Jag har en komplicerad relation till framförallt min pappa. Han är som han är och jag lägger ingen kraft på att försöka prata med honom då han ändå bara gnäller om allt, jag uppdaterar honom med småsaker och vi pratar kanske en gång i kvartalet om ens det. Nu när jag är hemma i min hemstad för att försöka ta körkort så får jag och barnen låna hans lägenhet då han bor i husbilen hela sommaren vilket är jättesnällt som vi uppskattar då det är inne i stan. Vi har inte berättat om bebisen då jag vill känna mig mer säker och har helt enkelt inte känt mig redo ännu, vi berättade för min storasyster för några dagar sedan och då fick även min mamma veta det då hon var med.
Idag ringde min pappa till min mamma och frågade henne om jag var gravid för han ”vågade inte fråga” mig, mamma bekräftade det vilket jag inte blev särskilt glad över. Jag ringde upp honom och sa att jag inte tycker det är roligt att han frågar henne om det och heller inte att jag inte tyckte om att hon berättade det då det är vår sak att berätta när vi är redo. Han blev arg på mig. Sa åt mig att hålla käften när jag försökte berätta hur jag kände och då blev jag arg och höjde rösten, jag sa att det inte var okej att säga så till mig. Han bad mig dra åt helvete och att det är hans rätt att fråga min mamma då jag inte berättar. Jag sa att vi ville vänta med att berätta men istället fick jag en utskällning att jag undanhåller information och att när det syns så tydligt så ”måste” jag berätta. Jag grät och han hånade mig för det, sa att han är nära att ta ifrån mig nyckeln till lägenheten för att i nästa andetag säga att han gör vad som helst för mig. Men att lyssna på mig när jag säger att det är mitt val när jag berättar så han behöver inte fråga andra gick inte, då skulle jag dra åt helvete.
Sen fick jag det där. Vi var hemma i maj, jag var i vecka 8. Det syntes inte ett dugg på mig då så det är enbart skitsnack. Jag var mitt vanliga tjocka jag. | Tillägg Vi träffade inte ens min pappa under den helgen vi var nere i maj, det var sista helgen i mars vi träffade honom. Bettans första födelsedag. Jag var inte ens gravid då, min ägglossning skedde en vecka senare.
Barnen är med deras pappa denna vecka och min man kom hit i onsdags, vi hade middagspicknick då och jag satt bara och grät. Vi gick tillbaka till lägenheten och packade ihop alla saker för det där var droppen, min pappa har gjort mycket jag försökt ha överseende med hela mitt liv men nu fick det vara nog. Att vi vill vänta med att berätta till vi känner oss mer bekväma att berätta om denna fantastiska nyhet är ingenting konstigt, vi är glada och rädda. Det är så lågt av honom att bete sig på det sättet, att det är jag som har gjort fel som väntar en längre stund med att berätta.
Nu är vi hos min mamma istället, imorgon åker M hem igen och barnen kommer på måndag. Jag är inte leden längre och knappt ens arg. Jag har gett upp tanken på en bra relation med min pappa för längesedan och det är hans förlust. Nu blev det helt tydligt för M varför jag haft en avvaktande och sval relation till min pappa. Fy fan.
Å det är så jobbigt att ha en ansträngd relation till sina föräldrar. Jag bröt med min pappa för 23 år sedan (då var jag även 23 år). Det enda han bidrog till var ont i magen och tårar. Han träffade en ny kärring när jag var 14 år, och då vände allting. Innan dess så var han världens bästa pappa. Men när hon kom in i hans liv, så blev han en helt ny person. Dömer inte henne, det är hans fel som inte är man nog att stå upp för sig och sina barn. Ingenting jag eller min syster gjorde, dög någonsin. Så efter mycket bråk och tjafs så kände jag att nu får det vara nog. Klarade mig med min familj, sambo (nu man) och våran äldsta dotter som då inte hunnit fylla 1 år. Mina barn har idag världens bästa morfar, min styvfar som har funnits i mitt liv i 35 år. Om barnen har frågor om min pappa, så svarar jag. Men dom får inte kalla min pappa för morfar, för den titeln förtjänar han inte. Dom säger: Min riktiga pappa, om dom mot all förmodan skulle prata om honom. Om din pappa bara ger dig ont i magen, tårar och tjafs mm. Ta steget och bryt med honom. Dom första två åren var jag ledsen för att det blev som det blev. Sen gick det över i ilska, och idag är jag bara helt likgiltig när det gäller den mannen som kallas för min pappa. Även om vi är vuxna, så är vi fortfarande våra föräldrars barn. Och föräldrar har bara skyldigheter och vi barn rättigheter när det kommer till vår relation. Även om folk runt omkring kanske kommer säga saker som hur kunde du bryta med din pappa mm mm, för folk kommer ta sig rätten att säga så. Så är det du som äger din historia med din pappa. Och om den inte är bra, får dig att må bra så bryt. Du har din familj, man barn mm. Det räcker, det är dom du behöver, och dom kommer finnas där för dig när du behöver dom. Lycka till, speciellt med lilla Doris!!!
Tack för dina ord! Jag är ledsen att du har behövt ta det steget men vad underbart att du ändå har en extrapappa, även fast du är vuxen, och att dina barn får ha honom som morfar!
Och jag vet att det är många som anser att ens föräldrar ska man ha en relation till, nästan oavsett hur de är. Jag har haft en undvikande relation till min pappa sen jag var i yngre tonåren och allt eftersom jag blivit äldre och dessutom fått barn har jag stängt av det mer och mer mot honom. Han har stått utanför mitt liv i nästan 20 år utan att han själv förstår det. Nej andra får tycka vad fan de vill helt enkelt, de allra flesta säger inte upp kontakten med en förälder av en liten småsak utan det ska mycket till för att komma till den punkten.