Idag har det gått 13 veckor. 91 dagar utan Bertis. Jag har svårt att förstå allt, att det gått så lång tid som ändå inte alls är särskilt lång tid egentligen. Men det är en evighet att vara utan sitt barn. Att förlora sitt barn.. Märkligt. Jag ringde igår och bokade läkartid för förlängning av min sjukskrivning, jag känner att jag inte alls är redo att gå tillbaka. Det känns så långt bort. Hade jag jobbat med någonting annat kanske det skulle ha legat närmare i tid. Min hjärna hänger inte med i någonting, jag kommer inte ihåg någonting, ingen energi i kroppen och börjar gråta titt som tätt. Jag har svårt att förstå hur jag ska klara av att leva ett vanligt liv igen, jag vet att jag kommer att kunna göra det men det är svårt att greppa nu. Det kommer aldrig bli som vanligt ändå, en bit av mig är borta för resten av mitt liv. Om det ändå gick att snabbspola genom mörkret och vara där det blev lättare att leva med förlusten.
Fick hem ett brev idag med en tid till en läkare på gyn, äntligen. Snart kanske vi kan få några svar. Jag hoppas att vi får veta varför det blev så här, varför vårt efterlängtade lilla barn inte fick leva.
Efter regn kommer solsken
