väldigt ”ordnat” liv. Fasta jobb, hus osv. Men vi är så redo att bli tre, det ska bli härligt att få en ”mening” med livet. Om det nu innebär vakna nätter, väldigt dåligt med pengar, skrik och gråt.(kanske lätt att säga innan man får barn) men jag är så sjukt trött att höra ”vänta du bara” typ: vänta du bara, snart får du inte sova, vänta du bara det är jobbigare än du tror. Under hela min graviditet har jag hört negativa saker om barn, det är precis som hela världen måste lätta sitt trötta mammahjärta till mig. Jag är helt säker på att jag kommer vara pisstrött och sur stundtals (jag är inte speciellt naiv) men jag tror som du, att det handlar mycket om inställning! Tack för att du skriver lite positiva saker om att bli förälder.. Som sagt inte så vanligt nu förtiden.
Vilken fullträff! Jag instämmer i precis varenda ord. Livet är underbart med barn. Punkt.
Kan inte alla bara få tycka att det är precis så jobbigt/lätt som man upplever det själv? Du har ditt barn, jag har mitt barn och de är helt olika varandra, vi är helt olika varandra som föräldrar, har helt olika förutsättningar för att vara förälder! Jag börjar nästan gråta av ditt inlägg, känner mig initialt oerhört misslyckad som stundtals känner att det är skitjobbigt att ha (två) barn under fyra år. Men sen blir jag mest arg, det är du som har fel! Du ska inte få mig att känna mig dålig bara för att du inte kan förstå att vi alla är olika och upplever saker på olika sätt. Sluta bidra till den här ständiga stressen och pressen vi alla känner i våra liv, får vi inte ens tycka att det är jobbigt längre!? Bara för att du inte tycker det, betyder det inte att vi andra tycker likadant. Skärpning!
Tack!! Så på pricken som jag tycker och irriterar mig vansinnigt på alla som gnäller över sina barn. Allra helst de som har valt att ha flera barn. Fattar man inte att det blir fler matsäckar och vab-dagar om man skaffar flera barn? Därmed inte sagt att man inte får beklaga sig över om ens barn är sjuka eller om något är tillfälligt jobbigt, men det här allmänna gnällandet om att det ÄR jobbigt att HA barn. Vissa saker kan vara jobbigt ja, men det fantastiska med att ha barn borde ju överskugga det eventuellt jobbiga.
Måste bara tillägga att jag varit själv med mitt barn från dag 1 och hon hade kolik i tre månader, så jag håller inte alls med om att ”bara för att man har ett glatt barn som sover mycket så är det lätt att säga att det är så bra”. Trots lite tuff start hos oss så har det hela tiden varit fantastiskt att ha ett liv med sitt barn.
Men vad härligt för dig! Jag tycker man skall leta upp termen High need babies, och sedan återkomma när man läst om detta. Dessutom måste man väl få tycka att det är jobbigt att vara förälder ibland? Tyckte du det var kul att ha ett barn som skrek konstant, fine. Men tveksamt att dom som kommer in på akuten med shaken baby syndrom tycker det var så himla lättsamt och roligt när barnet skrek 5 timmar i skräck varje kväll. Och jag pratar med vetenskap i ryggen, när jag säger att det är helt normala föräldrar som rusar in på akutmottagningen med dessa barn, och att det inte alls är ovanligt att man når ett bristningspunkt tillslut.
Otroligt ignorant inlägg av bloggerskan tycker jag.
Jag håller fullkomligt med dig! Att skaffa barn är en stor förändring och utmaning, men det är också någonting man borde vara inställd på när man går in i det. Jag har dock aldrig sett det som jobbigt hur många sömnlösa nätter det än blir eller hur krävande det ibland kan vara så gör jag det med självklarhet och oftast med nöje, det här är ju någonting vi har valt och det mest fantastiska man kan genomgå. Vi har visserligen en väldigt nöjd och ”snäll” kille så visst kan jag förstå att det kan vara ”tuffare” men det finns så många fler fina och positiva tillfällen. Jag älskar att va mamma och gräver mig så för att börja jobba igen så småningom. Bra inlägg! /En annan småbarnsförälder
Ååå så bra skrivit! Jag brukar med säga att det är jobbigt att ha barn, men jag menar inte barnen igentligen utan livspusslet!
Jobbigt är faktiskt ett ord jag ska sluta med bums!!
Tack för insikten!!
