6 månader har gått sedan Bettan föddes, jag förstår inte att det har gått så pass länge samtidigt som det känns som en livstid sedan. Ett halvår utan henne. Hur har jag klarat av att andas så här länge? Hur har mitt hjärta kunnat fortsätta slå under tiden som har gått? Jag vet inte. Jag förstår fortfarande ingenting.
Jag kan inte förstå att det har hänt, det går inte in i mitt huvud att det är sant. Att mina minnen är rätt. Att jag var gravid och födde mitt barn, för jag sitter här utan henne. Hur skulle hon ha sett ut? Vi skulle börja med smakportioner nu, vad hade hon gillat? Vad skulle hon ha kunnat göra nu? Bebisar ska inte dö.
Det är konstigt. Bara sex månader har gått och jag ska fortsätta leva resten av mitt liv utan henne, utan min Bettis.
