Det var torsdag kväll vi fick veta att hennes hjärta hade stannat och att det var nästan helt slut fostervatten, ett dygn senare föddes hon efter en rätt så bra förlossning. Vi fick en halvtimme med henne först sedan gick barnmorskan och undersköterskan iväg med henne och var borta nästan en halvtimme, de tog fot- och handavtryck och klippte en hårlock åt oss. De klädde på henne kläder som fanns där och hon fick en liten stickad mössa som en kollega till mig har gjort och lämnat till förlossningen, hon har också förlorat ett barn i magen och de mössorna är till de som föds stilla. Jag ville spara kläderna vi valt ut åt henne till senare, de skulle hon få när hon var tillbaka efter obduktionen. De hade lagt henne i en sak som såg ut som en mjuklift man har till vagnar, lite större och med fack för kylklampar. Så vi skulle få ha henne med oss under tiden vi var där. Det var så hemskt att se henne ligga i den och täcka över med locket.
Jag höll henne nära mig, så ofta jag kunde. Mitt i natten satt jag med någon film på tv och kände henne i mina armar, studerade hennes lilla ansikte. Pussade henne på kinderna. Berättade för henne hur mycket jag älskar henne. Önskade att min kärlek kunde väcka henne igen, att hon skulle börja röra på sig. Jag berättade för henne om hennes syskon, hur mycket de också älskade henne. Jag gick omkring och vaggade henne för att hon skulle känna sig trygg i min famn.
Vi hade ett eget rum i samma korridor som förlossningen och det var fullt upp den helgen, jag hörde flera barn födas. Jag kunde höra mammornas smärta under värkarbetet, vrålen under krystningarna och bebisarnas första skrik och sedan lugnet som kommer när det är färdigt. Allt medan jag höll i min lilla bebis. Min perfekta lilla dotter som låg stilla i min famn. Det går inte att beskriva den känslan, jag kan inte förklara hur det kändes. Jag var så glad att jag fick hålla i henne och se hur hon såg ut samtidigt som det var den värsta helgen i mitt liv. Det skulle inte vara så. Jag fick aldrig se hennes ögon, aldrig höra hennes ljud.
M var en riktig kämpe, han åkte och handlade lite mat under lördagen och fixade i patientköket i korridoren bredvid där BB är. Jag lämnade inte rummet en enda gång under helgen. Vi var i en liten bubbla, det var bara vi tre i det där rummet. Varje gång jag lade ner Bettan i den där korgen sa jag att vi skulle ses snart igen, att jag inte ville lägga ner henne men att jag bar tvungen att göra det. Nästa gång jag öppnade sa jag ”Hej älskling” och lyfte upp henne, pratade med henne. Grät. Skrek. Pussade på henne. Höll henne i handen. Mitt i natten stod jag inne på toaletten och tittade på oss i spegeln, väckte M i panik och sa att han måste ta kort på oss för det måste finnas kort på när jag håller i henne också. Jag kan inte sova eller äta, allting inom mig har stängts av.
Vi bestämmer oss för att åka hem på söndagen för måndag morgon ska Bettan åka för obducering och jag ville inte vara där när hon skulle iväg. Jag frågade personalen mycket om hur det skulle gå till och hon skulle stanna där med dem tills hon skulle åka iväg så hon behövde inte vara ensam, vi har en lång väg att åka hem men vi åkte sedan vid halv sex. Det var svårt att säga hej då, gå ut i korridoren och lämna avdelningen utan Bettan. Komma ut till bilen och sätta mig där för att åka hem och veta att mitt barn inte är med. Att vi ens tog oss hem den dagen är ett mysterium, ingen av oss kommer ihåg vägen. Tiden flöt ihop.
Hon fick heta Bettan, det var en felsägning i vecka 10 som stannade kvar hela vägen och när världen föll samman gick det inte att tänka på någonting alls. Hade hon fått leva skulle hon fått heta Vilda eftersom hon var så aktiv i magen, det var full rulle dygnet runt sedan tidigt i graviditeten och vi kallade henne även för yogamästaren och ninjabebis. Lilla Vilda.
Jag älskar dig tusen varv runt universum, nu och för alltid.
Jag saknar dig mer än ord kan säga.