När jag fick min dotter, som nu är 3 och även mitt första barn. Då tyckte jag att det var hur lätt som helst att ha barn. Jag kunde tom jobba kvällar ca 2 gånger i veckan och känna mig utvilad! Nu har nr 2 kommit till världen, han är 7 månader nu. Då blev det genast lite jobbigare. Jag hoppar fortfarande in och jobbar lite men känner mig långt ifrån utvilad idag Den minsta vaknar mellan 03-05 på morgonen, när han somnar om så vaknar min 3-åring som också är inne i en otroligt trotsig period. De är de mest fantastiska barnen ❤️ men det blev både mer jobbigt med två och jobbigt när vi fick smaka på 3 års trotset. Jag tror allt beror på hur barnen är, hur många man har och vilken period barnen är inne i. Men tycker man att det alltid är jobbigt med barn, ja då kanske man inte skulle skaffa några!
Tack för en grym blogg!
Hej!
Först vill jag säga att jag förstår din frustration, särling eftersom jag fattar att ditt barn måste vara rätt enkel. Det finns så otroligt många olika barn, och därav olika upplevelser av hur det är att vara förälder. När vi fick vår son hade vi en inställning om att det kom till att bli jobbigt, men att det är så det är att vara förälder. Vår barnmorska sa att de tre första månaderna kom till att vara speciellt tuffa.
Sen kom han. Världens åska. Han skrek mer än han var nöjd, han vägrade somna även fast han var trött och han hade kolik. Vilket betyder att han gallskrek 3-4 timmar varenda kväll. På natten sov han inte, utan han skrek.
Det ÄR jobbigt att få ett barn som inte sover och som skriker konstant. Det ÄR jobbigt att känna att oavsett vad man gör, så blir inte bebisen nöjd.
På sex månader har vi inte kunnat lämna huset. Vi hade ingen familj till att hjälpa, och vi hade även inte kunnat få hjälp eftersom vår son var av den ”svåra typen” som ingen ville försöka sig på.
Vi kunde endast söva vår son i en bärsjal, ibland. Med ett helsikes guppande och vuggande. Vi kunde inte sätta ner oss. Vi kunde inte sluta vysja eller guppa.
Att få ett sådant barn, ÄR jobbigt.
Vid sex månader var våran kroppar så utmattade att vi fick inflammerade hälsulor, och såpas ont i ryggen att det krävde längre behandling hos kiropraktor och sjukgymnast.
Det ÄR jobbigt med ett sådant barn. Och det är MÅNGA barn som beter sig på detta viset.
När vår son fyllde 7 månader, lärde sig sitta, lärde sig att ta sig upp till ståendes blev livet enklare. Han var nöjdare! Han gråter inte konstant. Han är inte konstant grinig. Nu är han 8 månader och förra veckan kunde vi söva honom i sin egen säng för allra första gången.
Det här har ingenting med inställning att göra, och jag tycker ditt inlägg är väldigt transparant och dels ignorant. Världen är inte svart eller vit. Vissa föräldraskap är jobbigare än andras och det är OKEJ! Och det måste få vara OKEJ att tycka att det har varit ett helvete.
Blir vårt bästa barn likadant, så har vi bestämt att det tyvärr blir sista barnet. Vi var egentligen sugna på 3 eller 4, eftersom vi själva kommer från stora familjer.
Tänk dig om innan du skriver andra föräldrar på näsan. Och grattis till dig som fick en någorlunda lätt bebis.
Du beskriver exakt vår första tid med äldsta sonen. Håller med dig i allt du skriver och är tacksam att du delar med dig.
Men vaddå – såklart att det är jobbigt att ha barn, och det är inget konstigt eller fel att tycka så. Men det är ju såklart ännu mera underbart och fantastiskt att ha barn!
Jag har två stycken små med ett års mellanrum vilket i mitt fall inneburit utebliven sömn i nästan fyra år!
Det är jobbigt men såklart värt varje sekund!
Det är klart det är jobbigt att ha barn! (Säger en som inte har barn… än..) Men jag är gravid och bara det är jobbigt, de flesta av mina vänner har barn och man ser hur dom får jobba och jag kan tycka det är jobbigt Ibland med deras barn.. Och det är inget fel med att det är jobbigt. Jag skaffar barn med vetskapen att det är jobbigt och jag vet att det kommer vara så.
Sen att barn är det bästa som har hänt en, och det lyser upp ens vardag mm. Alla säger att man inte har levt innan man skaffade ett barn. Men jag tycker inte du ska döma alla som säger att det är jobbigt att ha barn. För vad gjorde dom innan? Vad gör jag innan?
Jo, precis vad jag vill. Ute när jag vill, behöver bara passa tiden mellan 7-4 på jobbet, sen kan jag åka till kompisar, ligga en hel dag på soffan, strunta i alla sysslor nån dag, kolla på film en hel dag… inget av det kommer att fungera sedan. Det är klart det blir en påfrestning när man ska ändra sin livsstil. Man lever inte för sig själv längre, man lever för någon annan som kräver nästan ständig uppmärksamhet och ompyssling! Det är en jobbig omväxling som är värt det, men den finns där! Även om det är det bästa man gör!
