Det går inte en dag utan att jag ser henne framför mig, hur hon ligger i min famn. Så liten och perfekt. Jag kan känna vikten i mina armar och jag börjar automatiskt vagga fram och tillbaka. Men hon ligger inte där, hon fick inte stanna hos mig. Jag fick föda ett stilla barn som aldrig fick fylla sina lungor med luft. Jag fick aldrig se hennes ögon. Det har gått 507 dagar sedan hon föddes och jag har fortfarande inte hittat vilka ord som kan beskriva tomheten och saknaden efter henne, mitt älskade barn.
Jag var så lycklig med henne, varje dag av graviditeten var fantastisk och det blev bara bättre när jag kunde känna hennes rörelser i min mage. Hon var oerhört efterlängtad och högt älskad. Vi alla såg fram emot att få träffa henne och se vem vår nya medlem i familjen var. Att hantera min egna sorg efter hennes död var en sak men att inte kunna ta bort smärtan hos mina andra barn var hemsk, att de aldrig fick hem deras bebis som de sett fram emot. Behöva begrava sin syster och besöka henne på en kyrkogård.. Den här sorgen går inte att förklara, en liten bebis ska inte dö. Hon var full av liv och gav oss mycket glädje men sedan dog hon på den tryggaste platsen i hela världen och jag kunde inte göra något åt den saken, vattnet tog slut utan att jag visste om det vilket till slut gjorde att hennes lilla hjärta stannade.
Min lilla Bettis, de enda bilderna jag har av henne är när hon är död. Det är jobbigt att se på dem men jag älskar dem ändå för det är ju min bebis. Min perfekta bebis som skulle ha varit här. Jag saknar henne så mycket och inte en dag går förbi utan att jag önskar att jag fick tillbaka henne.
Jag hoppas att hon vet hur älskad hon är ♡
