Jag kom hem i onsdags efter att ha varit borta i 3,5 veckor. Jag har sovit så gott sedan dess, vad jag har saknat min säng och mina gosiga katter. Egentligen skulle jag haft uppkörning den dagen men det är ombokat till andra halvan av augusti istället vilket känns oerhört bra. Nu kan jag köra mer och komma in i det, känna mig trygg bakom ratten. Så om en månad har jag förhoppningsvis körkort!
Om två dagar är det dags för rutinultraljudet. Jag längtar så mycket att få kika in än en gång och se vad hen håller på med där inne, se så allt ser ut som det ska. Bebisen gör sig påmind lite här och var under dagen och det är så mysigt att känna, det börjar även kännas på utsidan och i förrgår fick min man känna en ordentlig buff. Nu börjar det bli mer verkligt. Det är faktiskt en liten människa som växer där inne! Älskade lilla bebis, jag hoppas att vi slipper hjärtesorg denna gång.
Tiden har gått förvånansvärt fort, jag har kollat på videoklippet från när jag såg bebisen första gången i början av maj. Vecka 7+2 och det var bara en liten blobb med ett blinkande hjärta. Det känns som att det vara var 3 veckor sedan men det har gått hela 11 veckor sedan dess!?
Jag undrar vem det är som ligger i min mage, hur hen ser ut, vad hen kommer att gilla och ogilla här i livet. Jag längtar så mycket till den dagen som kommer att bli bebisens dag, alla dagar fram till dess ska jag försöka njuta så gott jag kan. Än så länge går det ganska bra. Jag gråter över Bettan men är inte rädd att något ska hända lilla Doris. Två dagar kvar sen får vi veta om allt finns på plats och om hen är frisk. Två dagar ♡