☺
Vet hur du menar! Jag blir fullkomligt galen när jag hör så många föräldrar klaga på hur jobbigt det är, hur lite de får sova osv osv…,,jag menar vad har folk förväntat sig när de skaffar barn!? Båda mina pojkar har sovit riktigt dåligt hela första året, men inte hade jag heller förväntat mig få sovs hela nätter från dag 1. Visst det finns perioder då det är tungt på riktigt, men det är ju absolut inte samma sak som att det ör jobbigt att ha barn!
Håller med dig till 100% . Barn är underbara på all sätt o vis.
De berikar ens liv något så otroligt mycket❤❤❤
Åh vilket spot-on fantastiskt inlägg!!! Delar din uppfattning till 100 %!
Finns inget mer fantastiskt än att vara förälder!!
Bra där! Tack för en bra tanke.
Vi fick oxå längta lite extra länge på vår lilla & jag är så tacksam att hon är här. Livet kan vara jobbigt och meckigt ibland, men det är inte mitt barn som gör det jobbigt
Jag håller med till viss del. Jag tycker nästan aldrig att det är jobbigt med vårt barn. Och säger faktiskt till folk att det ibland är jobbigt och ibland alldeles himmelskt. Oftast är de, det sistnämnda. Just nu är sonen väldigt sjuk och då är det såklart tufft. Men inte jobbigt eftersom man på något vis får acceptera att livet med barn ibland är så.
Jag tror inte det har något att göra med om man längtat efter barn eller om det tagit tid. Jag tror det hänger på inställningen som förälder. Jag tänker nästan aldrig att det är jobbigt, utan försöker bara ta mig igenom det. Visst kan jag klaga och gnälla, men på det stora hela är föräldraskapet en fantastisk gåva, upplevelse och merit.
Jag har lärt mig enormt om mig själv tack vare att bli mamma och ångrar inte alls att vår pojk kom oplanerad vid 22 års ålder.
Både jag och pappan försöker vända allt till det positiva, och ha psykbryt ifred när det blir för mycket. Bryta ihop och ta nya tag! Som med allt annat i livet 🙂
Och jag säger jämt att jag är en nöjd förälder och så får andra tycka va de vill 😉
Åh! Jag gillar dig Erika! Så mycket bra saker du skriver. Och ja, självklart bryter man ihop ibland, men som sagt, bara för att gå vidare. Kram!
Är numera 3-barnsmamma trots att jag länge (var 36 när första föddes) faktiskt inte var speciellt sugen på barn överhuvudtaget. Jag har haft superlätt att bli gravid, har haft helt okomplicerade graviditeter och förlossningar och jag delar INTE känslan att det ÄR jobbigt att ha barn. Så jag tror inte helt på sambandet mellan lång längtan och en större känsla av glädje över barnen. Jag tycker att det är helt fantastiskt att vara mamma. Jag skulle kunna tänka mig ett fjärde barn. Och jag bävar inför när de är så stora att allt i hemmet ligger kvar där jag placerat det.
Haha! Ja, fy vad tråkigt. Vill aldrig tillbaka dit! Fjärrkontrollen på soffbordet ock sånt, haha. Kram!
Det är en enorm skillnad beroende på vilket barn du välsignas med.Mitt första barn va hur enkel som helst,nöjd och glad och mitt andra barn raka motsatsen,jag har knäckts totalt.Jag vet hur det är när man inte kan förstå att ha barn är jobbigt men jag vet också hur det är att ha ett barn som kräver så mycket av dig att du går av på mitten.Jag blir inte provocerad av det du skriver men vill tala om att det finns en annan sida.
Det har jag alltid hävdat också, att det självklart finns situationer då det är jobbigt, men att prata om det som en allmän sak tycker jag är konstigt. Och tråkigt. Kram!
Du gör ju precis likadant, pratar om motsatsen som en allmän sak. Man kan inte göra allmän sak av något, från någons håll, eftersom vi alla är olika.
Har inte sovit på 3 dagar så just nu, asjobbigt… Men annars är det fantastiskt, speciellt 2-åringar. Så jäkla roliga 🙂
Med min första dotter hade jag en helt underbar tillvaro. Jag minns att jag vaknade (fick sova dessutom) till varje ny dag och verkligen omfamnade den. VAD ska vi hitta på idag, the world is my oyster! Sen kom lillasyster efter 1,5 år och hade kolik och har varit allmänt krävande. Den mammaledigheten blev allt annat än min första. Efter det kom treårstrotsen som ett brev på posten för första barnet. MEN älskar jag mina barn olika? Nej naturligtvis inte. Skulle jag säga till någon som inte har barn att avstå? Nej. Det ÄR jobbigt att ha barn men också helt underbart och det hör ju liksom till. Det är lite orättvist att döma ut föräldrar som tycker det är jobbigt, man måste få ha en ventil någonstans i vardagen mellan allt treårstrots, jobba heltid, städa, konflikthantering simultant med två barn, handla, planera mat för en familj där två av fyra äter heelt olika saker osv osv….Ädelt av dig att lyfta frågan men döm in dom som inte har ett rosa moln. Vi älskar våra barn trots lite gnäll
Det tvivlar jag absolut inte på, jag hoppas bara på att världen alltid kommer att ha majoritet av folk som inte pratar om att ha barn som något jobbigt. Allt handlar alltid om en grundinställning.
