Det är så mycket som påminner mig om Bettan. Idag stod ena katten och tittade ut genom altandörren och jag tänkte att hon skulle ha stått där vid hans sida och kikat, om hon hade kunnat gå vid det här laget. Det är svårt att veta hur långt hon skulle ha kommit i sin utveckling. Jag har inte kunnat bearbeta att hon hade Downs för jag har fullt upp med att hantera förlusten av henne, att jag behövde begrava mitt barn. Det är svårt att greppa hela situationen och jag tar det bit för bit.
För några dagar sedan satt jag med hennes kristallhjärta och studerade hennes avtryck samtidigt som jag pratade med katterna om henne och att de finns faktiskt också med henne, hennes kläder och filt har deras päls på sig. Vi finns alla med henne i kistan. Den lilla, lilla kistan.. Helt jävla galet att min bebis ligger i en kista. Fy fan vad det är orättvist.
