Det är tidig morgon och jag är fortfarande vaken, jag kan inte somna. Jag ser Bettan framför mig. Hur jag står inne på toaletten med henne i famnen och kollar på oss i spegeln, tårarna rinner och jag går tillbaka till M och väcker honom. Han måste ta bilder på oss, jag måste få ha ett bevis på att hon funnits. De enda bilderna som någonsin kommer att tas på oss två tillsammans.
Tiden går och alla lever som vanligt men jag står kvar i en obeskrivlig sorg. Det var inte så här det skulle vara..