Min kontenta var bara att akta sig för att döma folk som klagar, för jag håller helt med dig att det är helt förkastligt att bara lyfta fram allt negativt om barn. Barn är underbara, livet med barn är underbart! Men sen finns det som stunderna när till och med en god grundinställning ställs på sin spets och man förlorar all kontroll över sin liv och hela världens känns det som. Att då få klaga lite och ha en axel att dumpa lite svarta tankar på är guld värt! Man är inte en dålig förälder för det och man har rätt att skaffa barn trots att man tycker att det är jobbigt ibland. Tror att en kommentar som ” om du tycker det är jobbigt kanske du inte ska skaffa barn” kan göra väldigt väldigt ont i hjärtat på en förälder som går på knäna för att försöka få ihop vardagen och samtidigt ska vara så tacksam att man absolut inte får klaga.
Exakt som jag känner! Vi fick vår son för två månader sedan och jag går och väntar literpris när det ska bli så oumbärligt som de flesta brukar tycka.
Jag funderar också på det här som så många säger att ”jag förstår varför så många skiljer sig de första småbarnsåren för det är så jobbigt”.
Om något så har vi kommit varandra närmare!
Tack!
Håller med. Sen får man aldrig sluta jobba på sin relation. Den kräver lika mycket näring nu som innan men det blir på ett annat sätt. Kram!
Min första tanke när jag läste detta, hmm undrar hur många barn du har? Nej det är inte speciellt tufft med ett litet barn, men prova fler med en vardag, jobb och ständigt vara sjuk för att din drar hem massa baciller Jag klagar inte och tycker det är lagom jobbigt med barn men i vissa perioder är det supertufft, det går inte att komma ifrån..
Jag förstår dig helt. Kvinnan jag överhörde hade ett barn något äldre än mitt och det är henne jag refererar mina tankar till.
Jag tycker att det är underbart att vara mamma, våran gosse är den vackraste, godaste, busigaste och bästa bebisen i hela världen (såklart)! Jag ogillar verkligen ”vänta bara” mammor varför vänta på något som inte kommer? Med det sagt så är det ändå sjukt jobbigt att ha barn i perioder. Då tänker jag inte främst på sömnstörningar, gråt och sjukdom utan den överväldigande oron jag känner. Första månaderna grät jag när den lilla skulle sova av rädsla för plötslig spädbarnsdöd. Nu oroar jag mig för att han ska ramla och slå sig, bränna sig, bli allvarligt sjuk, att jag inte kommer lyckas ge honom allt han är värd och mycket mer. Det är tufft! Skulle dock aldrig säga till en barnlös att det är så jobbigt att de ska avstå. (Njuta av sovmorgon och varm mat däremot)
Det är väl så att våra perspektiv utgår från den egna horisonten. Det blir svårt att generalisera att något är jobbigt/ inte jobbigt. Att få barn innebär förändring (ett faktum) vilket vi påverkas olika av beroende på en massa faktorer och omständigheter. Vi behöver nog alla tänka till ibland då vi så stupsäkert påstår något som kanske bara innebär en sanning för mig.
Jag skulle verkligen inte vilja säga att det är jobbigt, visst det kan vara tufft i bland men det är värt det. Vänd på det istället och tänk så mycket positivt man får tillbaka av sina barn.
Jag håller med dig på vissa punkter och jag förstår ditt resonemang. Däremot måste jag opponera mig emot en del av det som du skriver om.
