När det ofattbara händer

En helt vanlig söndag

När Bettan dog var det en del som skrev och beklagade under inlägget jag skrev på Facebook för att berätta vad som hade hänt, en handfull sms fick jag. Två personer skickade blommor. ”Säg vad jag ska göra, jag ställer upp” är något folk säger men mitt i den akuta fasen är det svårt att veta vad som behövs och framförallt är det svårt att höra av sig till någon för att be om saker. Jag klarade knappt av att andas, inte svara på det någon skrev till mig. Ville inte prata i telefon för vad skulle jag säga? Lyssna på hur andra var ledsna när det var mitt barn som hade dött? Jag kunde absolut inte höra av mig till någon själv. Det var en kamp bara att ordna inför begravningen. Allt under den tiden är luddigt och jag har inte klara minnesbilder. Det som hade behövts var matlådor för laga mat var någonting som inte alls gick att göra, matlusten fanns inte där och förmågan att ordna något ätbart var borta. Att någon hör av sig med jämna mellanrum, utan krav på svar, för att visa att de bryr sig.

Min erfarenhet av detta är att de flesta tyckte det var hemskt men det var inte så mycket mer än det. Det är fortfarande många som inte vet om att hon dog utan jag får berätta nästan en gång i veckan fortfarande vad som hände, jag är så pass obetydlig att det inte ens är värt att prata om. Jag kan förstå det här med att folk inte vill ”vara i vägen” och inte hör av sig men i verkligheten är det så att det är bara skönt om någon skriver eller ringer, jag svarar inte om jag inte känner för det. Det är ingenting personligt. Att lämnas i totalt tystnad efteråt är inte roligt. Det är jobbigt att inse att jag inte har så många som bryr sig om mig. Samtidigt som jag inte är förvånad, jag har problem med att lita på andra människor och det här är precis varför. Jag har alltid varit lite utanför, den som är rolig men inte värd att lära känna på djupet. Inte värd att ställa upp för. Så jag släpper inte in andra då det har visat sig allt för många gånger att jag såg djupare på vänskapen än vad den andra gjorde.

Jag menar heller inte att allting är andras fel, jag är konstig och har svårt för vissa saker. Det är först de senaste 5 åren ungefär som jag har insett varför. Jag är konflikträdd och har svårt för att säga vad jag tycker då jag är rädd för att den andra personen ska hata mig och överge mig, vilket istället har gjort att jag undviker personer och allt rinner ut i sanden. Med andra ord förlorar jag ändå den personen och det är absolut mitt egna fel. Att be om ursäkt är inte heller någonting som kommer lätt för mig, inte när det gäller barnen däremot. Tack och lov. Jag är så noga med att säga förlåt till dem när jag blev för arg över någonting, jag berättar att jag överreagerade för att jag var till exempel trött eller hungrig. Min man säger jag också förlåt till när jag är på dåligt humör och tar ut saker på honom. Men till alla andra är det svårt. Eller var svårt, det kanske har blivit bättre nu. Jag arbetar hårt på att ändra mig själv. Utvecklas. Jag pratar om hur jag mår, jag håller ingenting hemligt. Men jag har ändå en viss distans till de flesta.

Så jag har mig själv att skylla, att inte fler bryr sig om mig. Jag har svårt för att lära känna andra människor, jag vet inte hur man får kompisar. Mina sociala batterier tar slut väldigt fort och jag orkar oftast inte umgås med andra då jag är helt slut efter jobbet. Jag behöver min lediga tid för att ladda upp mig igen. Det var innan Bettan, nu går det ännu snabbare. Återhämtningstiden är mycket längre. Jag har ingen som helst lust med att umgås med någon. Jag orkar inte hålla en fasad uppe, det finns ingen jag kan hänga med där jag bara är. Det lär ju ändras allt eftersom tiden går men just nu är läget så här.

Jag ska bli bättre och jag hoppas att jag kan få den vänskapen jag vill ha, till slut.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Tvåbarnsmamman

    Hejsan! För det första beklagar jag er stora sorg❤️Kan inte föreställa mig hur det känns att förlora sitt barn och den sorgen och smärtan. Jag har inte förlorat ett barn och vill inte jämföra den sorgen med andra sorger och påstår inte att jag vet hur du känner. Tänkte nu skriva kort om den största sorgen som hänt i mitt liv. När jag var 25 år och ganska nygift var min make med om en allvarlig olycka. Han sövdes ner i konstgjord koma och låg så i över två veckors tid. Visste inte om han skulle överleva eller vilka skador han hade i hjärnan om han vaknade upp. Iallafall för att göra en lång historia väldigt kort lyckades ett av alla uppväckningsförsök och då påbörjades en lång, lång resa inom sjukvården/ rehabiliteringen och för oss framförallt att hitta våra nya jag. Det var ganska många runtomkring som tänkte att allt var bra när han vaknat upp och överlevt. Och naturligtvis var det fantastiskt och något jag är tacksam för fortfarande varenda dag. Men att resan efter var lätt är att inte förstå komplexiteten i livet. För dom som fanns kvar efter olyckan var inte längre samma personer som före. Varken maken eller jag. Han förlorade flera olika förmågor på grund av skador i hjärnan. Det mest påtagliga som människor kan förstå att han aldrig mer kommer köra bil igen. Däremot är det svårt för människor att förstå att ha ett så stort synbortfall åt ena hållet även påverkar din vardag. Första tiden var det inte ovanligt att han gick in i lyktstolpar etc. Vi hade förlorat den gamla maken och jag sörjde det länge. Det är inte konkret och svårt att förklara men resan efteråt och hela händelsen det svåraste som hänt i mitt liv, min största sorg. Utan att jämföra sorger för det jag ville skriva om är att jag gick igenom alla faser och olika slags tankar, känslor och märke att människor reagerar otroligt olika! De jag hade trott skulle stötta och finnas där fanns inte där. Många, många har så svårt att möta sorg och beter sig känslokallt eller undvikande, börjar prata väder och vind som om inget hänt! Många är så rädda och kanske rädda för att något liknande ska hända dem eller att komma i kontakt med svåra känslor.De guldkornen till människor som faktiskt såg mig och inte var rädda för mig – det betydde så mycket för mig! Fast det kanske bara var en enkel mening och en hand på armen så kan jag fortfarande komma ihåg dom orden och ögonblicket, hur mycket det betydde för mig. Det fina är att jag blev en bättre och mera empatisk människa själv och insåg livets bräcklighet. Det är många år sen nu, och det är en klyscha men tiden läker många sår om inte helt så gör det lättare att leva med dom. Fram till att tiden gått finns inget alternativ än ta sig igenom sorgen och smärtan, tyvärr är man ensam också i sin privata smärta – det finns ingen annan än en själv som måste slå sig blodig och ta sig igenom det svåra.Det är så otroligt svårt och en lång väg att gå, det gör så ont! En dag kommer du ha tagit igenom dig den värsta akuta sorgen och trycket över bröstet ha lättat, din lilla dotter kommer alltid finnas med er i era hjärtan och kanske är det alltid kvar en sorg därinne över det som inte fick bli men livet blir lättare, det blir lättare att andas. Det kommer stunder då du kan skratta och le, vara lycklig trots det hemska som hänt.

    All styrka till dig.

    Det finns ett hav som ingen ser Det finns en grav där ingen dör Det finns en sol som ej går ner Det finns en strand i varje själ Bo Setterlind