Min graviditet med Bettan var perfekt och jag njöt varje dag med henne trots att jag hade ont och mycket förvärkar, det var underbart att få bära henne. Vänta med spänning och fantisera om hur mysigt vi skulle ha det. Sen händer det absolut värsta och världen rasar samman, mitt älskade och efterlängtade barn dör plötsligt. Jag kan inte ens beskriva vilket trauma det är att behöva uppleva det, att föda fram sin döda bebis och bara få spendera en begränsad tid med henne. Att aldrig få se henne växa och utvecklas..
Först i början hade jag panik och ville bli gravid direkt på en gång, jag ville spola fram tiden och få ta hem ett levande barn. Inte för att ersätta Bettan, det kommer aldrig att gå även om vi så skulle få 5 barn till, utan för att försöka ljus i livet igen. Allt eftersom tiden gick så lade sig paniken och jag hade redan från början inställningen att det kommer ta minst ett år att bli gravid, jag kan inte påverka det överhuvudtaget utan jag får ta det som det kommer. Det ger mig absolut noll och ingenting att stressa upp eller oroa mig för det då det är utanför min kontroll. Bättre för min psykiska hälsa att släppa taget och ta det en dag i taget. Döm om min förvåning när jag blev gravid i september, det hade jag verkligen inte väntat mig. Jag hade svårt att tro det och allt jag kunde tänka på var att i juni skulle jag kanske få hålla mitt levande barn, kanske. Fick se ett hjärta slå men det var fortfarande kanske. Vecka 9+2 kommer och jag ska få göra ett till ultraljud, graviditeten hade avstannat. Såklart.
Visst, det är sånt som händer. Det värsta med det är att nu är det ännu längre bort innan jag förhoppningsvis får hålla i mitt nyfödda barn. Kommer jag någonsin få göra det? Jag har nyligen haft min andra ägglossning efter missfallet och jag kan säga med 99% säkerhet att jag inte blev gravid denna gång heller. Mensen kommer vilken dag som helst nu och avsluta cykel nummer 7. Vilket är ingenting och jag är inte orolig över den biten, jag kommer inte tillåta mig själv att oroa mig förrän i september om jag inte blivit gravid till dess. Det är värre att behöva närma mig Bettans första födelsedag och jag inte är gravid igen. En graviditet är lång och jag vågar inte tro eller hoppas på att vi kommer få ett till barn innan detta år är slut, och det har precis börjat. Jag önskar att vi inte försökte bli med barn, jag vill inte vara i den här sitsen. Jag hade mycket hellre velat ha min busiga 10 månaders hos mig och inte ha en tanke på att bli gravid igen.
Nu vred det om i magen, kanske mensen dyker upp redan idag?