Till att börja med måste jag bara säga att jag förstår och respekterar din upplevelse som mamma, ingen har rätt att håna dig eller ifrågasätta den. Jag följder dig på Instagram och läser din blogg och tycker det är väldigt kul att läsa om din vardag som mamma. Jag har dock andra upplevelser av föräldraskapet än dig, där många perioder och situationer har känts väldigt jobbiga. Jag hade enbart positiva förväntningar på mitt kommande liv som mamma innan min dotter kom för 2,5 år sedan. Det blev däremot inte som jag hade tänkt mig, av flera olika skäl, och jag upplevde det som väldigt tungt och jobbigt. Jag blev både besviken och väldigt ledsen p.g.a det, det var ju inte såhär det skulle bli. Ingen annan verkade dela mina upplevelser. Vart jag än vände mig var det glada, nöjda föräldrar som verkade så otroligt lyckliga och jag dömde mig själv för att jag inte bara kunde rycka upp mig och ändra inställning. När jag vågade lätta mitt hjärta och erkänna för andra att jag tyckte att det var jobbigt var det fler som delade med sig av liknande upplevelser. Jag kände mig mindre ensam och jag kunde lätta lite på den skulden som jag lagt på mig själv; jag var inte onormal, det var fler som faktiskt kände som jag.
Jag tycker inte att man nödvändigtvis måste klaga bara för sakens skull, att göra sig själv till en martyr eller skrämma blivande föräldrar med diverse skräckhistorier. Däremot måste vi kunna ha en öppen diskussion och tillåta alla att dela med sig av sin skilda upplevelser, bra eller dåliga. Jag tycker det är lite farligt att använda sig av ord som ”inställning” för det lägger så otroligt mycket börda på den enskilda individen, som i det här fallet kan vara en mamma som inte trivs med sin nya roll och inte vågar prata om det av rädsla för att bli dömd. Nu tror jag inte att du vänder dig till just de mammorna Claudia, men ändå. Vi måste sluta döma varandra och respektera att vi alla har olika utgångspunkter när vi blir föräldrar.
Tack Fanny! Jag läser och respekterar verkligen din upplevelse. Och alla har rätt till sin egen upplevelse. Men å andra sidan har man väl lite ansvar för sin inställning? Och då skiljer jag verkligen på inställning och något som kan vara och påverka en på ett djupare psykiskt plan. Men en i övrigt frisk människa har ett ansvar för sin grundinställning. Det tycker jag.
vår äldsta är tre idag och har varit vääääldigt lätt på alla sätt. Vår yngsta på 1,5 har det varit jättetufft med då han har svår astma (har blivit bättre) och massor med öroninflammationer (har nu rör i öronen) vissa nätter var det ingen idé att gå och lägga sig alls. Klart det är jobbigt då i perioder. Åka flera gånger akut till sjukhuset mitt i natten (har en timmes åktid till närmsta) nu väntar vi vårt tredje på torsdag nästa vecka (snitt) vi får se vad det blir för filur
Att få barn är det mat fantastiska jag har varit med om. Att få vara med om utvecklingen från nyfödd och hjälplös till nu 2,5 år och självständig i så mycket.
Visst finns det jobbiga stunder, när hon är sjuk, trotsig eller vaknar var femte minut natten igenom. Men det betyder inte att jag ser det som jobbigt att ha barn. Det är underbart att få vara Moas mamma och följa henne genom livet!
Skönt att det finns fler som säger sanningen, Du har varit helt ärlig, men som sagt det är mycket som är JOBBIGT inte bara av att man skaffat barn, men rätt har du, För mig är det lika jobbigt att höra att vissa föräldrar inte har ´egen tid ´va f…n är egen tid, allt det beror på hur man lägger pusslet i en familj, egen tid kan bara vara en kvälls kaffe hos grannen, den tiden tycker jag är viktig, men som sagt, skall man ha egen tid,så är man nog inte mogen att skaffa barn tycker jag.
Jag har längtat efter barn så länge jag kan minnas känns det som, mamma har berättat hur jag redan som liten sade hemma ”Mamma när jag blir stor ska jag vara en lika bra mamma som du” Jag vill verkligen ha barn! Jag längtar så mycket efter att bli mamma så att det gör ont! De senaste åren har jag varit singel, jag rider och tränar mycket, tävlar hästar o så. Jag har inte riktigt haft tiden att ha träffat någon och de jag har dejtat, det har aldrig känts rätt, fått goa killkompisar men ingen pojkvän.
De senaste åren har jag sagt ”Har jag inte träffat någon kille då jag är 30, då far jag till Danmark och får barn själv. Jag har min familj bakom mig i mitt beslut och mina vänner.
Men idag fick jag höra en kommentar som gjorde mig mållös av en kvinna med fem barn ”Hade jag fått gå tillbaka i tiden då hade jag aldrig skaffat barn”
Jag fick inte fram ett ljud! Jag var helt tyst, vad skulle jag säga? Jag har inte ångrat mig, jag vill ha barn! Jag vill verkligen!
Du är en fin mamma Claudia och din lilla tös är såååå fin! Kram på er!
