Det började som en helt vanlig dag, jag strosade runt här hemma och gosade med katterna. Kollade serier och hoppades på att något skulle hända. Jag var väldigt trött och kommer ihåg att jag sov en stund vid lunchtid och sedan igen senare, jag vet inte exakt men jag vet att jag kände Bettan före min första tupplur sen är allting luddigt. Min pappa ringer mig strax efter 17 och då är jag relativt nyvaken, jag pratar inte länge med honom och ringer sedan till O för att höra hur han har det. Jag stryker mig på magen och tänker att hon sover. Jag går på toaletten och tror att jag äter något, M kommer hem strax före 19 och det är då jag inser att jag inte har känt henne på länge och funderar på när det senast var jag gjorde det. Då börjar jag försöka buffa, peta och trycka på magen eftersom det hade gått längre tid än vad jag kände mig bekväm med. Jag gjorde allt som jag brukade göra för att få kontakt med henne och jag brukade få respons inom 10 minuter efter att ha gjort det men det hände ingenting. Jag försökte hålla mig lugn och gick in duschen för att ge det lite tid men jag kunde känna klumpen i halsen växa. Inne i duschen började det krypa i kroppen på mig och när jag kom ut försökte jag ännu mer. Ingenting hände. Jag ringde in till förlossningen och berättade vad som pågick och vi tog våra saker för att åka de 12 milen vi har dit. Under bilresan kände jag mig förvånansvärt lugn, det var fortfarande stilla i magen men jag hoppades att hon skulle dra igång ordentligt när vi var framme och att hon bara hade skrämt oss ordentligt.
Väl framme fick vi komma in i ett undersökningsrum där jag fick lägga mig på en brits och barnmorskan började leta efter fosterljud men det var helt tyst. Hon höll på en stund och jag fick en klämma på fingret för att kunna mäta min puls och se om det var den eller bebisens hjärta som registrerades. Jag förstod rätt omgående att det värsta hade hänt. Undersköterskan gick för att ringa efter läkaren och hämtade in ultraljudet, jag hade satt mig upp och börjat gråta. M var på golvet vid mina fötter och höll sina händer på mina ben tror jag. Barnmorskan och undersköterskan sa att jag inte skulle tro det värsta men jag visste. Jag visste. Läkaren kommer in och presenterar sig, jag lägger mig ner igen för att han ska kunna kolla med ultraljudet. Han säger direkt att det finns nästan inget fostervatten kvar och jag ser hur allting är helt stilla, efter det säger han att det finns tyvärr ingen hjärtaktivitet. Att vår bebis har dött.
Jag tror att jag skriker. Jag vet inte. M säger att han aldrig hört ett sånt där ljud tidigare. Allting känns så overkligt, att det inte händer på riktigt. Det kan inte vara på riktigt. Det kan inte vara sant. Hur kan vattnet vara borta? Jag har haft koll och väntat på att något ska hända, hur kan det bara försvinna? Var har det tagit vägen?
De säger att vi kan åka hem igen om vi vill för att återkomma dagen efter men jag säger direkt att vi kan inte köra den sträckan efter ett sånt besked, det var fullt på patienthotellet men de ordnade ett rum åt oss där i samma korridor som förlossningen som vi får gå till. Allt är en dimma och jag kan inte förstå någonting. Jag håller om min mage och önskar att det var ett misstag, att hon skulle börja sparka igen. Men det är fortsatt helt stilla.
Vi får information om vad som ska ske dagen efteråt, vi svarar på frågor och det ska tas massa prover på mig för att kunna utreda vad som har hänt. Vi godkänner obduktion direkt för vi måste få veta vad det var som gick fel. Jag ska bli igångsatt men metoden ska inte bestämmas förrän efter en undersökning av mig på morgonen. Vi lämnas ifred för att försöka få någon sömn och vi är båda helt förstörda, vi har sängarna ihopskjutna och håller varandra i händerna. Vi gråter. Jag vet att jag säger att jag inte vill att det här ska förstöra oss, det kommer vara en enorm prövning att gå igenom en förlust av sitt barn och långt ifrån alla par håller ihop efter det. Vi får in sömntabletterna och tar varsin för att försöka få lite sömn innan hela alltet ska dras igång.
