Det är så märkligt det här med känslor, jag vet inte vad jag känner större delen av tiden då det är svårt att sätta ord på allt. Jag är väldigt glad över att vara gravid samtidigt som jag är ledsen över att detta barn aldrig kommer få träffa ett av sina syskon. Jag längtar till den dagen vi ska berätta för barnen och se hur glada de kommer att bli, de vet om att vi vill ha fler barn och de vill så gärna att vi ska få en till medlem. De saknar Bettis och såg fram emot att få ta hand om henne, båda testade bärselen och vi pratade om hur de skulle få springa efter henne på elljusspåret. Att förlora henne har satt ett djupt sår i dem och självklart kommer de vara oroliga att det ska hända igen. Det är så jävla orättvist att de ens ska behöva tänka på det. Att de får besöka sin efterlängtade syster på en kyrkogård istället för att lära henne massa roliga saker.
Barnen kommer att få veta när jag är ungefär halvvägs, efter rutinultraljudet. Om det fortskrider som det ska är planen att vi ska göra NIPT och ifall resultatet blir hög risk för någonting kommer vi gå vidare med fostervattensprov för att få säkra svar men om det är låg risk räcker det med RUL där jag ska be om att de går igenom allting extremt noga. Efter att vi vet att allting ser bra ut kommer de få en liten julklapp i början av augusti.
Däremot har jag ingen som helst lust att berätta för någon annan om det, jag kommer behöva säga till chefen till slut och då kommer det även ut på jobbet. Men jag vill inte göra någon grej av det. Det känns inte rätt mot Bettan, som att hon raderas. Inte för oss men för alla andra, som att allting kommer att vara bra bara för att vi får ett till barn. Den som ligger och utvecklas inuti mig just nu kommer att bli en egen liten person, det är inte Bettan som kommer och hen är absolut inte någon ersättning för henne för ingen kommer någonsin att ta hennes plats. Det är omöjligt.
Jag är kluven, än vågar jag inte tro på att det blir ett barn av det här men jag hoppas såklart att vi får åka hem med en gosig liten bebis runt jul. Och detta barn måste såklart få bli firad. Hen är så efterlängtad! Men jag är trasig efter att ha förlorat Bettan och inte fått något stöd, alla försvann och det blev än mer tyst runt mig. Jag vet att folk önskar att vi ska få ett ”nytt” barn och verkar tro att allt blir bra då och jag har en svag känsla att då är det helt slut med att få säga något om mitt barn som inte längre lever. Livet rullar på och jag bearbetar denna enorma förlust, hon kommer alltid finns med mig. Mitt liv är inte över även fast en del av mig dog med henne men det tar lång tid för mig att anpassa mig till detta nya liv. Jag är helt okej med att låta det ta den tid det tar, jag förstår att det inte går att rusa igenom det. Det har gått strax över 13 månader sedan det hände och det var för 5 månader sedan jag började komma ut ur bubblan och fått börja bearbeta det hela på nytt. Släng in lite hormoner och den bedövande graviditets-tröttheten på det dessutom så gör det att min energi tar slut snabbare än snabbast.
Det är mycket som pågår helt enkelt och det tar mycket kraft att arbeta igenom allt och ta det en dag i taget.