Katie
Så härligt att se det så! Jag har tre barn. Två första tätt och nu en bebis. Sömnlösa nätter, sjukdommar, läxor, aktiviteter och allt annat, inte jobbigt det är livspusslet sommar helt enkelt får försöka få ihop. Jag älskar det. Visst är jag megatrött ibland men att få äran att ha dessa underbara personer i mitt liv, jag är ärad över titeln ”Mamma”. Det finns inget finare och även om vi haft lätt att få barn är det inget som tas för givet. Jag håller med dig om att det verkar blivit en ”trend” att vara ”ärlig” och säga att det är jobbigt att ha barn!
Kram fina
Men Rebecca, vad menar du med ”ärligt” inom citationstecken? Är det inte ärligt, tror du, när någon är ”trendig” och berättar att det är jobbigt? Kan det inte vara så att det är ganska många som tycker det är tufft emellanåt, och som är ganska lättade över att det är OK att säga det högt till sina vänner?
Jag tycker det är fantastiskt befriande att man får säga att det är jobbigt. Som en vis kvinna så ofta skrivit: Jag älskar inte alltid att vara mamma, men jag älskar ALLTID mina barn. Klart som fasen det är jobbigt emellanåt?? Jag skulle aldrig i livet säga det till mina barn, men till mina vuxna vänner som känner mig och mina barn kan jag säga det och få bekräftat att jag inte är en dålig mamma som känner så.
Håller helt med dig Maria! Vilket oerhört trångsynt blogginlägg. Det kan ju finnas massor av anledningar till varför det är jobbigt eller tufft att ha barn. Det betyder inte att man älskar sina barn mindre. Jag älskar mina barn över allt annat på jorden, inget toppar den kärleken. Men ja, det är jobbigt och svårt att vara förälder. Jag vill ju att mina barn ska växa upp till fina människor som är trygga och kan ta ansvar fö sina handlingar.
Dessutom låter det på hon som skrivit inlägget att man antingen tycker det är jobbigt ELLER underbart. Jag tycker att det ibland är jobbigt och svårt men ALLTID underbart. Likaväl som att det är okej att aldrig tycka det är jobbigt med barn måste man väl få tycka att det ibland är jobbigt?
Jag skulle vilja säga att det kan bli tuffare med barn. Inte att barnet/barnen är jobbiga, utan att livet blir tuffare. Att snitta 3-4h sömn/natt i 4 månader gör att man inser hur soft man hade det som icke förälder. Men inget liv jag saknar (skulle däremot inte ha nåt emot att sova 3-4 timmar i sträck nån gång).
Det är heller inte så roligt att välja på att vagga en hysterisk trött bebis (som inte inser att sömn är underbart) till sömns, eller att lämna treåringen inomhus när man själv måste gå runt med barnvagnen på uppfarten tills bebis somnat (utan skrik).
Vi har oxå kämpat för att få våra barn och jag älskar dem mer än nåt annat. Men jag skulle ljuga om jag sa att mitt liv inte var jobbigt vissa stunder i dagsläget…
Jag är ensamstående med min snart 4-åriga dotter. Fått henne på egen hand genom assisterad befruktning. Och jag tycker inte det är jobbigt med barn. Enda är väl att vara sjuk speciellt magsjuka då och ta hand om ett piggt barn. Men det påverkar inte min åsikt, tycker inte det är jobbig! Hon ger mig så mycket
Jag var 44 år då hon föddes och jag hade då väntat i 14 år på henne.
Så härligt att läsa Maria, vilken lycka och gåva du fick!
Att skapa ett liv tillsammans med någon man älskar är ju utan tvivel det vackraste man kan göra som människa. Att sedan få känna lyckan och glädjen och även stolthet att se det lilla livet skapelsen att växa och utvecklas till en individ, att få höra de första orden, se de första stegen, trösta i den första gråten, finnas till hands som ett stöd i utvecklingen, stå som en stadig brygga när det blåser, när vänner sviker, när kompisen ljuger, när skolan suger och slutligen se resultat av skapelsen som vuxit upp till en vacker, modig, stark, självständig kvinna säga mamma, pappa jag älskar er, ni har alltid funnits där för mig. Då vet jag att det har varit värt allt, sömnlösa nätter, förtvivlat gråt, kladdiga kök, trots, ilska o skrik. Framför allt kärleken man har gett, då har jag lyckats med min skapelse, det har du också gjort, Var stolt över ditt moderskap, faderskap. För innerst inne är barnen stolta över er!
Ett barn var inte särskilt jobbigt om du frågar mig, men två relativt tätt var inte särskilt enkelt.. Sen är alla barn olika, om man råkar få barn som sover dåligt, är väldigt närhetssökande eller har kolik, ja då är det jobbigt. Det är lätt att säga att det är lätt att ha barn när man bara har ett, som är enkelt och sover bra. Men det är lite taskigt att säga att alla som inte tycker det är ”dumma”. Kram!
