Den 18 juli 2020 fick jag mitt första positiva graviditetstest, det var vääldigt svagt men det fanns där. Endast 10 dagar efter ägglossningen. Det blev gradvis starkare för varje dag som gick, att jag ens testade då var inte för att jag kände några symptom utan bara för att jag var nyfiken. Under vecka 5 kom nästäppan och illamåendet som växte sig starkare, jag mådde väldigt illa under två veckors tid där jag inte visste vad jag skulle ta mig till för att sedan trappas ner igen. När jag kom till 10 fulla veckor var det en lugn dag på jobbet med lite att göra och eftersom vi har en ultraljudsmaskin på avdelningen gick jag in till läkaren och frågade om hon kunde göra ett ultraljud på mig så vi smög iväg och jag fick se en liten bebis som rörde sig där inne. Det var underbart! Veckan efteråt frågade M hur bejjan mådde men sa istället Bettan, det fick bli arbetsnamnet och när vi sedan berättade nyheten för barnen tyckte de att det var roligt att kalla bebisen för något mer än bara ”bebisen”.
Vecka 13+4 kände jag av henne för första gången, en kullerbytta på precis rätt ställe. Bara två veckor senare kunde jag känna henne minst en gång om dagen. Oftast fler gånger än så. Allt eftersom veckorna gick och hon växte kände jag mer och mer, M kunde känna första sparken i vecka 18+2. Väldigt aktiv liten bebis som jag bar på, mycket mer än sina syskon. Jag blev sjukskriven på 50% i vecka 21 då jag fick mycket sammandragningar och hade väldigt ont av foglossningen. Magen ploppade plötsligt fram och äntligen syntes det att jag var gravid och inte bara tjock. Vid det laget hade jag märkt att Bettan var ett riktigt energiknippe som gav sig tillkänna mest hela tiden. Jag älskade varje sekund av det, även fast hon mer än gärna sparkade mig på ändtarmen vilket var en speciell upplevelse. Det var tunga pass under julhelgen men jag vaggade på, det gick bra ändå iom sjukskrivningen och jag skulle snart få gå hem med graviditetspenning.
Från den 29 januari, vecka 31+3, fick jag vara hemma inför förlossningen och det var så härligt. Jag var tung, trött och stel men nu skulle jag få förbereda inför vår älskade Bettans ankomst. Vi köpte barnvagn och babyskydd. Gick igenom vilka bebiskläder från O och L som skulle sparas, köpte lite mer till garderoben. Hittade den perfekta åka-hem-outfiten. Jag och M gick igenom vilka namn vi båda gillade osv men vi ville vänta och se vem det var som låg i magen, vi kände att det är svårt att bestämma ett namn utan att ha sett bebisen. Vi alla pratde mycket om hur bebisen skulle kunna tänkas se ut, barnen trodde att det var en lillasyster där inne och framförallt O var säker på det. Och det var inte pga smeknamnet utan han hade den känslan bara. De tyckte tiden gick så otroligt sakta, de ville att Bettan skulle komma så fort som möjligt. Jag hade gjort upp en plan inför hur jag skulle få tiden att gå och inte göra färdigt allting direkt, jag bokade tvättstugan till den dagen jag var i vecka 37+1 och tvättade alla kläder i storlek 50 och 56. Det sista inhandlades och jag packade BB-väskan. Trots krämpor, halsbränna och ständig nästäppa ville jag inte klaga. Det hade kunnat vara värre. Jag mådde ändå väldigt bra, jag var frisk och allting hade sett bra ut hela tiden. Jag njöt av graviditeten till max och såg fram emot förlossningen. Vecka 38 monterade jag ihop barnvagnen och vi satte babyskyddet och basen i bagageluckan. Allting var färdigt, jag var så lycklig. Det enda som fattades var Bettan men nu skulle hon komma när som helst och jag längtade otroligt mycket.
