Imorgon är det dags för mitt första besök hos barnmorskan för denna graviditet och det känns bra, det är en ny barnmorska som jag inte har haft tidigare. Jag känner ingen oro än så länge och det beror delvis på att det inte känns verkligt och även för att jag vet att det finns ingenting jag kan göra för att förhindra ett eventuellt missfall så det är lika bra att följa med på resan. Jag älskar att vara gravid, visst är det jobbigt i början med illamåendet men det brukar inte hålla i sig i så jättemånga veckor för mig, Första trimestern är supertråkig och jag vill helst att den ska glida fort förbi men sen när den andra är igång och jag börjar känna av bebisen är det fantastiskt. Jag är tung och jag har ont men det är under en begränsad tid och jag älskar att känna alla rörelser.
Jag vågar ändå inte tänka så pass långt fram för vad som helst kan hända, jag är alldeles för medveten om det. Det jag tänker på är hur planen för denna graviditet ska se ut och när vi kommer bestämma det. Jag misstänker att slutet kommer vara tungt inte bara fysiskt men även emotionellt. Helst av allt vill jag att veckorna ska flyga förbi men än så länge kryper varje dag sakta fram.
Än så länge är det precis som det brukar vara för mig i tidig graviditet förutom den skillnaden att jag inte riktigt vågar se bebisen framför mig för tänk om jag bara har inbillat mig? Tänk om det redan har avstannat men min kropp har inte förstått det?