Och jag har två barn tätt och tycker bara att det blev enklare när jag fick andra. Man var ju så trygg och säker i sin föräldraroll.
Än en gång behöver man väl inte lägga på ”men vänta bara”-snacket?
Bra! Då vet jag det inför framtiden;)
Instämmer! Jävla skillnad på ett och två barn
Nja. Kan ärligt säga att det ÄR jobbigt att t.ex. ha ett barn som inte sover de första två åren (sonen började sova 12h nätter genast då alla tänder hade kommit. Vi hade tur där när han fick sista tänderna vid 2 år 2 mån) och man själv är ett vrak pga sömnbrist. Asjobbigt helt enkelt, de med ”lätta” babyn som inte varit med om en längre tuff period fattar inte. Men ändå är sonen, som vi för övrigt kämpade många långa år för att få, det bästa i mitt liv. Så är det. Jobbigt men värt det.
Jag håller med. Har två en tre och en ett åring. Det är ett jäkla pussel och sömnbristen då ett åringen sover inte på nätterna och 3 åringen som kräver mycket fokus. Det är jobbigt men som du säger värt det.
Till svår utvecklingsstörning och svår epilepsi. Dottern har medfödda hjärnblödningar. Detta gör att det krävs väldigt mycket av deras föräldrar, mycket insatser av habilitering, läkarbesök, träning i hemmet, mycket kontakt med myndigheter. Sådant tär på föräldrar, samtidigt som man behöver ha ett enormt tålamod, som föräldrar till ”normal” barn kanske inte behöver ha i alla lägen. Sedan att de vaknar flera gånger varje natt gör ju att sömnbristen alltid är närvarande. Alla har helt enkelt inte ”friska” barn.
Känner igen mig i vad du skriver. När min stora kom var allt underbart. Men min lilla föddes sjuk och hade drabbats av en allvarlig stroke. Det var jättetufft. Mitt i all oro och stress utlöstes svår psykisk sjukdom för min man. Lilla tjejens bebistid fanns knappt tid för mig att njuta, allt var så tufft… Hur har det gått för er tjej som haft hjärnblödningar?
Känner att jag behöver kommentera detta inlägg. Visst beror det väldigt mycket på vilken inställning man har som förälder, men även på barnet. Mina barn är, givetvis, de vackraste, underbaraste och mest perfekta barnen i hela världen, men det är jobbigt att vara deras förälder ibland. Sonen har svår autism, måttlig till sv
Jag upplevt inte tiden med bebis upp till typ 2-3 år som särskilt jobbig med någon av mina tre. Då är det faktiskt underbart mest hela tiden. Har inte haft sjuka, skrikiga eller bebisar med sömnsvårigheter. Men sen har det blivit svårare och ibland känts rent av jobbigt. Jag har varit ledsen, arg, trött och alla möjliga känslor. Men framförallt blandas ju allt det svåra med en hel massa fantastiskt som jag aldrig skulle vilja vara utan. Så ja, bitvis jobbigt men framförallt roligt!
Sen är det en rätt onödig kommentar att ge någon utan barn. Lite martyr liksom.
Exakt så.
Vill börja med att säga att du är bäst!
Jag har inte egna barn men längtar massor! Speciellt nu när jag hittat den rätta i mitt liv.
Men jag förstår på sätt o vis att det kan vara lite krävande, de är som du säger man hinner inte de man hann förr kanske. Men om man sätter ett liv till världen vill man välle älska det massor och att sitt egna barn ska få det bra!
En annan sak jag tänkt på, jag jobbar på förskola, men förstår inte de föräldrar som lämnar sina barn från tidig morgon till sen kväll varje dag. Så mycket kan man välle inte ha på jobbet? Eller de borde finnas någon lösning på de i alla fall, med släkt och vänner tänker jag 🙂 Värst av allt är de föräldrar som lämnar sina barn på förskolan för att få egen tid hemma… Jag vill umgås massor med mina barn i alla fall 🙂
Jag tror att de flesta föräldrar har sina barn på förskolan så mycket som de behöver för att kunna utföra sina jobb och alltså försörja sin familj. Det är väldigt märkligt om du är förskolepedagog och du inte tycker att miljön ni erbjuder är tillfredsställande för barnen. De flesta föräldrar gör sitt bästa med barnens bästa i åtanke.
Ja de flesta lämnar sina barn för att kunna jobba, men vissa ser förskolan som en möjlighet att få egen tid. Något jag tycker är konstigt. Men det kanske är för att jag gått hos dagmamma när jag var liten, jag gick aldrig på fritids när jag gick i skolan, för jag hade alltid farmor o farfar att vara hos istället. Det är jag glad för. Därför jag kanske har något emot förskolan, men också nu när jag jobbat med de i några år så blir det bara större o större barngrupper. Det är varken bra för barn eller personal. 🙁
Jobbar också på förskola. Och i Sthlm för föräldralediga ha sina barn 30 h/ veckan på förskola . Har aldrig förstått varför i princip alla har barnen där maximalt. Varför får inte syskonet vara ledigt med förälder och småsyskonet mera?
