Enligt FK kan jag jobba 100% på ett annat jobb, ett så kallat ”normalt arbete”. De bedömer att jag kan det. För att jag är sjukskriven för ångest- och depressionsliknande tillstånd och har varit det i mer än 180 dagar. Att jag jobbar 50% och går upp till 75% nästa vecka spelar ingen roll, heller inte att jag ska börja jobba heltid om fem veckor. Nej jag får inte sjukpenning för det utan jag ska hitta ett annat jobb under dessa veckor istället för att jobba 100% för det skulle på något sätt vara bättre för mig, enligt deras bedömning. Att jag ska börja på ett helt nytt ställe, lära mig nya saker med människor jag inte känner. Istället för att jobba med det jag kan och är jävligt bra på med människor jag känner. På ett jobb som är normalt för mig.
Andra personer får sjukpenning för samma diagnos, jag vet andra som förlorat sitt barn och varit sjukskriven flera år och ändå får sjukpenning. Jag är på väg tillbaka till arbetslivet med ett fast datum då jag börjar heltid igen. Jag har ångest varenda eviga dag för allt möjligt men jag kan hantera det, jag är väldigt bra på att hantera det och känner inget behov av att medicineras. Min dotter dog och jag kommer aldrig att bli samma som före det, hon kommer alltid att fattas mig. Den sorgen kommer jag att bära med mig för resten av mitt liv. Hela min värld rasade när jag förlorade henne och jag har kommit en bra bit på vägen med att plocka ihop allt efter det, pussla ihop mig själv igen. Helst av allt hade jag velat fortsätta på 75% en längre stund men då får inte jag sjukpenning och vi behöver min inkomst också vilket sätter press på mig och bidrar även till min ångest. Men vad ska jag göra? Jag måste.
Som sagt, jag älskar mitt jobb och jag är riktigt bra på det jag gör. Det känns bra att vara tillbaka och få göra allting igen. Fast det tar massor av min energi, jag får inte gjort alla saker som jag vill efter jag kommit hem. Mitt minne har blivit bättre fast koncentrationen har inte kommit ikapp lika mycket, det är rätt svårt att läsa en bok eller längre texter. Sakta men säkert börjar det återställas i min hjärna. Min själ är förändrad för evigt, måste lära mig leva med det. Med mitt nya jag, som är rätt lik gamla jag men med ett hål. Jag måste lära mig leva utan mitt ena barn, min perfekta lilla dotter som inte hade gjort något ont i denna värld. En oskyldig liten bebis.
Jag undrar hur lång tid det hade tagit för de som skrev ihop regelverket att sluta sörja sitt döda barn och gå tillbaka till allt som vanligt?
