Jag fick inte mycket sömn den natten trots sömntablett, det blev max 4 timmar jag skrapade ihop. Hjärnan var som mos och ögonen gjorde ont av allt gråtande. Jag ringer till barnens pappa och berättar vad det är som har hänt så att barnen får veta det. En barnmorska kommer in för att undersöka mig, sätta en nål och dra alla prover som var ordinerade. Ingen förändring av min livmodertapp sedan onsdagen så de bestämde att jag skulle bli igångsatt med något läkemedel som löstes upp i vatten som jag skulle dricka och jag får de första dosen kl 10. L var hemma från skolan den dagen och ringer mig första gången då, hon gråter och har panik. Vi gråter tillsamman och pratar en kort stund. Läkaren kommer in och pratar med oss, det är samma läkare som kvällen innan och han går igenom än en gång vad som kommer att ske. Det är en annan läkare som har jouren det kommande dygnet men han ska vara tillbaka på söndagen. Vi fick information om att det kan dröja ett dygn innan bebisen är född, ibland även längre, men eftersom jag var omföderska skulle det nog inte dröja mer än ett dygn iaf. När jag är inne på toaletten tittar jag på mig själv i spegeln, studerar min mage som ser helt annorlunda ut. Den hade tappat formen. Kl 12 är det dags för dos nummer två men då har de ändrat till att jag ska få en Cytotectablett insatt vid tappen var tredje timme istället, när den sätts in är det lite mjukare än tidigare så någonting verkar hända.
En kurator kommer till oss och pratar lite, vi gråter och gör upp en plan med henne om framtida kontakt. Hon ska ringa oss på måndagen om vi inte är kvar på sjukhuset fortfarande. Vi ska även få papper med information om vad som händer efter att man har förlorat ett barn och sidor vi kan besöka om vi vill. Hon ska hjälpa oss så mycket hon kan och ordna med samtalshjälp i vår stad om vi skulle behöva det senare.
Kl 15 är det dags för andra dosen Cytotec och då är jag till min förvåning öppen 1,5 cm. Jag hade haft lite sammandragningar men de kändes precis likadant som de gjort i flera veckor innan dess. Jag vilar lite och försöker sedan äta men det går inte, jag har ingen som helst matlust och känner ingen hunger. När klockan är 17:30 börjar jag känna starkare sammandragningar och kl 18 får vi gå in till en förlossningssal där jag byter om till patientskjorta och blir undersökt på nytt. Då är jag öppen 3 cm och säger att jag inte vill ta hål på hinnorna som vi hade pratat om jag är inte redo att det ska vara över än. Vi kommer överens om att hon ska ringa efter narkosläkaren så jag hinner få epiduralen på plats innan värkarna ökar, de har börjat bli regelbundna och kraftigare redan så hon går iväg och gör det. Jag känner mig rädd. Vi är i samma sal som O föddes i men den här gången är det alldeles tyst och kallt.
Narkosen kommer kl 18:35 och börjar direkt, jag får ont i en nerv på vänster sida och läkaren försöker rätta till epiduralen. Efter en kort stund känner jag en varm känsla i ryggen som sprider sig ner mot benen när bedövningen börjar verka. Mitt blodtryck kontrolleras några gånger och sedan lämnas vi åter igen ensamma. Jag stannar kvar i samma position då jag tyckte det var skönt att sitta så, jag satt på sängkanten med fötterna på en pall och M satt i en fåtölj framför mig. Han hade lindat in mig i ett täcke och vi höll varandra i händerna. Jag sitter så i nästan en timme innan jag vill lägga mig ner för att vila, då märker jag att jag inte kan lyfta mitt vänstra ben så M får hjälpa mig att få upp det i sängen.
Jag blir undersökt på nytt kl 20:45 och då är jag öppen 5 cm med helt utplånad tapp, den här gången tar barnmorskan hål på hinnorna och tårarna börjar rinna för när hon är ute är allting över och det blir plötsligt på riktigt. En undersköterska kommer in med ett gåbord till mig då jag har berättat att jag inte kan röra mitt vänstra ben, de ska komma tillbaka för att hjälpa mig men jag tar hjälp av M och kan gå till toaletten för att kissa. Det var skönt att stå upp så jag fortsätter att göra det och går omkring lite, det går bra trots att jag inte känner av min vänstra sida. Högra sidan var precis som vanligt och jag kände värkarna där. Kl 22:25 ringer L mig för tredje gången och vi pratar lite, under tiden kommer värkarna tätt och jag måste lägga på. Barnmorskan som tog emot oss kvällen innan jobbar igen och frågar om jag vill ha en bolusdos av bedövningen då jag känner av värkarna men jag tackar nej till det då jag inte vill tappa vänstra benet helt utan jag tyckte att jag kunde hantera dem bra, jag ville heller inte dra ut på tiden för värkarna slutade komma lika tätt helt plötsligt. Efter att personalen hade lämnat rummet ökade värkarna på igen så jag klockade dem och fick 6 st från 22:55 till 23:05 innan det lugnar ner sig igen. Jag hinner tänka att det nog kommer dröja trots allt, jag ligger ner och tänker vila men så drar det igång och jag känner rätt snabbt att jag har svårt att hantera de värkarna och ber M ringa efter personalen. En uska kommer in och ska meddela barnmorskan, M får hjälpa mig upp på sängkanten men det blir bara jobbigare och jobbigare, jag får ingen paus och det är svårt att andas för att det gör ont. Min vänstra sida är helt bedövad men min högra sida känner allt, jag börjar låta mer då jag inte kan kontrollera mig och kan inte koncentrera mig på andningen alls som tidigare gick alldeles utmärkt.
Kl 23:25 skriker jag att M måste ringa än en gång för jag stod inte ut och det går ganska snabbt innan barnmorskan kommer in, hon vill undersöka mig och jag ska försöka lägga mig på rygg igen bara värken går över. Det var svårt för jag kunde inte röra mig så länge det höll i sig och de kom så tätt då, jag säger också att jag är kissnödig så hon ska tappa mig och tar fram sakerna medan jag tar mig på rygg. Hon ser direkt att bebisen var på väg ut då så det var bara att börja krysta. Det kändes inte alls som mina två tidigare förlossningar, jag kunde inte ta i på samma sätt och jag skulle hålla i mina ben samtidigt. Det gick med det vänstra men absolut inte det högra, undersköterskan fick hjälpa till att hålla det. Det gjorde så förbannat ont i ryggen, jag trodde den skulle gå av och det blev bara värre av att försöka hålla i benet. Smärtan gjorde att jag inte kunde ta i så effektivt som jag ville och allting kändes så konstigt. Jag höll M i handen och krystade, han grät och höll emot. Jag skrek och grät. Barnmorskan hjälpte till att få ut bebisen, jag märkte hur hon drog.
Kl 23:42 föddes hon och allting tystnade i rummet. Det kändes som en evighet men det dröjde inte länge innan jag fick upp henne på bröstet, vår perfekta lilla bebis. Jag har inget minne av att krysta ut moderkakan, jag var helt fokuserad på Bettan. Först grät jag massor och önskade att hon skulle börja röra på sig. Att min kärlek skulle få henne att leva igen. Jag studerade hennes lilla ansikte och de små händerna, jag hade inte en skråma i underlivet och barnmorskan kunde inte hitta några uppenbara fel på moderkakan. Äntligen fick vi se henne även fast allt var så fel. Älskade barn, så orättvist att livet försvann före du kom ut till världen.
♡ Vår efterlängtade lilla Bettis, 3660 g och 50 cm perfektion ♡