Och arbetslösa som har heltidskontrakt på förskolan. Inte söker de väl jobb från 7-17 varje dag?
Håller med det här om förskolan, speciellt om man är två vuxna, är man ensamstående så är det såklart svårare.
Normen nu är att sätta barnen på förskola vid 1-1.5 års ålder, många som gör det bara för att ”det är ju så man gör”. Jo folk resonerar så,har gört många. Barn under 3 år är inte i behov av förskolan. Det är så tråkigt att många föräldrar har tappat tron på sin förmåga att vara med sina barn. Många som säger att barnen måste till fsk för stimulering etc.
Jag tycker det blir extra tydligt när tom fskpersonal säger att det är bla stressigt för barnen..
Jag har 3 barn, ena föddes idag för tre år sedan, han dog. Sen kom A som nu är 2 år och I som snart är 1 år. Jag är hemma med dem två barnen som vi har med oss i livet. Många frågor har jag fått, ex hur orkar du vara hemma med båda? Blir A inte rastlös hemma? Och då får jag föklara att bi inte sitter hemma hela dagarna. Vi hittar på saker! Och visst är det jobbigt ibland, speciellt när man har fler barn (tycker alltså jag). I hade kolik, inte lätt när man är själv mycket med barnen på kvällarna när de ska nattas.
Flummigt nyvaket inlägg kanske 🙂
Men har också reflekterat över varför man måste jobba så mycket? Vibhar anpassat våra utgifter efter en lön nu. Maken tjänar inga mängder med pengar. Men vi har prioriterat om. Vi får vårdnadsbidrag. Jag tar inte ut några föräldradagar för att spara till sen när vi måste ta ut 5 dagar för att behålla sgin.
Heja alla föräldrar! Gör det som känns rätt för er, kul om fler vågade tänka utanför normen 🙂
Lovisa!
Du tror alltså på allvar att man som förälder hellre jobbar och låter sina barn vara på dagis än att vara med dem??? Tyvärr är det så att de allra flesta måste jobba långa dagar eftersom de inte har ekonomisk möjlighet att vara hemma mera. Tro mig, det finns ingen som har sina barn på dagis i onödan!
Och om du verkligen tror att det är så bör du fundera ett varv till innan du själv förökar dig.
Jag vet tyvärr att det finns dom som lämnar sina barn på förskolan fast de inte jobbar. Jag behöver inte tänka ett varv till, jag har redan klart för mig hur jag ska klara av det med jobb och barn 🙂
Jo jag lovar att det finns föräldrar som lämnar barnen på förskolan och fritids för att få egen tid. LOVAR
Ojoj Anna! Skönt att du tänker så men tyvärr har du inte alls rätt. Har jobbat i 16 år i fsk, föräldrar skäms inte ens för att säga att dom vill o ska va hemma/ shoppa/mm utan barnen!
TACK för att du säger det en annan får onda blickar av att säga högt! Min man och jag står lika oförstående till dessa påtvingade profetior om att ”njut nu då livet mer eller mindre tar slut när man får barn”. Fy skäms för den skrämselpropagandan! De här 7 månaderna sen dottra kom har varit de bästa i våra liv! Jag anser att det har med inställning att göra (men har lärt mig att ligga lågt även med det tyckandet)
Haha! Jag vet. Livet har ju precis börjat! Kram!
Så säger jag och min sambo också..Vad gjorde vi med livet innan barnen som var så meningsfullt? Ingenting. Jag kunde ligga på soffan en hel dag och göra ingenting och det kan vara skönt men är det livet? NU har livet mening däremot, allt jag gör är för min familjs skull ♡♡
Hej!
Vissa barn är jobbigare andra lättare .
När jag fick min äldste son när jag var 36 så var han så efterlängtad.
Jag trodde att det skulle vara lättare men det var svårt. Han var svår att tyda(läsa av) och hade svårt att sova. Det var en stor omställning .
Åtta år efter det fick jag min andra son.
Då var det enkelt . Han var enkel , vi lärde känna varandra lätt och sov bra.
Det var då som jag förstod varför det var skillnad och att det inte handlade om mig utan barnen.
Min stora pojke har Aspergers och adhd och det var därför han var så svår att lära känna.
Självklart är det så, och självklart är alla barn sina egna personligheter. Men jag är mer inne på i allmänhet, när man i allmänhet pratar om att det är så himla jobbigt att ha barn. Jag tycker att det är en så tråkig ingång. Kram!