När det ofattbara händer

De senaste dagarna har varit dåliga, jag har gråtit mycket. I tisdags fick vi hem ett kristallhjärta med ett handavtryck och ett fotavtryck från Bettan och det blev så fint. Nu finns hon med oss på ett sätt som syns. Men vilket jävla slag i magen ändå. Hennes små händer, de där fantastiska fötterna som har sparkat inuti mig. De pluttiga små tårna. Det gör så ont att inte ha henne här, jag förstår inte att det är sant. Jag hatar att livet fortsätter som vanligt även fast ingenting är som vanligt. Idag är det exakt 12 veckor sedan hon föddes, min fina lilla bebis. Mitt älskade barn. Som jag hade längtat efter henne och nu måste jag sakna henne för resten av mitt liv. En bit av mig är borta för alltid.